torsdag, november 27, 2008

Het, gjutjärnshård kärlek



Så... Till sist kom det. Och blev installerat. Och inpassat. Och tillfixat. Och kontrollerat av alla vederbörliga myndigheter, firmor, fan och hans moster. Det tog rätt lång tid (över ett halvår) så det var väldigt efterlängtat när det väl kom. Jag dansade (jo - faktiskt!) runt i köket och sjöng:

"Jag har ett steeeeekbooord, Jag har ett steeeekboooord"

Stekbordet. Ett litet VK25, från Vara. Jag har, på den vecka då det stått där och lyst hemtrevligt med sin spänningsindikatorlampa, i sanningens namn inte hunnit använda det så mycket. Mest bara hunnit bränna in det. Men vissa saker (som gårdagens pannbiff med lök) lite klyftpotatis till fläsksteken förra veckan och så måndagens korvar har alla fått en vacker och jämn stekyta tack vare den här lilla skönheten!

Jag är så lycklig. Stekbord. Äntligen.

Reflektion: Är jag en stekare nu? (Tack Kallskänkan för länken)

7 kommentarer:

Inger sa...

Du ber om det.... Självklart är du en stekare...har du varit så länge jag känt dig! ;)

landonius sa...

Om inget annat du är nu kvalificerad att få utskänkningstillstånd :-))

Jesper sa...

Inger: Tack för ditt stöd... :-)

Landonius: Hmm. En helt ny värld av möjligheter öppnar sig! :-)

schmut sa...

men Gud vilket litet ett! nästan så att man kunde ha det hemma!

Jesper sa...

Jag får väl säga "som vanligt" - att det inte är storleken som har betydelse utan hur man använder det man har! :-D

kallskänkan sa...

hahaha, lol, en riktigt stekare! Det där är det minsta stekbord jag någonsin sett, men väldigt sött. Däremot förstår jag inte funktionen av de väldigt höga kanterna. Är inte det bara jobbigt? Jag hade definitivt bränt mig på handlederna/underarmarna om jag använt det där.

Jesper sa...

Kallskänkan: Som sagt - det handlar ju också om HUR man använder det man nu har... :-)