Mer om barn som inte äter...

Den här veckan har mitt inlägg om att få ett barn att äta varit det - utan jämförelse - mest populära, eller i alla fall mest länkade och kommenterade. Ämnet är tydligen något som engagerar och - i vissa fall - upprör. Många har skrivit på sina bloggar om egna erfarenheter och andra har "tyckt" en massa - inte minst om föräldrar till barn som inte äter. Utan att lägga någon som helst värdering i folks inlägg eller så tänkte jag använda några av andras ord för att så att säga föra fram min syn på problemet "barn som inte äter" (om det är ett problem?) och lite vad jag tror om saken.

Karlvaganen skriver bl.a.

Stod nyss och lagade till kokt potatis och stekt falukorv till lunch. Ganska ovanligt att jag bryr mig om lunch men känner mig fortsatt lite små-lurig (lättare förkylning kanske?) och tänkte att det var bäst att bygga upp krafterna.

Medan jag stod där och fixade så tänkte jag på Krubbs fina inlägg om barn och mat.

När jag var liten käkade jag både Pölsa och gris-fötter (det sista enligt uppgift från min mor). Vad jag aldrig har kunnat äta är blod-mat eller sk inälvsmat (lever, njure, blodpudding etc). Okay, vi ska inte gå in på vad Pölsan innehåller, men det är något som jag inte längre äter.

Jag tror att ALLA människor är mer eller mindre petiga med grejer. Det är lite fint att äta "allt" och folk slänger sig gärna med det som en floskel: "Jag äter allt! Det finns faktiskt inget jag inte äter... Utom möjligen [sätt in något i stil med pölsa/hjärna/inälvor/fiskbullar/kokta grönsaker här]". På samma sätt är det givetvis med barn. Det finns inget de inte äter - utom möjligen just den mat de bjuds på just för stunden. Tänk efter: "är det VERKLIGEN så att mitt barn inte äter NÅGONTING eller är det så att jag ofta serverar viss sorts mat?, Lägger jag upp maten på samma sätt varje gång? Finns det något jag kan ändra för att få barnet att äta?"

Utan att bli för analytisk - Både du, jag och våra barn har säkert matnojor. Det är inte speciellt ovanligt. Det är tillochmed ganska naturligt. Frågan är inte vad vi kan ändra på hos barnet för att få det att äta, utan vad vi kan ändra hos oss själva för att tackla problemet. Nåväl...

Förresten hade Karlavagnen med ett fantastiskt gammalt roligt filmklipp på sin blogg som jag bara måste reposta även här:





På veckans middag skriver Ayla:

Mina barn har istort sett alltid ätit det mesta ända sen de var små. De har alltid fått hjälpa till i köket och har i tidig ålder fått lära sig hur man hanterar en kniv och en spis. Vi har haft många roliga stunder i köket och nu när de är tonåringar är det extra skoj att få hjälp av de. Oftast lyckas vi prata om allt som hänt i skolan medan vi lagar mat. Jag upplever också att barnen har en förmåga att berätta mer för mig när vi lagar mat än annars. Precis som att det är en avslappnande situation och då är det enklare att prata om det som är jobbigt...

Och det här är en tanke jag faktiskt inte har tänkt på själv - men att mat faktiskt kan vara en "dörröppnare" till andra samtal med barn. Det handlar kanske inte så mycket om mat som inte äter, men jag tyckte tanken var fin och värd att kommentera, såhär även på Krubb...

Nåväl - tillbaka till barn som inte äter:

Linda Skugge skrev först appropå mitt inlägg:

Detta tycker jag är ett bra inlägg. Jesper Värn jobbar med barn OCH mat. Han borde veta vad han snackar om.

Och även om det är hedrande vill jag bara tillägga att bara för att jag jobbar med mat och barn är jag också en klåpare, som hela tiden lär sig. Som experimenterar och försöker och ibland lyckas och ibland inte. Vad jag DÄREMOT försöker - kanske mer än andra (inte minst kollegor) är att pröva nya metoder när gamla jag prövat tidigare inte omedelbart visat sig fungera...

Jag har ingen som helst prestige i att saker och ting skall vara på "mitt" sätt. Jag är barnens kock och som sådan lagar jag ockskå deras mat. På deras sätt och då måste jag ibland lära mig vad som är rätt. Och då är det lättast att låta ett barn lära mig. Typ så.


Och sedan ett inlägg, som kommentar till ett antal mail hon fått om att "förminska" problemet med barn som inte äter:

Sorry jag rörde visst upp lite känslor med mitt inlägg om barn som inte äter.

Allvarligt talat, är det alltså SUPERMÅNGA barn som INTE ÄTER ALLS?

Jag trodde att det handlade om ett fåtal barn, nån promille. Men om det stämmer att det finns MÄNGDER av barn därute som INTE ÄTER ALLS och måste SONDMATAS så är det ju helt sinnesjukt.

Och då skulle mitt råd vara: åk till psykakuten både barn och föräldrar. För ÄTER INTE BARNET ALLS så har både barn och förldrar alllvarliga psykiska problem, kom inte och säg annat.

Ni måste utredas, i dag!

Ni blir ni säkert ännu mer upprörda, jag kanske ska ta med livvakt till Underbara barn-mässan i morgon?

Men allvarligt talat, ni måste åka till psyket med barn som INTE ÄTER ALLS. Då har nåt gått otroligt snett i ett land utan krigstrauma, utan svält mm.

Det här att jag inte åt som barn/teen hängde absolut ihop med ångest. Men jag åt som sagt lite grand. Hade jag inte ätit ÖVER HUVUDTAGET så skulle det helt klart berott på att jag var traumatiserad på nåt sätt.

Jag har sett en kille på nära håll som inte ätit och han hade en ganska stökig babytid, det måste ha hängt ihop med det.

Så varsågoda, rannsaka er själva, ni kan inte på allvar hävda att era barn äter och så är allt tiptop hemma hos er? Ni kan inte mena att ni inte har nån orsak till att era barn INTE ÄTER ALLS?

Det här tycker jag egentligen är rätt sunt - att kolla om det finns ANDRA orsaker till att barnet inte äter. Att det kanske är så att miljön där barnet inte äter spelar in (Äter barnet hos andra? Äter barnet MED andra än de i familjen?) även om jag kanske inte håller med om att man kanske måste åka till psykakuten och utreda barn och föräldrar om vad som är fel.

Det KAN vara så att barn, när de är små och/eller inte har så många andra parametrar att påverka i sin egen vardag ändå kan påverka valet om huruvida de tänker äta eller inte. Jag tror - för att ge ett konkret tips, att om man låter barnet få välja lite mer fritt (inte bara i köket utan alltså andra grejer - vad det skall ha för kläder, lite vad det skall göra under dagen, vad det skall ha för färg på väggarna i sitt rum etc.) så kommer det lättare också att förstå att det kan påverka sin omgivning med de beslut barnet tar. Då blir mat inte ett maktmedel, och inte heller barnets matsmältning. Det blir liksom inte intressant att använda det som påtryckning.

Och avslutningsvis - jag skall inte säga att det inte finns föräldrar som verkligen har problem med sina barns ätande. Att det inte finns barn som inte äter alls, och som därför måste - till sist - sondmatas för att överleva. För de här barnen har jag verkligen INGEN som helst kompetens att uttala mig om åtgärder kring och jag tänker därför inte skriva mer än att jag vet att det förekommer och att jag lider med föräldrarna.

För oss som har lite "vardagligt mattrilskande barn" vill jag ändå föreslå att testa några av de idéerna jag har presenterat här i tidigare inlägg