I en surdegsfamilj är jag den trötte styvfadern

Surdeg. Är inte ni också nästan lite trötta på surdeg? Helt plötsligt, för sisådär ett halvdussin år sedan dök det upp (igen) och helt plötsligt skullle precis ALLA baka surdegsbröd. Det blev så sjukt trendigt att flera kvarnar började producera speciellt mjöl, optimerat för surdegar, ALLA bakartiklar i ALLA mattidningar skrev om det och flera livsmedelsproducenter tog fram olika surdegsprodukter.

"bake-off-surdegsbröd", "fryst surdeg" och givetvis färdigbakat bröd.

Alla restauranger med självaktning skulle baka sitt eget bröd. Själv tyckte jag ungefär som en kommunikationsminister om Internet - "det där är bara en fluga", men liksom surdegen själv jäser ser jag på medan jag inser att jag haft fel och tvingas medge att även surdegstrenden jäser.

"Det är magi med surdeg" hävdar mina mer trendkänsliga matnördkompisar. De talar sig lyriska om hur FANTASTISKT det är att gå upp mitt i natten för att "mata" sina olika surdegsprojekt. De namnger sina degar, firar deras födelsedagar och lämnar dem till ömt vårdande "degbarnvakter" när man åker bort över en helg eller på semester. De använder bakkonsten som något slags föräldraskap.

Jag själv inser att jag blir mer och mer gubbig. Passe. Otrendig. Jag är till sist nästan den enda i min generation som inte håller på och gullar med en surdeg!

Och jag inser förstås att det är ett problem. Inte minst vid fikabordet, för när jag tidigare vant kunnat delta i diskussioner om barnuppfostran och familjeliv blir jag numer mer och mer utanför när det istället handlar om allas surdegstelningar och hur de bäst skall uppfostras, vilka surdegsdagis som är bäst och nästan vilken surdegsinternatskola som ger den bästa framtiden...

Min chef - som också givetvis håller på att uppfostra en treåring - förbarmade sig över mig innan hon gick på semester och vi har nu alltså "surdeg ihop". En i trotsåldern, visar det sig. Eller så är jag helt enkelt lika dålig på surdeg som övrig barnuppfostran.

För jag får inte till det. Och precis som jag blir tjurig när mina egna barn inte lyder mig blir jag besviken när min trilskande surdeg inte gör som jag säger.

Mitt första surdegsexperiment blir nämligen inte sådär magiskt. Alls. Ok, brödet blir ätligt. Men inte alls sådär fantastiskt som alla andra beskriver för mig att deras blir.

Jag inser att jag, precis som alla styvfäder, vill mycket mer än vad mitt kunnande medger att leverera. Att jag för min chefs väluppfostrade surdeg bara är den där pinsamma styvfarsan som ordnar barnkalas med saft och marängsviss när den istället önskar sig att åka på ridläger med tjejkompisarna och ha pyjamasparty.

Resultatet blir tafatt. Inte helt dåligt, men heller inte bra. Inte bra alls.

Jag är helt enkelt inte hipp nog att bli surdegsförälder!