måndag, november 03, 2008

Jo, det här om att imponera, va...

Killar har det rätt enkelt. För att umgås med andra snubbar behöver man bara vara "bäst" eller "värst" på någonting. Någonting alls i hela världen. Och så kan man umgås. Det är svårare när man skall umgås med tjejer. De hajar inte vidden av storheten med att t.ex. kunna köra kundvagn genom Forum Nacka (och genom alla rulltrappor) på 2 minuter blankt. De hajar inte att det är häftigt att kunna kissa sitt namn i snön. Eller att vara snubben som gjort flest linjer i tetris...

Jag själv har tidigare haft rätt mycket av en "jag-måste-till-varje-pris-imponera"-drift och därför ägnat mig åt små marginella sporter (för att på något sätt bli "Sveriges bästa" i i alla fall något!), levt en ibland rock n' roll-inspirerad livsstil (rockstjärnor verkar inte ha några trubbel med att imponera?) och i övrigt ägnat mig åt aktiviteter som är så dumma, utstuderade och effektsökande att de flesta normalt tänkande människor i princip aldrig skulle få för sig tanken att ens prova, om de inte är tonåringar.

För det är ju såhär - att tjejer faktiskt, trots allt, inte verkar tycka att killen som kan dra längst repor på moppen på bakhjulet är tuffast. Eller att snubben som hela tiden visar på ett självdestuktivt beteende faktiskt är värd att blanda gener med.

Och så läser man det här i tidningen: En snubbe som - just för att imponera - skjuter sig själv med en spikpistol i huvudet. Tydligen klarade han sig, eftersom spiken som genom ett under missat hjärnan. Är det någon mer än jag som tycke ratt det kanske inte känns helt underligt? Att hjärnan så att säga hos sådana här människor kanske inte är det mest utvecklade organet?

Så - efter att faktiskt ha lyckats släppa allt det där, att inte till varje pris vara bäst eller värst eller coolast på något, utan faktiskt nöja mig med att "bara" vara "jäkligt bra". har jag hittat hem. Jag har hittat en plattform där jag helt utan prestationsångest kan få utveckla mig, utan att tänka så mycket på vad alla andra tycker. Där folk tycker om mig för den jag (redan) är och gillar det jag gör, även när det inte är en massa cirkustricks...

Nu tror några av Er att jag kommer att skriva "kyrkan", men det handlar givetvis om mitt jobb. Ett jobb där jag inte måste imponera. Ett jobb där jag får vara den jag är. Och - helt plötsligt - råkade "den jag är" bara helt naturligt få vara "bäst" eller i alla fall "bäst lämpad för jobbet". Utan att använda spikpistoler eller moppens bakhjul.

Det betyder inte att strävan efter fulländning eller excellens (kan man använda det ordet på svenska?) på något sätt måste förminskas. Bara att det blivit enklare att hitta det som är bra, och göra DET bättre, när effektsökeriet och kickarna fått lägga sig.

Jag vill fortfarande vara bäst. Jag vill fortfarande vinna. Men jag vill göra det för mig själv, för min egen skull. Inte för att få något slags konstlad uppskattning från folk på läktaren.

Sluta lyssna på andra. Gör din grej och gör den så bra du kan. Bli världsbäst i ditt eget universum!



(Kolla in det här klippet - från 1996, tror jag. En av mina absoluta favoritlåtar, av en av mina absoluta favoritgrupper, och först reciterad av en av mina absoluta favoritskådespelare. Det blir inte bättre än såhär!)

7 kommentarer:

Inger sa...

Småler. Du skriver så roligt och medryckande. Jag känner igen mig själv i ditt resonemang... trots att jag inte är kille... Tjejer vill också imponera... även om det inte är med cirkustricks och så...
Ps. Kolla med frun ang. palten och kom dem lite förslag... du/ni kanske är mer uppbokade än vi?!

Fredrik sa...

Well put :) Kan bara småleende hålla med. Man växer ju upp också medans andra växer ned. Men att Bo Torstens Trallorksester skulle vara favoriten?!

Nja ;)

Jesper sa...

Inger: Skall kolla det. Palt är ju ändå prioriterad verksamhet! :-)

Fredrik: Mmm.

kristin sa...

Tjejer tävlar nog ännu mer men det är lixom i tysthet och man skulle aldrig erkänna för varandra att man gör det. Talar ju självfallet inte om mig själv, jag skulle aldrig vara så omogen ;) du borde se jag, min mor & syster då kan det bli läskigt tävlingslystet. Vem kan göra flest armhävningar eller hålla anden längst, bära flest matkassar, you name it och vi kan tävla om det!
Men du har ju helt rätt, måte vara skönt att ha hittat "hem".

Jesper sa...

Kristin: Ja, det är toppen!

tania sa...

Kloka ord sa bull !!

Jesper sa...

Tania: Tack. Du skulle bli överraskad om du fick reda på hur många som med emfas hävdar motsatsen! :-)