Eat good for a change... Grattis Obama!

Läser i morgonens DN att Obama utropas som vinnare i presidentvalet i USA och har lite svårt att inte dra på smilbanden. För såhär hoppades man ju att det skulle gå, trots allt.

Här i Sverige har de tunga analyserna av läget börjat komma in. Resultat från valvakor (och - som jag läste på Matälskaren - Valvakna: en frukost i goda vänners lag med amerikanskt tema).

Själv har jag svårt att släppa tanken på en bloggpost jag läste för ett par dagar sedan. Att flera Obamaanhängare, för att samla in pengar till valkampanjen, i San Fransisco sålde hembakta varor på bl.a. "bondens marknad". Massor med "gräsrötter" lagade mat och bakade och påtade i jorden för att hjälpa till med stålarna.

Just det känner jag själv är rätt inspirerande - att man som matintresserad faktiskt kan vara med och så att säga "dra sitt strå till stacken", med rätt enkla medel. Även om vi i Sverige inte har stora valkampanjer kanske idén är värd att tas efter av t.ex. insamlingar för välgörande ändamål? Frågar någon MIG om jag vill laga eller baka något åt något-typ-frälsningsarmén-eller-barncancerfonden-eller-rädda-valarna är jag där. Först i kön för att skita ned förklädet!

Nåväl. Tillbaka till valet. Nu kommer förändringens tidevarv i USA säger man. Politiken skall - efter sex år med George W Bush vid spakarna - (äntligen) förändras. Och kanske är det förmätet att tro, men ändå en förhoppning att nu de som ställt upp med mat till kampanjen, faktiskt också är med i förändringen och försöker göra något åt matvanorna där borta?

"Nej, nej" säger ni "Det är omöjligt".
Ungefär som att få en svart president.

Köttsoppa

Läser om buljong hos Lotta på Taffel och myser...

Det finns något i mig som när jag känner mig nere, eller är på väg att bli sjuk, eller bara är lite vilsen i tillvaron gör att jag gärna börjar koka buljong eller göra soppa. Och sedan i helgen, då jag haft en förkylning på lut, har jag planerat och sedan kokat köttsoppa. Gammal hederlig köttsoppa. Ni vet - "Emil sitter fast i soppskålen"-soppa.

Ungefär såhär gör jag:

Ett knappt kilo högrev putsas och skärs i små bitar.
Köttet bryns i lite fett i en kastrull, varpå jag hackar en lök och skickar i med köttet.
Så på med vatten. Rikligt med vatten.
Så får det stå och koka på spisen.
Allteftersom tärnar jag 5-6 morötter, någon palsternacka, kanske en kvarts rotselleri och ibland lite potatis och slänger i soppan.
Så i med ett par lagerblad, några kryddpepparkorn, några vitpepparkorn och kanske lite timjan eller körvel eller så, om jag har hemma. En vitlöksklyfta eller två brukar få hänga med i buljongen.
Så skruvar jag ned värmen lite på plattan och låter rubbet reducera. Då och då är det dags att skumma soppan, för att få bort fett och äggviteämnen och äckelpäckel... En liten skvätt vitt vin funkar också att ha i soppan om man vill. En lite större nypa salt brukar få avsluta soppkoket.

Och under tiden njuter jag av hur dofterna av hemkokt buljong sprider sig i köket och det övriga hemmet. Hur de välgörande dofterna får verka genom först luktsinne, sedan luktminne och så när jag smakar av soppan. Och så vet man allt kommer att bli ok.

Eller i alla fall blir soppan det!

Het kycklinglårfilé med brynt lök och äpple

Livet som kock skiljer sig förmodligen inte nämnvärt från liven för många andra - vi måste alla äta för att överleva. Och för att äta måste vi handla mat, som alla andra. På typ konsum och Ica, som alla andra. Och vi letar också efter röda prislappar.

Härom dagen var det bra pris på kycklinglårfilé, så jag köppte ett kilo och några stycken av dem fick bli ackompanjerade av en stor lök och en påse av våra frusna äpplen, som vi hade i frysen. Såhär blev resultatet:

(4 port)
4 kycklinglårfiléer (urbenat kycklinglår)
30 g smör
1 tsk olja
1 krm cayennepeppar
1 tsk ingefära
En god nypa salt
1 gul lök
1 fast äpple för matlagning
1 krm kanel

Smält smöret och oljan i en stekpanna och hetta upp.
I med fileerna med "bensidan" uppåt. Krydda med ingefära, salt och cayennepeppar.
Vänd filéerna och krydda även "skinnsidan". Vönd runt ett tag.
Skala och skär löken i "spån" och stek i det nu rätt mörka, och kryddiga stekfettet.Låt löken bli brun och riktigt mjuk.
I med äpplen, låt dessa karamelliseras snabbt och hjälp upp den heta smaken lite med mer ingefära, lite mer cayennepeppar och smula lite kanel över.

Servera med t.ex. ris.

Jo, det här om att imponera, va...

Killar har det rätt enkelt. För att umgås med andra snubbar behöver man bara vara "bäst" eller "värst" på någonting. Någonting alls i hela världen. Och så kan man umgås. Det är svårare när man skall umgås med tjejer. De hajar inte vidden av storheten med att t.ex. kunna köra kundvagn genom Forum Nacka (och genom alla rulltrappor) på 2 minuter blankt. De hajar inte att det är häftigt att kunna kissa sitt namn i snön. Eller att vara snubben som gjort flest linjer i tetris...

Jag själv har tidigare haft rätt mycket av en "jag-måste-till-varje-pris-imponera"-drift och därför ägnat mig åt små marginella sporter (för att på något sätt bli "Sveriges bästa" i i alla fall något!), levt en ibland rock n' roll-inspirerad livsstil (rockstjärnor verkar inte ha några trubbel med att imponera?) och i övrigt ägnat mig åt aktiviteter som är så dumma, utstuderade och effektsökande att de flesta normalt tänkande människor i princip aldrig skulle få för sig tanken att ens prova, om de inte är tonåringar.

För det är ju såhär - att tjejer faktiskt, trots allt, inte verkar tycka att killen som kan dra längst repor på moppen på bakhjulet är tuffast. Eller att snubben som hela tiden visar på ett självdestuktivt beteende faktiskt är värd att blanda gener med.

Och så läser man det här i tidningen: En snubbe som - just för att imponera - skjuter sig själv med en spikpistol i huvudet. Tydligen klarade han sig, eftersom spiken som genom ett under missat hjärnan. Är det någon mer än jag som tycke ratt det kanske inte känns helt underligt? Att hjärnan så att säga hos sådana här människor kanske inte är det mest utvecklade organet?

Så - efter att faktiskt ha lyckats släppa allt det där, att inte till varje pris vara bäst eller värst eller coolast på något, utan faktiskt nöja mig med att "bara" vara "jäkligt bra". har jag hittat hem. Jag har hittat en plattform där jag helt utan prestationsångest kan få utveckla mig, utan att tänka så mycket på vad alla andra tycker. Där folk tycker om mig för den jag (redan) är och gillar det jag gör, även när det inte är en massa cirkustricks...

Nu tror några av Er att jag kommer att skriva "kyrkan", men det handlar givetvis om mitt jobb. Ett jobb där jag inte måste imponera. Ett jobb där jag får vara den jag är. Och - helt plötsligt - råkade "den jag är" bara helt naturligt få vara "bäst" eller i alla fall "bäst lämpad för jobbet". Utan att använda spikpistoler eller moppens bakhjul.

Det betyder inte att strävan efter fulländning eller excellens (kan man använda det ordet på svenska?) på något sätt måste förminskas. Bara att det blivit enklare att hitta det som är bra, och göra DET bättre, när effektsökeriet och kickarna fått lägga sig.

Jag vill fortfarande vara bäst. Jag vill fortfarande vinna. Men jag vill göra det för mig själv, för min egen skull. Inte för att få något slags konstlad uppskattning från folk på läktaren.

Sluta lyssna på andra. Gör din grej och gör den så bra du kan. Bli världsbäst i ditt eget universum!



(Kolla in det här klippet - från 1996, tror jag. En av mina absoluta favoritlåtar, av en av mina absoluta favoritgrupper, och först reciterad av en av mina absoluta favoritskådespelare. Det blir inte bättre än såhär!)

Rule Britania!

Jag tillbringade en inte föraktlig mängd av min första halva av livet hittills i Storbritanien. Ett storbritanien som blivit duktigt utskällt av matförståsigpåare världen över, som gjort sig lustiga över "la cuisine anglais" som "saker slängda i en fritös och sedan dressade med vinäger". Och haggis. Typ.

Men storbritanien har - faktiskt - ett par grejer som fört gastronomiskt sinnade livsnjutare som mig själv närmare något slags uppenbarelse av "det bästa jag ätit". Och det är nästan alltid saker som inte går att få tag på någon annan stans i världen:

Förutom nyss nämnda haggis finns det - som jag skrivit om förut - höjden av njutning i godisform: Penguin.

Denna fantastiska lilla "bisquit" är alltså chokladrån toppade med chokladsmörkräm och sedan överdraget med - du gissade det - choklad. Och som om det inte vore nog finns det alltid små skämt eller gåtor på varje penguin bar, ungefär som en lyckokaka, fast rolig. Som den här: "What does penguins in Antarctica sing for birthday celebrations? Freeze a jolly good fellow."

Nästan lika gott och fullkomligt oförståeligt att det inte slagit någon annanstans är Chips med salt- och vinägersmak. En smak som inte gått att hitta någon annanstans än just på de brittiska öarna - förrän nu!

För NU kommer Estrella (Äntligen) med en "salt and vinegar"-variant på potatischips! En smak som är lika rätt på en stenig strand mot nordsjön som på en folklig pub tillsammans med en spitfire eller Bishop's finger. En oöverträffad smak-kombo som dessutom känns mer europeisk än den där storsäljande sourcream and onion-smaken som alla chipstillverkare kör med.

Ok - jag skall säga det med en gång - den svenska Estrella-varianten är inte alls lika "rivig" som t.ex. de brittiska walkers eller highlands-varianterna, men så används heller inte maltvinäger i Sverige i någon större utsträckning heller utanför chipsindustrin! De är alltså chipsvärldens svar på ABBA - lite svenniga men HELT ok!

Att dessutom några av världens ballaste kockar, just nu, kommer från anglosaxiska öar (Jamie Oliver, Gordon Ramsay, Marco Pierre White) tycker jag faktiskt borgar för att det brittiska imperiet faktiskt kommer att resa sig igen, i alla fall smakmässigt.

Rule Britania!

Nötkorvgryta

För snart tio år sedan, när jag var som mest aktiv som klättrare åkte jag iväg på några resor, eller "expeditioner" som jag gärna ville kalla dem. En bar av till Afrika, där jag besteg Mt. Kenya, Mt. Meru och sedermera kom att vända på Kilimanjaro. Där gjorde jag min första bekantskap med nötköttskorv och sedan dess har jag - så fort jag hittat det i någon affär - köpt på mig lite grann att ha i kyl eller frys. Dels för att jag känner en del människor som inte äter fläsk, men också för att jag själv älskar smaken.

Idag hade jag ett öppnat paket "biffkorv", som det ibland kallas, i kylen, när det var dags att trolla fram något snabbt till lunch, efter familjens kyrkobesök...

Nötkorvgryta

(6 port)
6 st. biffgrillkorv (Qibbla Halal)
10 cm purjolök
4 små morötter
1 gul lök
1/8 rotselleri
1 palsternacka
1 burk tomater
3 msk Johnnys senap (söt stark)
1 vitlöksklyfta
3 lagerblad
1 köttbuljongtärning
3 msk äppelmos
1 msk vitvinsvinäger
3 dl vatten
Lite margarin för stekning

Dela och stek på korven en liten stund i en gjutjärnspanna eller gryta.
Tärna och låt löken svetta med i pannan.
Skala och tärna alla rotsaker smått och låt gå med i pannan (morötterna först, sedan rotselleri, sist palsternacka)
Finhacka en vitlöksklyfta och skicka i grytan
I med lagerbladen och låt puttra ihop sig lite...
Så i med tomater, köttbuljong, äppelmos, senap, vinäger och vatten.
Låt rubbet koka ihop i sisådär 20 minuter på medelhög värme.

Servera till vad du vill. Dottern ville ha pasta, så det blev lite pasta och en enkel tomatsallad på vårt lunchbord!

Mysig frukost på tu man hand.

Ibland är jag världens lylligaste. Som idag - när jag väckt av lillkillen vid 7-rycket lyckats få honom att sova efter en dryg timma - får frukostsällskap av en rödhårig skönhet som vill berätta om sina drömmar, sina framtidsvisioner och - inte helt överraskande - hur hon vill ha sin frukost.

Kokt ägg (hårdkokt), kaffe (trippel espresso, gjord i moccabryggaren, två råsockerbitar), smörgås (med ost och skinka) och några majskrokar och sedan är vi bägge i god form för dagens äventyr.

Under tiden pratar vi om vad som är viktigt här i livet: De där pinnarna vi täljde på igår, om vädret i vinter kommer att bli kallt nog att åka skridskor, om farfar skulle kunna hjälpa till att lyfta det där stormvälta i trädet i skogen så att man kan bygga en koja där, och - lite överraskande - att "man skall inte skaffa bebisar förrän man blivit sexton år". "Bra", tycker pappa. "Man kan kanske tillockmed vänta lite till?". "Ja, men när man är sexton är man vuxen. Och då kan man få bebisar", säger dottern. Dottern och pappa dricker av sitt kaffe och njuter. Av samtalet. Av sällskapet. Av kaffet. Av det enkla i att få vara tillsammans ensamma, utan lillebror eller mamma. Att kunna sitta och prata med varandra som far och dotter. Med gott kaffe!


(Och i pappas fall över att det är åtminstone 11 och ett halvt år kvar tills dottern är vuxen nog att skaffa bebisar.)

Mer om barn som inte äter...

Den här veckan har mitt inlägg om att få ett barn att äta varit det - utan jämförelse - mest populära, eller i alla fall mest länkade och kommenterade. Ämnet är tydligen något som engagerar och - i vissa fall - upprör. Många har skrivit på sina bloggar om egna erfarenheter och andra har "tyckt" en massa - inte minst om föräldrar till barn som inte äter. Utan att lägga någon som helst värdering i folks inlägg eller så tänkte jag använda några av andras ord för att så att säga föra fram min syn på problemet "barn som inte äter" (om det är ett problem?) och lite vad jag tror om saken.

Karlvaganen skriver bl.a.

Stod nyss och lagade till kokt potatis och stekt falukorv till lunch. Ganska ovanligt att jag bryr mig om lunch men känner mig fortsatt lite små-lurig (lättare förkylning kanske?) och tänkte att det var bäst att bygga upp krafterna.

Medan jag stod där och fixade så tänkte jag på Krubbs fina inlägg om barn och mat.

När jag var liten käkade jag både Pölsa och gris-fötter (det sista enligt uppgift från min mor). Vad jag aldrig har kunnat äta är blod-mat eller sk inälvsmat (lever, njure, blodpudding etc). Okay, vi ska inte gå in på vad Pölsan innehåller, men det är något som jag inte längre äter.

Jag tror att ALLA människor är mer eller mindre petiga med grejer. Det är lite fint att äta "allt" och folk slänger sig gärna med det som en floskel: "Jag äter allt! Det finns faktiskt inget jag inte äter... Utom möjligen [sätt in något i stil med pölsa/hjärna/inälvor/fiskbullar/kokta grönsaker här]". På samma sätt är det givetvis med barn. Det finns inget de inte äter - utom möjligen just den mat de bjuds på just för stunden. Tänk efter: "är det VERKLIGEN så att mitt barn inte äter NÅGONTING eller är det så att jag ofta serverar viss sorts mat?, Lägger jag upp maten på samma sätt varje gång? Finns det något jag kan ändra för att få barnet att äta?"

Utan att bli för analytisk - Både du, jag och våra barn har säkert matnojor. Det är inte speciellt ovanligt. Det är tillochmed ganska naturligt. Frågan är inte vad vi kan ändra på hos barnet för att få det att äta, utan vad vi kan ändra hos oss själva för att tackla problemet. Nåväl...

Förresten hade Karlavagnen med ett fantastiskt gammalt roligt filmklipp på sin blogg som jag bara måste reposta även här:





På veckans middag skriver Ayla:

Mina barn har istort sett alltid ätit det mesta ända sen de var små. De har alltid fått hjälpa till i köket och har i tidig ålder fått lära sig hur man hanterar en kniv och en spis. Vi har haft många roliga stunder i köket och nu när de är tonåringar är det extra skoj att få hjälp av de. Oftast lyckas vi prata om allt som hänt i skolan medan vi lagar mat. Jag upplever också att barnen har en förmåga att berätta mer för mig när vi lagar mat än annars. Precis som att det är en avslappnande situation och då är det enklare att prata om det som är jobbigt...

Och det här är en tanke jag faktiskt inte har tänkt på själv - men att mat faktiskt kan vara en "dörröppnare" till andra samtal med barn. Det handlar kanske inte så mycket om mat som inte äter, men jag tyckte tanken var fin och värd att kommentera, såhär även på Krubb...

Nåväl - tillbaka till barn som inte äter:

Linda Skugge skrev först appropå mitt inlägg:

Detta tycker jag är ett bra inlägg. Jesper Värn jobbar med barn OCH mat. Han borde veta vad han snackar om.

Och även om det är hedrande vill jag bara tillägga att bara för att jag jobbar med mat och barn är jag också en klåpare, som hela tiden lär sig. Som experimenterar och försöker och ibland lyckas och ibland inte. Vad jag DÄREMOT försöker - kanske mer än andra (inte minst kollegor) är att pröva nya metoder när gamla jag prövat tidigare inte omedelbart visat sig fungera...

Jag har ingen som helst prestige i att saker och ting skall vara på "mitt" sätt. Jag är barnens kock och som sådan lagar jag ockskå deras mat. På deras sätt och då måste jag ibland lära mig vad som är rätt. Och då är det lättast att låta ett barn lära mig. Typ så.


Och sedan ett inlägg, som kommentar till ett antal mail hon fått om att "förminska" problemet med barn som inte äter:

Sorry jag rörde visst upp lite känslor med mitt inlägg om barn som inte äter.

Allvarligt talat, är det alltså SUPERMÅNGA barn som INTE ÄTER ALLS?

Jag trodde att det handlade om ett fåtal barn, nån promille. Men om det stämmer att det finns MÄNGDER av barn därute som INTE ÄTER ALLS och måste SONDMATAS så är det ju helt sinnesjukt.

Och då skulle mitt råd vara: åk till psykakuten både barn och föräldrar. För ÄTER INTE BARNET ALLS så har både barn och förldrar alllvarliga psykiska problem, kom inte och säg annat.

Ni måste utredas, i dag!

Ni blir ni säkert ännu mer upprörda, jag kanske ska ta med livvakt till Underbara barn-mässan i morgon?

Men allvarligt talat, ni måste åka till psyket med barn som INTE ÄTER ALLS. Då har nåt gått otroligt snett i ett land utan krigstrauma, utan svält mm.

Det här att jag inte åt som barn/teen hängde absolut ihop med ångest. Men jag åt som sagt lite grand. Hade jag inte ätit ÖVER HUVUDTAGET så skulle det helt klart berott på att jag var traumatiserad på nåt sätt.

Jag har sett en kille på nära håll som inte ätit och han hade en ganska stökig babytid, det måste ha hängt ihop med det.

Så varsågoda, rannsaka er själva, ni kan inte på allvar hävda att era barn äter och så är allt tiptop hemma hos er? Ni kan inte mena att ni inte har nån orsak till att era barn INTE ÄTER ALLS?

Det här tycker jag egentligen är rätt sunt - att kolla om det finns ANDRA orsaker till att barnet inte äter. Att det kanske är så att miljön där barnet inte äter spelar in (Äter barnet hos andra? Äter barnet MED andra än de i familjen?) även om jag kanske inte håller med om att man kanske måste åka till psykakuten och utreda barn och föräldrar om vad som är fel.

Det KAN vara så att barn, när de är små och/eller inte har så många andra parametrar att påverka i sin egen vardag ändå kan påverka valet om huruvida de tänker äta eller inte. Jag tror - för att ge ett konkret tips, att om man låter barnet få välja lite mer fritt (inte bara i köket utan alltså andra grejer - vad det skall ha för kläder, lite vad det skall göra under dagen, vad det skall ha för färg på väggarna i sitt rum etc.) så kommer det lättare också att förstå att det kan påverka sin omgivning med de beslut barnet tar. Då blir mat inte ett maktmedel, och inte heller barnets matsmältning. Det blir liksom inte intressant att använda det som påtryckning.

Och avslutningsvis - jag skall inte säga att det inte finns föräldrar som verkligen har problem med sina barns ätande. Att det inte finns barn som inte äter alls, och som därför måste - till sist - sondmatas för att överleva. För de här barnen har jag verkligen INGEN som helst kompetens att uttala mig om åtgärder kring och jag tänker därför inte skriva mer än att jag vet att det förekommer och att jag lider med föräldrarna.

För oss som har lite "vardagligt mattrilskande barn" vill jag ändå föreslå att testa några av de idéerna jag har presenterat här i tidigare inlägg

Att leva tillsammans med andra finsmakare...

Att leva i en familj med idel finsmakare har sina avigsidor: Eller vad säger ni om det här? Det är lördag och dottern kommer - efter att ha ätit det billiga "fulgodiset" från konsum på att hon gärna vill smaka god, dyr schweizisk choklad. "Visst" svarar man ju, som snäll förälder - "men du får bara ta en. De är väldigt dyra och fina och pappa vill ha kvar någon till senare". Så öppnar man asken och finner: TOM! Fru Värn hade ätit upp all min goda, dyra choklad. Ajajaj! Jämmer och elände! Vad göra? Dottern gråter och pappa är chokladsugen! Det är bara att i stället ta fram den undangömda gamla - av mamma (i oändlig vishet) skänkta brittiska (och därför SJUKT nostalgiska) penguin bars!

Snabb lägesrapport...

Det har varit en bra vecka. På jobbet har jag haft en matsedel där i princip varje dag varit något av en kioskvältare, vilket har gjort det lite extra kul:

Måndag: Pasta med italiensk korvsås
Tisdag: Potatis och purjolökssoppa, hembakt bröd.
Onsdag: Fetaostfyllda lammfärsbiffar, kokt potatis och timjansskysås
Torsdag: Gratinerad fisk med kokt ris
Fredag: Stekt fläskhare, potatisgratäng och slottsgurka

Det är skoj att ibland få "skämma bort" mina gäster med grejer som de gillar!

--

Det är Halloween och det pratas mycket om vampyrer. Vi förfasar oss över blod och äckelpäckel, men serverar utan att blinka våra barn korv, leverpastej och blodpudding. Bara inte på just halloween, för då skall de äta godis? Va?!

--

Min potatisgratäng igår hade förresten fungerat bra som vampyrdödare!

--

Dottern och jag har idag varit ute i skogen hela förmiddagen. Dottern har gjort "knivdebut" och fått tälja lite med en egen kniv. Det blev en alldeles utmärkt liten korvpinne, visade det sig. Den invigdes under pompa och ståt till lunchen, som bestod av bl.a. tüska små korvar från Lidl. Det är vardagslyx! God korv äts av ett överlyckligt barn som stolt äter från sin egentäljda pinne. Livet blir inte mycket bättre än så.

--

Mitt inlägg om att få ett barn att äta har fått en hel del uppmärksamhet. Flera har länkat till det och igår hade jag (nog) något slags besöksrekord på bloggen. Jag fick mail från systemadministratörerna att det ibland varit svårt att komma åt sajten igår, så jag ber om ursäkt ifall det är något som krånglat, samtidigt som jag givetvis tycker att det är jättekul med så många besökare!

--

Den tidigare nämnda korvpinnen skall tydligen också testas medelst marshmallows. Vi får se var det slutar.

--

Gårdagens konstigaste: Låt maten öppna mun

Jag skall inte säga att jag blir överöst med mail, men igår kom det rätt många. Väldigt många var uppmuntrande mail, inte minst från föräldrar till barn på min förskola, som hade läst min post om att få ett barn att äta. Några spam-mail, några mail från bloggkompisar som själva också funderade på att skriva om mat för barn (Gör det! Vi är alldeles för få!) och så kom det här, ett mail från en marknadsföringsfirma...:

From: Studio Total <studiototal@studiototal.se>
To: Jesper <kotten@coyote.org>
Subject: Låt maten öppna mun!
Date: Thu, 30 Oct 2008 18:36:14 +0100


Hej Jesper,
Det finns en berättelse bakom varje maträtt. Det kan handla om hemliga recept, mystiska ingredienser eller märkliga tillagningsmetoder. Eller om aggressiva potatisar, trafikfarlig kolatårta eller den lilla restaurangen som tvingades hitta på helt nya menyer under kriget.

Självklart borde maträtter har samma rätt som alla andra att göra sina röster hörda. Därför har vi utrustat ett antal djupfrysta rätter från Findus med mp3-spelare och hörlurar. Vi har placerat ut dem runt om i landet i exempelvis Kalix, Hudiksvall, Norrköping, Växjö, Eskilstuna, och Kristinehamn. Så håll utkik och om du ser en så stanna upp och ta dig tid att lyssna på en mathistoria! Det verkar som om de uppskattas. Vi har fått fina bilder från Karlstad, Göteborg och Malmö...

Kom ner till frysdisken och hör vad maten har att berätta! Eller ännu hellre berätta din bästa mathistoria och skicka den till oss. Vi publicerar de bästa historierna i en bok och om du skickar med ett recept också så har du en chans att få din maträtt tillagad och utplacerad i landets frysdiskar.

Hälsningar
Studio Total

(Bild från Studio Total, tagen i Göteborg, tydligen.)

Annorlunda.

Rätt rolig idé att göra något annat än att liksom "trycka informationen på kartongen" och jag - som inte alltid klarar av att läsa så bra - gillar idén med "ljud-boks-tanken". Det var så kul att jag tänkte jag skulle posta det här här, fastän det så att säga är något slags reklam. Hoppas ni har överseende med det. Som motvikt kan jag väl säga att jag själv i princip aldrig ätit findus färdigrätter, men kampanjen var väldigt skoj, tycker jag.

Skicka in din matanekdot eller recept till adressen ovan, vettja!

Snabb middag: Rökt lax, pepparrotscreme och potatisvåfflor

Ibland skall det gå fort, ni vet? Alla hemma är hungriga och man har väldigt begränsat antal sekunder att planera något gott och närande? Ikväll var en sådan kväll. Jag har skrivit det tidigare, men "potatisvåfflor" är något vi gör här hemma lite då och då och ikväll blev det med rökt lax och pepparrotscreme. Ungefär såhär blev det:


Våffelsmet:

100 g smör eller margarin
4 dl mjölk
2 dl vetemjöl
2 ägg
1 msk bakpulver
2 dl kallt vatten (gärna isvatten)
3 - 4 stora fasta potatisar

Smält matfettet och låt det svalna
Vispa mjölk, mjöl, ägg och bakpulver till en slät smet
skala och riv potatisen på finaste rivjärnet. Krama ur vätskan ur potatisrivet och rör i potatisrivet i smeten.
Rör i matfett och vatten


Pepparrotscreme:

2 dl laktosfri gräddfil (eller creme fraiche)
35 g creme cheese med gräslök
Riven pepparrot efter behag
1 krm salt

Vispa ihop samtliga ingredienser till en god creme

Servera till rökt lax i fina skivor!

Att få ett barn att äta...

Såg det här på Linda Skugges blogg och tyckte att det var fint skrivet. Jag har ju skrivit om barn som inte äter grejer tidigare men tänkte kanske tillägaa följande lilla anekdot från det riktiga livet.

Det fanns en fyraårig kille - låt oss kalla honom Nicke - på en av förskolorna jag jobbat. Han åt i princip ingenting, varesig hemma eller på förskolan. Hans föräldrar hade lämnat in långa listor med mat han (först) INTE åt för att sedan lämna in betydligt kortare listor på mat han åt, i köket. Till sist åt han ingenting. Alls.

Jag bestämde då i samråd med föräldrarna att vi skulle försöka pröva på en ny metod: Nicke fick vara med mig i köket någon timma varje förmiddag och laga sin egen mat. Han fick välja fritt ur kylar och frysar och vi lagade till det han valde tillsammans. Nicke hade ett eget förkläde, en egen släng och en liten pall att stå på och jobba. Han fick använda den stora kockkniven - den som ingen annan fick röra - för att dela sina grönsaker och han smakade på allt. "För så gör kocken i köket". Vi smakade på Nickes mat. Ofta "smakade" Nicke ungefär en standardportion, för det var så gott att äta egen mat.

Sedan kom lunchen, och Nicke åt med god aptit den mat han själv lagat. Vad beror det på? Jag kunde inte ha sererat samma mat någon dag tidigare och han hade ätit? Nu åt Nicke sin mat varje dag? Vad har hänt? Jag tror att faktiskt ett par saker här var annorlunda mot tidigare: A) Nicke hade SETT all mat från början. Han hade själv tagit beslutet om VAD han ville äta och sedan sett hur maten lagades till. B) Nicke hade ett eget engagemang i maten - man kastar inte bort grejer man själv bygger. C) Nicke "fick en roll i köket". Att laga mat betyder också ansvar. Ansvar att bete sig som en kock. Att få använda den stora kniven och att smaka av all sin mat. Det ger både ett medinflytande över vad som äts, och ett engagemang för sin egen mat.

Sist jag hörde något åt Nicke "ganska vanlig" mat, men är lite skeptisk till "kladdiga rätter" som gryta. Han äter sina köttbullar utan gräddsås eller lingon och har inte ketchup på korven, men Hey - det känns bättre än att inte äta alls, eller hur?

Bara en liten tanke sådär, på torsdagmorgonen.

Vissa i familjen har börjat äta fast mat...

Lillkillen har börjat smaka på fast föda och gillar tydligen majskrokar och potatis. Dottern matar ibland sin lillebror och förfasas över att han inte riktigt sväljer allt:

"Pappa - han spottar UT maten!"

Dottern är dock med och lagar även lillkillens mat. Hon kokar och pressar potatis och vevar i margarin med stort engagemang. Och lillkillen äter intresserat och testar de nya smakerna...

Krubb - även för en väldigt ung generation...

Festaostfyllda lammfärsbiffar och timjanssky

Veckans favorit såhär långt på jobbet har varit dagens "fetaostfyllda lammfärsbiffar" med timjanssky och potatis. Riktigt roligt eftersom jag aldrig lagat det tidigare på jobbet. En "förstagångare" som blir en "kioskvältare" är inte så vanligt, och därför är det lite extra roligt!

Ungefär såhär ser receptet ut (4 port)

Lammfärsbiffar:

1 kg lammfärs
1 dl grädde
Fetaost i tärningar efter behag
2 vitlöksklyftor
1 tsk timjan
Grovmalen svartpeppar
Salt

Blanda alla ingredienser väl i en skål
Forma till vackra biffar (sisådär 90 gram vardera)
Stek i olivolja, på medelstark värme.

Timjanssky:

1 tsk mörk kalvfond
1 dl rött matlagningsvin
2 dl vatten
1 gul lök
1 msk timjan
1 tsk soja
½ dl majsstärkelse
2 dl vatten till redning
25 g rumstempererat smör
Salt, grovmalen svartpeppar

Tärna löken smått och fräs den i lite av smöret (knappt hälften)
Häll över rött vin när löken är mjuk, men fortfarande inte blivit brun
I med kalvfond, vatten, timjan och soja och stå och låt koka ihop sig ett tag.
Red av med majsstärkelse och vatten.
Montera med smör för att blanka av såsen. Smaka av med salt, grovmalen svartpeppar och möjligen mer timjan

Varför är det så många fildelar-debattörer som länkar till bloggen?

Ser att jag får träffar från en mängd "politiska" sidor och bloggar på nätet just nu. Ofta har jag blivit länkad till som ett exempel där jag faktiskt tjänar pengar på att ha gett bort något gratis, som det står.

Och såhär är det då (även om nu alla andra också kommit med ungefär samma argument):

Under förra vintern (precis innan jul) släppte jag en receptsamling - "Mums! - det bästa från Krubb", som är vad det låter som - en samling recept från den här bloggen. I och för sig indexerade och med en del annan text "runtomkring", men ändå - i destillat de bästa recepten från den här bloggen (som jag alltså redan publicerat här - gratis - bara för att vara jätteövertydlig).

Nåväl. Boken blev rätt poppis och sålde faktiskt såpass bra att Vulkan, där den är utgiven, hade svårt att få ut alla böcker i den takt de beställdes. Jag började således tjäna pengar på det jag skriver. Och blev "upphovsman", som det heter på juridikfikonspråk.

Sedan hände inte så mhycket mer - i vintras. Jag sålde inte så mycket mer av min bok, faktiskt och när jag inte sålde så mycket i våras som jag gjort till Jul tänkte jag helt enkelt "undrar om det är så att mina potentiella läsare kanske vill kolla vad det är de köper? Om de så att säga vill "bläddra i boken" eller "provköra" den, innan de köper den?

Nu är det så att min enda distributionskanal är en websida - Vulkan.se (heja, dem, förresten!), så att fysiskt så att säga "lägga händerna på" en bok gör sig inte så enkelt, men eftersom jag faktiskt tror på min produkt (receptsamlingen) så mycket att jag faktiskt tror att folk är beredda att betala för att få den i pappersform släppte jag min receptsamling som en pdf i maj.

Det handlade alltså inte om ett politiskt ställningstagande eller något slags aktivism. Det handlade om att tjäna stålar. Och bevisligen funkade det. Boken laddades ned av en massa människor och en del av dem tyckte att den var såpass bra att de var beredda att köpa en "riktig" pappersbok (tydligen ville de inte ha med sig datorer att spilla på i köket. Och min bok är mycket bättre som grytunderlägg än de flesta datorer!)

Men - säger nu en massa andra "upphovsmän":

"Du ger bort något gratis? Du förlorar en massa pengar på det? Och om folk kopierar din bok? Då förlorar du JÄTTEMYCKET pengar - du är dum i huvudet!"

Låt mig dra en analogi. De flesta bokklubbar som distribuerar deras böcker skickar ibland med "en extrabok" i paketet, för att så att säga "skapa mervärde i kartongen". Eller ett "presentpaket" eller så. De förlorar zilch på att deras förlag distribuerar deras böcker på det här sättet, därför att de faktiskt får fler kunder genom den sortens marknadsföring. Folk som kanske aldrig tidigare läst författaren "luras" att köpa en bok med argumentet "se vad mycket andra grejer du får med i paketet" och upptäcker ibland en ny favorit och så har man fler läsare.

Den uppmärksamme märker hur jag använde orden "kund" och "läsare" här ovan. Det finns en distinktion. Jag vill ha läsare. För läsare genererar kunder. Även folk som inte själv köper min bok kanske läser den. Cirkulerar den. Rekommenderar den till kompisar, som i sin tur kanske köper min bok.Att så att säga "jaga pirater med blåslampa" - om vi skall använda ordet "pirater" om folk som delar med sig av mitt verk - är så att säga "bad business". Färre läsare - färre kunder. Färre kunder - mindre stålar.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om det. Jag vill givetvis att ni köper min bok. Och att ni läser den. Och att ni rekommenderar den till kompisar. Ni som sprider den vidare är inga brottslingar. Ni är bara en av mina distributionskanaler. Ni är inga brottslingar. Kanske bara fans?

Jag är alltså INTE en politisk revolutionär (i det här fallet!), eller någon slags idealist. Jag vill tjäna pengar. På att skriva bra böcker.

'Nuf said.

Mer om ekologi...

Läser på DNs websida idag en artikel om att man hittat bekämningsmedel i konventionella viner och nminns att jag för några dagar sedan läste en annan artikel (i just DN) om ekologiska viner. Nu dricker jag inte vin, men flera i min närmaste omgivning gör det - så - ni som känner Er träffade! Pröva något ekologiskt till helgen! (Eller tja - om du tänkt dricka vin till middagen - testa ett redan idag - och skriv sedan någon rad här och berätta vad du tycker om det!)

Kokbokstävling hos Taffel

Ser att favvismatsajten Taffel, tillsammans med favvisboksajten Vulkan har en tävling där man skall skriva ett kokboksmanus.

Jag kan i ord inte beskriva hur rätt det är! Tävlingsidén är genial, och ALLA som är med är ju vinnare - de kan ju alltid ge ut sina böcker genom Vulkan, och tjäna stålar på dem, oavsett om man blir hissad eller dissad av en jury!

Juryn, ja - Linda Skugge och Lisa Förare Winbladh själva, förstås, men också företrädare från Icakuriren (Måns Falk - kul!), Pelle "Pelle Kock" Johansson (känd från TV, bl.a.), Ingela Holm på Forma Publishing group/Ica-förlaget.

En riktigt ball Jury, med andra ord. I en riktigt ball tävling. Som de säger i sådana Amerikanska ungdomsfilmer när de snackar om coola fester på stranden eller keg-fests som hotar att spåra ur - "Var där eller var rektangulär!"

Varm smörgås med biffkorv och godsaker...

Varm smörgås med cream cheese, gräslök, biffkorv, stekt ägg och tomat.

Mums. Ibland är livet bra...

Du bestämmer.

Såg på den där "Jamie's fowl dinners" igår, på TV. Inte speciellt mycket nyheter, men inte desto mindre upprörande. Jag - däremot - har inga som helst problem med att de visar hur kycklingslakt går till, på TV. Faktiskt. Jag tycker att det är mer upprörande att folk reagerar med att välja att inte se det. Eller försöka tysta ned det. Har man väl tagit beslutet att äta upp djur, över huvud taget, är det bra att ha kontakt med vad man äter, och se till att man gör jobbet så bra som möjligt. Och det är du och jag som sätter standarden, vi som betalar för att äta kycklingen (eller vad det nu är - men nu handlade det här programmet om ägg och kyckling) som liksom kan välja hur vi vill ha det. Om vi vill äta ett stressat djur, brännmärkt av frätande ammoniak, fö ratt det stått ankelhögt i sin egen skit, eller om vi tycker att det är värt ett par spänn extra för att få tag på något som faktiskt gått utomhus, betat, fått leva ut några av sina naturliga beteenden.

Det handlar om medvetenhet. Att veta vad man äter. Och lite om varför. Och vad man kan göra för att äta bättre. För jag tror såhär: När nu alla "animail rights"-argument bevisligen misslyckats att motivera folk att köpa "vettiga livsmedel" kanske kvalitetsargumentet kan det? JAG är beredd att betala mer för en bit mat som jag vet är bra. Kanske är det så att andra också är det? På mitt jobb var just det här - valitetsbegreppet - vad som drev fram vår nya policy om krav-märkt och rättvisemärkt. Inte så mycket att "det är nyttigare" eller "det är bättre för djuren" utan "det är godare".

Matälskarenskrev om det här igår, appropå det där med att veta ad man äter och så, och länkade till den här filmen, som jag tycker är lite "rolig" och samtidigt faktiskt rätt smart...


NOTCOT: Banksy's Village Petstore & Charcoal Grill from Jean Aw on Vimeo.

Så - för att konkludera: Du ÄR INTE vad du äter. Men du bestämmer vad du äter. Och det beslutet reflekterar vem du kan vilja vara.

Varför är jag så snäll?

(Obs - kaffet på bilden - en hemmagjord cappucino - har inget med artikeln att göra! ;-) )


Skrev ju om kaffe ett par gånger förra veckan och nu hittade jag en fantastisk artikel i Metro om att "varmt kaffe gör dig snäll".

I och för sig inget konstigt - jag dricker massor av varmt kaffe! :-) Men tydligen har forskare vid Yale kommit fram till slutsatsen ovan. I artikeln kan man bl.a. läsa:

De gav försökspersonerna antingen en varm kaffemugg eller iskaffe att hålla i. Sedan fick de lämna omdömen om andra människor. De som drack den varma drycken tyckte i större utsträckning att de andra var mer omtänksamma och generösa än vad de som drack iskaffe tyckte.

Själv blir jag alltid snällare när jag druckit kaffe. I synnerhet den där första koppen på morgonen (innan dess är jag nog inget vidare rolig). Å andra sidan tyder också empiriska studier i mitt hem på att kaffet blir bättre (och varmare) ju snällare familjemedlemmen som brygger det är.

Min fru gör bäst kaffe!

--

EDIT: 22:04

Ser nu att kvalitetstidningen Aftonbladet publicerat en artikel om att man "visar vem man är" genom att beställa olika sorters kaffe på café. Undrar om det finns folk som jobbar med analyser av kaffedrickande? Liksom: "Jaha? Latte? Då är du ju psykopat!"?

Och vad de i så fall skulle säga om mina små hemmagjorda mocca-brygder? Eller - vill jag veta det?

Lördagsmys: Guacamole

Lördag. Och ingen av oss orkar egentligen laga någon mat idag. Vi har varit i "Nya Forum Nacka" och kollat och sitter och myser framför TVn. Dottern är hos "farmor och farfar" och Fru Värn och jag bara tar det lugnt, tittar på tatuerade grabbar på TVn och tänker på om vi skall beställa hämtpizza eller kinamat. Då kommer Fru Värn på "guacamole och nachos" och såhär gör jag min (receptet har postats här förut, för Er som känner igen det).

Guacamole

2 avokado - mogna. Gärna riktigt mjuka
1 msk olivolja, gärna ganska mild
1 msk citronjuice, eller 1 tsk limejuice
2 finhackade vitlöksklyftor
1 dl creme fraiche
En god nypa salt
Lite cayennepeppar

Mixa rubbet i en skål, med en stavmixer. Smaka av med salt och cayennepeppar

Korvgryta om den kommit från typ främre orienten?

(4 port.)

4 st merguez - lammkorv
1 tsk ingefära
1 tsk kardemumma
1 röd paprika
2 st gula lökar
4 vitlöksklyftor
300 g krossade tomater
1 dl vitt vin
2 tsk olivolja
1 st satsumas
1 burk cannelinibönor

Skiva och stek merguez i olivolja i en gryta på medelhög värme.
Hacka löken och låt gå med i grytan.
Tärna paprikan och låt även den vara med och leka med de andra kompisar!
Krydda med kardemumma, ingefära och vitlöken.
På med krossade tomater och vitt vin.
Tärna satsumas, och trä upp skalet på ett spett eller en tandpetare.
Låt allt koka ihop sig ordentligt.
Lägg i bönorna och låt dem bli varma.
Ta upp satsumasskalet ur grytan.
Serera med ris eller couscous och toppa med labneh eller creme fraiche.

Lite skryt

Det tycker jag är jättekul!

Hela listan på nominerade bloggar finns på matblogg.se. Det verkar - inte helt otippat - bli VÄLDIGT hård konkurrens, men det känns faktiskt som om jag fått både nobelpris, oscarsnominering, pulizerpriset och OS-guld (i princip samtidigt) att få ha blivit nominerad.

Lilla jag, liksom.

"FN-dags"-buffé.

En liten buffé...

Jo - jag skrev ju igår om en del av fördelarna med att jobba på förskola och tänker idag tillägga: "det går att göra så många roliga jippon kring mat". Rätt vad det är kommer det något slags högtidsdag som skall firas, något tema som påbörjas i den pedagogiska verksamheten eller bara att det är kul med fest och man får hitta på lite roliga grejer i köket. Just det här ÄLSKAR jag: att bolla idéer och på ett avspänt sätt försöka få in mat i "den dagliga verksamheten" som ett samtalsämne, något att samlas kring och - och det känns jätteviktigt - något att njuta av.

Idag har vi (fastän jag VET att det är i morgon) firat "FN-dagen" och genom det försökt att fira kulturell mångfald. Även jag får vara med. Jag har försökt lära ett par av kollegorna en sång på Swahili, jag har pratat franska och inte minst lagat lite olika "utländsk" mat. Det hela fick bli mitt bidrag till kvällens knytkalas-buffé, som alla barn, föräldrar och personal på förskolan bidrar till och deltar i. Kul att kunna dra sitt strå till stacken! Min idé ar att försöka få med mat från flera olika stora matkulturer, och gärna från olika världsdelar. Det är roligt för man kan tänka något "nytt" så fort man har lagat något annat. Tyvärr hinner man inte alltid göra hur mycket mat som helst - man måste ju hinna med att diska och sådär också - så... Såhär blev det:

(Och recepten är rätt skissartade)



Majschips, färskost och färskrörd salsa

Färskost:
Låt creme fraiche rinna igenom kaffefilter en förmiddag om du skall ha osten på kvällen. Lägg i ostduk eller kökshandduk och krama ur. Låt stå med en nypa salt för att dra ur mer fukt. Krydda med itlök och fint, fint, fint hackad bladpersilja.

Salsa:
Idag med krossade tomater, färska tomater, paprika, vitlök, färsk chili, spiskummin, paprikapulver, massor av rå finhackad lök, vitvinsvinäger. Låt stå i minst två timmar innan den serveras.

Majschipsen är vanliga, köpta på typ ICA.



Pastagratäng med paprika och kyckling

Grillad kyckling, kryddad med vitlök och paprikapulver, paprikasåsen från lunchen, litematlagningsgrädde och vitlök varvas med kokt pasta och gratineras slutligen med ost i het ugn (220 grader) i sisådär 10 minuter.



Teriyakispett

Oj. Min Teriyakisås har jag nog publicerat här så många gånger nu att ni borde ha lärt Er den, men det är i alla fall soja, socker, ingefära, vitlök, thai-chilisås och kycklingbuljong i lagoma mängder, som får koka ihop ett tag. Kycklingen var idag kryddad med lite salt, peppar, paprikapulver, vitlök och ingefära.



Tomat och mozzarellasallad

Tomat, mozarella, lök, basilika, svartpeppar, olivolja.

Dagens lunch: Falafel, ris och paprikasås

Ibland får man känna mer som en kock på jobbet än andra gånger, och idag har jag varit Kocken. Med stort K. För jag har - bl.a. - gjort paprikasås till maten - ett projekt som så att säga "kräver sin man" (eller kvinna - men jag är helt säkert man!). Man börjar med att skära och rosta paprika, sedan flår man paprikafiléerna. Sedan... Ungefär här börjar folk säkert reagera och säga saker som: "Men Jesper - gör du inte paprikasås till väldigt många på din förskola?" Jo. Det gör jag. Paprikasås på typ 4 kilo paprika, närmare bestämt. Det är många paprikafiléer att flå. Såpass många att jag id halv elva undrar om jag kommer att hinna få ut all mat i tid. Det gick emellertid bra. Och barnen åt. Fantastiskt mycket.

Idag serverades falafel och kokt ris.

Att jobba på förskola har sina fördelar!

Japp. Att jobba på förskola är något jag unnar alla mina kockvänner. Det är världens bästa jobb! Ibland får jag frågan om varför jag valde att gå från krogen till ett mindre glamoröst, mindre välbetalt och mindre tekniskt avancerat kockjobb och för att ge några RIKTIGT tunga skäl:

1) Man får en direktkontakt med gästerna. Jag har ett hundratal stammisar. Som - i princip alla - tackar för maten, berättar vad de tycker och själva kommer med tips på hur jag kan utveckla mitt jobb. Varje dag.

2) Jag kan gå hela arbetsdagar utan att varesig blivit svuren åt eller svurit själv! Det är helt enkelt en "skönare stil" mellan personal på förskola än på krogen.

3) Jag får laga vad jag vill, inte bara det som säljer. Det - i sin tur - gör att jag kan utveckla mig i mitt matlagande - jag kan experimentera, testa och göra om, tills jag får till något som verkligen fungerar, utan att vara jätterädd för vad det kostar, så länge jag håller mig inom budgetramarna. Det är både uvecklande, roligt och nyttigt!

4) -och efter att ha läst det här kan jag säga: Jag slipper servitörer! ;-D

Mer om matakuten...

Jo, det har ju rått något av en bloggiskussion om matakuten på TV4 de senaste veckorna. Ibland är tonen bra och man tycker att det är alltifrån "bra" till "intressant" till "dålig TV". I andra bloggar är tonen "rå men hjärtlös" som det heter och man far ut mot "idioter som [sätt in någon av deltagarna här - alla har fått en släng av sleven]".

Det senaste dygnet har jag på två matbloggar jag följer slaviskt (Som - som av en händelse, dessutom har med ordet "fiskpinnar" i titeln) läst saker som bl.a.:

Och det värsta. Synkarna när kockarna pratar in i kameran om mattanterna.

“Jag tror hon kommer lära sig jättemycket av mig och utvecklas jättemycket.”

“Han har tappat lusten till mat men jag hoppas han kommer återfå den tack vare det här.”

“Hon är ett riktigt rivjärn men med ett varmt hjärta.”

Någon bedömning av stjärnkockarnas drivkrafter, personligheter och tillkortakommanden får mattanterna inte göra. Synd.

Och/eller kommentarer som

Jag kan inte göra annat än hålla med, såg delar av gårdagens program och detvar det en katastrof. Att ta in Bert Karlsson för att idiotförklara folk är i mitt tycke lite väl magstarkt.

Jag håller inte med. Inte i sak - att programmet är dåligt, sensationslystet eller har ett "von oben"-perspektiv. Eller ens i analysen.

Mattanterna har VISST TV-tid där de analyserar kockarnas prestationer och personligheter. I de första två programmen fick sig både Paul Svensson och Melker Andersson sig ordentliga kängor!

Den enda som hittills - i programteamet - fått stå oemotsagd är Bert Karlsson. Hans inslag där han "skall ställa politiker till svars" har hittills varit rätt dumma, och det känns givetvis lite av en dubbelmoral att en tidigare proffspolitiker med bl.a. parollen att barnomsorgen kostar för mycket nu i bröstklang tycker att det läggs för lite tid och pengar på skolmaten.

MEN

Bortsett från det - Lisa och andra som känt sig tveksamma till att se programmet - se Matakuten. Gör dig en egen bild av programmet. JAG - som jobbar med just frågorna kring "Mat för barn" dagligen tycker att programmet är bra. Det har skapat en debatt och ett klimat där MIN vardag faktiskt blivit lättare att förändra. Där också statusen på MITT jobb är på väg att höjas och där man för första gången på väldigt länge faktiskt står i begrepp att kunna förändra något viktigt som mat för barn på riktigt!

Ibland helgar faktiskt ändamålen medlen. Och ibland behövs det någon som "rör om i grytan". Och ibland blir det mest soppa.

Ni hajar. Det är själva maten det handlar om!

Fiskpinnar, fiskpinnar, fiskpinnar...

Såg igår på matakuten att någon stackars fiskpanett man köpt in i en skola innehöll en bit öer 60% panad! När jag kom till jobbet var jag tvungen att kolla in våra fiskpinnar - Typ 40%, och även om det är mindre känns det inte helt acceptabelt.

Så jag har kollat runt lite efter recept på "hemmagjorda fiskpinnar" och tydligen är jag inte ensam. På DN.se länkar man till allt om barn fanns en bra artikel och en liten diskussion där man kan dela med sig av sina egna tips. Kul.

Och så - kanske föga överraskande - hittar jag det här fina blogginlägget på Ragazze och blir grymt inspirerad. Jag måste köpa lite sej till jobbet och testa att göra egna fiskpinnar!

"Pytonbröd"

Vi har ätit pita till middag. Eller "Pytonbröd" som dottern säger. Just ikväll blev det en rätt god variant på fyllning (tycker jag då):

(4 st.)

2 morötter
1 gul lök
1 gul paprika
1 röd paprika
30 g margarin
400 g köttfärs
75 g tärnad fetaost
2 st tomater
1 st avokado
salt, peppar och paprikapulver

Skala och tärna morötterna. Släng i en stor panna med smöret och låt steka på medelhög värme.
Tärna under tiden paprikan och låt följa med i pannan.
Tärna löken och skicka i pannan.
I med köttfärsen. Rör om ordentligt.
Tärna avokado, fetaost och tomater.
Smaka av med salt, peppar och paprikapulver

Precis före servering, vänd försiktigt i fetaost, tomater och avokado.

Fisksoppa med lax och mild currysmak

På vårt matråd på jobbet, där barnen är med och skriver meny, kom man senast (för en dryg vecka sedan) bland annat fram till att man ville ha fisksoppa på menyn. Givetvis satte jag upp det med en gång (en annan fiskrätt - fiskpinnar med curryremoulad serverades redan någon dag efter matrådet) och idag var det dags att göra fisksoppa!

Dagens fisksoppa - som var omåttligt populär hos både barn och personal på jobbet var en lätt currydoftande skapelse med lax:

(4 port)

1 morot
1 gul lök
1 palsternacka
1/4 rotselleri
½ kålrot
1 bit (5 cm?) purjolök
2 lagerblad
1 tsk vitpeppar
1 tsk salt
1 tsk mild gul curry (madras)
1 msk bong fiskfond
1 vitlöksklyfta, finhackad
1½ dl vitt matlagningsvin
500g lax i tärningar
2 dl matlagningsgrädde

Skala, tärna och fräs alla rosaker i lite olja i en kastrull.
Häll på vitt vin, grädde och fond.
I med alla kryddor
Låt koka ihop i sisådär 30 minuter.
I med laxen, låt gå i kanske 5 minuter tills laxen är genom, men inte alldeles sönderkokt.
Späd ev. med vatten eller mjölk.

Noterat en tisdagmorgon

Igår var det måndag - vilket betyder ett nytt spännande avsnitt av matakuten. Ett riktigt bra avsnitt, där Carola Magnusson försökte påverka en lokal kommunalpolitiker att driva frågan om fler produktionskök (och därigenom färre centrala enheter), Melker till sist fick till en hel del bra mat (men - igen - för sent) och Paul Svensson fick stångas med en leverantör rätt ordentligt innan han fick köpa färsk lax. Bra program som visar några ytterst reella problem kring matlagningen i storkök.

Paul växer f.ö. för varje avsnitt tycker jag. Han har genom att göra rätt små förändringar (riktigt potatismos till maten i stället för pulvermos, färsk fisk en dag i stället för fiskpanetter) höjt kvaliteten på maten, och han har fått med sig både kollegor och elever på sina förändringar. Kudos!

Såg att kompisen Å också varit på Jacobs och att det är fler än jag som gillar stället.

Dottern bakade tydligen frallor hos dagmamman igår. De skall hon bl.a. ha med sig på sin utflyktsdag i skogen, idag. Jag har inte fått smaka. Precis så orättvist är livet för en pappa. :-)

Den fantastiska matbloggen Ragazze har en ball tävling idag. Ragazze är en gammal favoritblogg som jag läst mer eller mindre sedan de startade och när de nu har tävling (med riktigt bra priser) tycker jag att alla skall bege sig dit och delta!

Igår kunde man läsa om en kock i England som tydligen A) varit "Mr. Gay Uk" (och bara därför borde vara värd mediautrymme - En snygg kock! Det är inte varje dag!), B) är kannibal (Huga!) C) Har mördat och ätit upp sin pojkvän - och liksom för att inspirera till nya stordåd i köket nu D) delar med sig av receptet. Givetvis skrivs det om i Aftonbladet. (Förlåt Sushi-Lars!) :-)

--

EDIT 15:31

Blev tipsad om en till tävling, den här gången på den fina bloggen Kalasgott - se till och delta och vinn fina priser!

Hur man får folk att INTE äta skolmaten

Läser i aftonbladet en artikel om att en skola i västerbotten har kodlås OCH - håll i dig nu - fingerfuckingavtrycksjävlaläsare.

"Aha!" tänker ni "Det är något slags musikgymnasium, med dyra instrument, eller kanske något slags rymdforskargymnasium, eller möjligen en skola där man håller på med stora mängder radioaktiva ämnen"...

Nej. Det handlar om att släppa in eleverna i matsalen.

Syftet med systemet är att skolan ska kunna hindra obehöriga att äta i matsalen, samtidigt som informationen kan användas för planering av inköp och budgetering.

I och för sig - efter de senaste veckornas mediala uppmärksamhet kring skolmat känns det som om det är viktigt att mota olle i grind och faktiskt göra det så svårt som möjligt för folk att ens komma in i matsalen, så att man inte blir av med så mycket god och närande mat?!
Eller hur tänker man här? Jag är helt "dumbstruck".

Stuvad spenat

Det finns en viss sorts mat som jag faktiskt - trots att jag försöker rätt ofta - inte kan laga lika bra som mamma eller farmor eller... Ja, "gamla mammor". Jag har skriit om det förr och kommer säkert skriva det igen, men ibland önskar jag att jag kunde bli mamma, så att man liksom fick det där nedärvt i sig - för jag tror att det är så det går till. Jag ser inget annat logiskt skäl att de kan och inte jag! :-)

En sådan rätt, eller kanske snarare tillbehör - är stuvad spenat. Min mamma gjorde FANTASTISK stuvad spenat när jag var liten. Spenatdag ar högtidsdag i vår familj. Jag åt och åt och kan idag inte minnas det som något annat än ren lycka. Min farmor gjorde också fantastisk spenat.

Själv gör jag en rätt medioker variant, men som jag av stolthet brukar subsistuera med här hemma, när jag t.ex. lagar till fiskpinnar eller skall fylla pasta eller något:

400g hackad fryst spenat
1 gul lök
1 tsk smör
2-3 dl grädde eller gräddmjölk
1 liten nypa salt
1 lite större nypa socker
Riven eller mald muskotnöt
Vitpeppar

Hacka löken fint och fräs den i smöret och saltet. När den är mjuk, skicka i spenaten i pannan. Låt koka/steka ned lite.
I med grädden/gräddmjölken, lite i taget. Rör lite då och då.
Låt koka ihop i sisådär 20 minuter. I med sockret.
Smaka a med muskot, vitpeppar och salt.

Det handlar inte bara om VAD utan också NÄR och HUR

Jo, jag vet. Jag skriver rätt ofta om kaffe. Om vad som gör "ett gott kaffe". Och ofta koncentrerar jag mig på bönor, på storleken på pulvret när det är malet, temperaturen på vattnet (och var det kommer ifrån), vilka kannor eller bryggare som kombinerar flest av dessa gynsamma faktorer. Och alldeles för sällan på NÄR och HUR man kan brygga "den perfekta koppen kaffe".

Så idag hade vi bestämt att umgås med en annan familj i området och kommit överens om en liten "fikapicknick". De tog med bullar och vi skulle ta med.... you guessed it... kaffe. Fru Värn bryggde "vanligt svenskt frikyrko-kaffe" i perkolatorn. Jag packade mjölk i en liten flaska, vatten i en annan, tog med ett par gaskök ur klätterutrustningsförrådet och en moccabryggare och en visp.

Och så - i gott sällskap, i naturen, gjordes den här veckans kanske godaste "caffe latte", "Cappucino" och "dubbel espresso". Med en moccabryggare på ett av köket, och en kastrull med skumvispad mjölk på det andra - ute på en lokal lekplats kunde vi alla njuta av våra respektive favoritvarianter av kaffe.

Tydligen verkar "NÄR" och "VAR", och kanske även "i sällskap av vem" vara lika viktigt som "VAD" när det gäller gott kaffe?

Off topic: Idag behövs det OCKSÅ donatorer!

Såg på en mängd bloggar igår (men var själv upptagen med att bl.a. klättra med dottern) att det var Europeiska donationsdagen igår. Alltså - en dag för att göra klart att det behövs folk som faktiskt - rent bokstavligen - bjuder på sig själva, speciellt när man inte använder kroppen längre (återvinning! Det är OCKSÅ på modet, just nu, har jag hört!).

Utan att skämta om det mer - jag skulle inte själv kunna skriva den här bloggen om det inte funnits folk som var beredda att donera sina organ och vävnader. Det är ett faktum. Således - OM någon behöver MINA organ och vävnader när "det här är över", så ta vad ni behöver!

Och om någon delar min syn (hehehe!) på det här, så anmäl Er till donationsregistret. Ert engagemang behövs. Även idag - en dag efter europeiska donationsdagen!

(Och för Er som inte vet - eller som är nytillkomna läsare av bloggen och inte hajar vad jag skriver om ovan: Förra hösten fick jag själv genomgå en hornhinnetransplantation, efter sex veckors väntetid, en operation som åter gav mig delar av synen tillbaka. Något som jag fortfarande är oerhört tacksam för.)

--

EDIT: 22:21

Fick den här länken av Längst-in-i-skafferiet-Anna, där man snabbt kan anmäla sig till donationsregistret. Tack Anna!

Risoni-otto med avokado och räkor

Själv har jag några gånger tidigare skrivit om risotto. Och om olika pastarätter. Idag gjorde jag slag i saken och "slog ihop" det bästa av två världar och gjorde risoni-otto. En "typ riosotto" fast på den risformade pastan risoni. Det går snabbt, blir gott och ser trevligt ut.

Risoni-otto:

2 dl risoni
4 dl vatten
3 st lagerblad
1 dl vitt matlagningsvin
1 fiskbuljongtärning
Lite purjolök
1 stor näve frysta räkor
2 avokado
2 msk citronjuice
5 st körsbärstomater

Koka risonin nästan klart i vattnet. Tillsätt vinet, lagerbladet och buljongen.
Hacka purjolöken ordentligt och ha i vattnet.
När det börjar bli "grötigt", ta risonin av värmen.
Kärna ur avokadon, tärna och änd i risnoin tillsammans med räkor och rör om.
Ställ tillbaka ett kortsslag på värme, för att räkorna skall bli ljumma, pressa citron över.
Dela körsbärstomaterna och rör i risoni-otton. Severa genast.

Jag dekorerade tallriken med en balsamvinägersirap, och det tycker jag blev väldigt gott.

Nu klarnar det...

[ironi på]
Läser - igen - en väldigt väl underbyggd artikel i den nästintill oumbärliga läkartidskriften Aftonbladet och plötsligt står det klart varför de flesta tjejerna på jobbet dricker Te... :-)
[ironi av]

--

EDIT: 20:32...

Läser i artikeln ovan att "kaffe kan motverka bröstcancer", vilket är jätteroligt när samma tramsblaska igår hade med den här artikeln.

Smörrebröd på Jacobs - kanske det bästa just nu!

Jag skriver ibland "bäst just nu" om olika grejer, men i Stockholm - just nu - finns det FÅ grejer som är så intressanta som "smörrebröd" - ni vet - de där små "Danska tapas" man kan få tag på på nästan varje "kro" i Danmark. Och är man det minsta intresserad av genuint skandinaviska smaker i miniatyrformat bara MÅSTE man gå på Jacobs på centralstationen. (Ja, jag vet att de har en låda på Artillerigatan också, men JAG - och i sällskap av "Den gamle kaptenen" har bara varit på Centralen).

Med tre valfria smörrebröd (och det finns många godbitar att välja bland!) för 85 spänn känns hela upplevelsen VÄLDIGT prisvärd! Eller vad tycker DU, när du läser att det bl.a. finns gubbröra (bara den är värd nästan 85 spänn själv, för den är så bra!), oxbringa med cidersenapscreme, rödbeta med chevre och pinjenötter, rökt renstek med västerbottencreme och rårörda lingon eller räkor, ägg och svart kaviar?

Så - för att vara tydlig - gå DIT och handla SMÖRREBRÖD! Basta!

Att dela upp världen

Inget är så säkert som att man i smågrupper, för att stärka sammanhållningen delar upp världen i "vi" och "de andra". Köksbranchen är inget undantag. Jag skulle vilja säga att det nog inte i någon annan branch är viktigare (för folket i den, själva, alltså) att signallera att man är en del av något exklusit, något som bara är få förunnat, något "quite different".

Frukostflingan kan ha skrivit om det här på sin blogg tidigare, men - bara för att det är rätt kul - här kommer några exempel:

Vi kockar (eller restaurangfolk över huvud taget, men jag skriver kockar) skiljer normalt sett på begreppen "en av oss" och "riktiga människor". Riktiga människor är människor som INTE jobbar när alla andra är lediga, INTE bor i en tryckkokare hela dagarna och därför INTE beter sig som oss. De beter sig som "riktiga människor". Det kan - i ett samtal - låta såhär:

-Hörde du att Jompa på Stisses hade träffat värsta puman?
-Va? En av oss?
-Nej - en riktig människa.

Ett fast uttryck är också "som en riktig människa" enligt: "Jag var ute med fru Värn på vår bröllopsdag och åt på krogen, som en riktig människa".

För ett tag sedan var jag med i Ica-kuriren. Artikeln, som skrevs av Måns Falk blev riktigt bra och trevlig och när själva intervjun och plåtningen för den gjordes snackade vi lite om vad som fått oss att hamna där vi var. Jag utgick ifrån att Måns läst på något slags journalistutbildning och gått "den vanliga media-vägen" och hamnat på Ica-kuriren. När han så berättade att han börjat med att "bryna sina ben" (som det heter - att göra de där första åren i branchen) hos bl.a. Erik Lallerstedt blev jag först glatt överraskad och sedan tinade jag (säkert märkbart) upp.

"Så - då är du ju en av oss".
"Nja, inte är jag ju någon riktig människa..."

Ränderna går aldrig ur.

Inspektion

Har haft inspektion av mitt kök idag från en företrädare för miljökontoret. Det gick riktigt bra.

Det känns ännu bättre när man läser sådant här. Miljöinspektörer har köksbranchens kanske värsta jobb. Kudos till Er!

Och man undrar vad den här killen säger till sina framtida arbetsgivare när de undrar lite försynt:

"Jo - jag ser här att du ägt och drivit ett kebab-hak tidigare, men att du har fått förbud att driva livsmedelsverksamhet?"

Vad säger man liksom?

"Jo - men de hittade i alla fall inga kackerlackor"?

Lite småsvennig Thai-wok

Ibland får man göra lite mildare varianter av mat man gillar, för att resten av familjen skall tycka om det också. Idag blev det en variant på en "grön curry med kokosmjölk" med tydliga thai-influenser.

(4 port.)

300g kycklingkött (jag hade "innerfile" - det var billigt.
1 burk kokosmjölk
Lite goda wokgrönsaker
2 tsk thai-chilisås
1 tsk grön currypasta
2 msk mango chutney
1 msk flytande honung
1 vitlöksklyfta
Salt och peppar

Stek kycklingen i lite olja, krydda med honung och currypasta.,
När kycklingen börjar få fin färg - ha i mango chutney och grönsakerna i pannan och låt gå nästan klart.
Häll så över kokosmjölk och thai-chilisås och pressa i vitlöken.
Låt koka ihop.
Smaka av med salt och peppar
Servera med kokt ris.

Matakuten - välkommen debatt.

Satt - givetvis - som klistrad framför gårdagens avsnitt TV4 satsningen Matakuten.

Jag kommer på mig själv att småle. Att tänka "sådär gör jag också" eller "Jaaaa. Sådär kan jag ju göra..." eller tillochmed "Oj! Det där kan bli lite bökigt..." mest hela tiden, när jag kollar. Matakuten engagerar. Och även om jag tycker att inslagen med Bert Karlsson, i bägge programmen som sänts hittills, varit rätt fåniga belyser de på ett ganska bra sätt problem med mat för barn.

Igår snackades det bl.a. om tillsatser i maten. Intressant och lärorikt. Men svårt, för en kock i produktionen, eftersom det är nästan omöjligt att faktiskt hitta produkter som inte innehåller några som helst tillsatser. I alla fall för de pengar vi har att röra oss med. Bökigt.

Den starkast lysande stjärnan, hittills i programmet är dock Paul Svensson (som för oss kockar är mer känd som "Danyel Couets kompis från F12"), som jag tycker gör ett RIKTIGT bra jobb. Han lyssnar på barnen, går ut i skolan och pratar med dem, presenterar sig och sina arbetskamrater (sekvensen när han frågar dem om vad en kock gör och sedan om det finns några kockar på skolan och får svaret "nej, här finns bara mattanter" är riktigt bra. Den belyser hur statusen för kockar och kokerskor i storkök faktiskt ser ut!) och inför förändringar i liten skala först. Första veckan gjorde han typ en salladsdressing. Han insåg att det inte skulle funka att komma och "härja runt" och ändra allt på en gång, men en salladsdressing är ju bara en salladsdressing och helt ofarligt. Både för barn och för arbetskamrater. Men när barnen faktiskt tog dressing på sina grönsaker ÅT de grönsakerna...

Melker fick sig nog en tankeställare under inspelningarna av gårdagens program. Alla som har kockkläder agerar inte som restaurangfolk. 'Nuf said.

Vad jag däremot blir lite chockad över är Carola Magnusson, som mer och mer ter sig som en "religiös fanatiker". Hon är fantastiskt duktig och jag gillar henne (jag har träffat henne några gånger, senast för ett par veckor sedan ni Järna), men alla har inte hennes erfarenheter av att laga ekologiskt. Faktiskt vill jag sticka ut hakan och säga att nästan INGEN annan i sverige har samma erfarenheter av ekologisk matlagning som Carola Magnusson. Då kan det vara svårt att motivera andra - de hajar helt enkelt inte VARFÖR de råarorna är bättre, eller VARFÖR den maten är nyttigare, eller VARFÖR Carola Magnusson tycker att den smakar bättre. Själv har man inte den erfarenheten.

I gårdagens program gjorde hon en jättefin (och säkert god) fiskgryta på ekologisk sej (nu hör jag avgrundsvrål från ekonomimedvetna kockar framför skärmarna) och redd med grönsakernas egna stärkelser. Kanonidé. Men hon sätter upp den på menyn samma dag som "den andra rätten" i skolan är pasta. Med ost och skinksås. Nu brukar i och för sig JAG laga just min skinksås med bra råvaror, men "en bra fiskdag" på jobbet går det oftast mindre än "en riktigt dålig pastadag". Att sätta upp rätterna "mot varandra" på en meny är ekonomiskt självmord. Man får svinn på många många tiotals procent den dagen (och har man då anänt väldigt dyra råvaror är det inte roligt. Gästerna kommer bokstavligen att "kasta dina pengar i soporna").

Jag förstår hennes hållning. Jag förstår att hon brinner för det hon gör, men just nu verkar hon så förblindad av sina egna ideers förträfflighet (och ja - de är förträffliga) att hon helt missar att de andra "inte är med på tåget". Att de inte HAJAR vad "da shit's allabout"...

Nåväl - det skall ju hålla på några veckor till, så... Jag får säkert skäl att återkomma till det fler gånger. Tills dess. Kolla in programmet.



(Och idolbilden på Paul här ovan kommer från TV4.se)

--

EDIT: 15 okt, 21:06. Upptäckte idag att jag blivit länkad av Bendel, som skrivit ett väldigt fint inlägg om Carola Magnusson och henns mat. Kolla in det!

EDIT: 16 okt. 06:23. Det här blogginlägget verkar tydligen odödligt! Nu har jag blivit länkad från Jessika också. Hon skriver en fin sammanfattning av debatten och beskriver sina egna tankar på ett bra sätt. Kolla in!

Expressen gör en "aftonbladet"

Ja - jag skrev ju förra veckan om Aftonbladets fantastiska artikel om kattmat och hur trött jag blir på kvällstidningsjournalistik, där skribenten inte är påläst eller man koncentrerar sig på "fel" problemställningar, inte sällan mot bättre vetande, bara för att få en säljande artikel.

Den här veckan gör Expressen "en aftonbladet" och slår på löpet upp "Flingsalt kan göra dig sjuk" och har sedan en artikel med om en hormonsjukdom - hypotyreos - som i vissa fall kan ge nedstämdhet, håravfall, övervikt och andra symptom. Hypotyreos är en förfärlig sjukdom. En sjukdom som man bl.a. kan ådra sig om man ligger i riskzonen för att ha jodbrist.

Sedan mitten a 30-talet har svensk livsmedelsindustri jodberikat "vanligt" fint bordssalt. En jodberikning som t.ex. inte sker av så många havssaltprodukter, eller "ekologiska" salter.

Så - "flingsalt är farligt".

Det är nu jag - som jobbar med mat - undrar A) hur snabbt är ett sådant här sjukdomsförlopp? Blir man sjuk på en gång om man använder sig av icke jodberikat salt? B) kan man - om man (som jag) gillar smaken av flingsalt få i sig jod på något annat sätt och därigenom motverka de "farliga effekterna" av flingsalt? C) nu är artikelförfattaren kvinna och flera symptom som räknas upp (som missfall, oregelbunden menstruation etc.) är typiska "kvinnosymptom". Är det här en fråga som faktiskt är aktuell för hela befolkningen, eller bara halva? Det framgår inte av artikeln. och D) om man INTE har jodbrist - är flingsalt ok då? Någon gång ibland? Eller är det fortfarande "farligt"?

Ja - jag vet - jag är tämligen raljant, men bara för att visa på hur korkat det ibland skrivs som mat. Och för Er som har barn i "min" förskola - vårt bordssalt är jodberikat. Det var nämligen billigast så (vi har ett vettigt anbud från vår leverantör).