söndag, november 30, 2008

Frisksoppa

Jag vet. Jag uppdaterar bloggen dåligt just nu. Men det är så att det händer annat i livet just nu. Och som jag inte vill blogga om. Så... Well... Jag kanskek kommer att skriva om det i framtiden, men just nu kan det vara lite tyst ett tag.

Just idag är jag inte så stark.

Och som alla andra som någonsin blivit sjuka på vintern, och som lagar mat, försöker jag bota mig själv med soppa. Det blev något slags nudelsoppa (heter det typ Pho, egentligen?) med lite grönsaker och grejer.

Såhär: (2 port)

1 bunt fullkornsäggnudlar
1 morot
1 gul lök
1 buljongtärning - kycklingbuljong
2 skivor rökt kalkonbröst
1 liten bit purjolök
1 liten nypa rökt flingsalt
1 krm torkad ingefära
½ vitlökslyfta
Lite olja.

Bryn lök,vitlök och ingefära i lite olja i en panna.
Häll sedan vatten på tills det tystnar (1 liter?) och tärna ned morötter.
Strimla kalkonbröstet så tunnt du kan.
Smaka av buljongen med lite rökt flingsalt.
Häll upp i skålar. Lägg i lite kalkonkött och toppa med finstrimlad purjolök.

fredag, november 28, 2008

Nog är mitt jobb mer meningsfullt än så?

Läser en artikel i DN om vilka som tycker att de har det mest meningsfulla jobbet. I en undersökning som tidningen "Du och jobbet" har gjort har man frågat hundra personer i ett antal yrkeskategorier om de känner att deras jobb är meningsfullt.

Tydligen känner sig barnmorskor, sjuksköterskor och (faktiskt) t.ex. administratörer i offentlig förvaltning (hej, alla på stadsdelsförvaltningen, som läser Krubb!), medan tydligen fabriksarbetare som paketerare och brevbärare (!) känner att de inte har så meningsfulla arbeten.

Jag slås över att läsa följande i listan:

Kockar och kokerskor 70

Köks- och andra restaurangbiträden 49


Det betyder att just i MIN yrkeskategori tycker som bäst sju av tio att det de gör är meningsfullt? Två tredjedelar? Trettio procent tycker alltså att det kvittar?! Och mindre än hälften av köksbiträden?!

Det är skrämmande. Och talande. Och ledsamt. Och ett slags upprop till fler initiativ för att höja kvaliteten och statusen inom yrket. JAG tycker givetvis att jag har ett väldigt viktigt jobb. Ett meningsfullt. Ett jobb att inte bara vara glad och stolt över, utan faktiskt ett där man känner att man kan göra en insats. Att man är med och påverkar. Att det man gör har mening.

torsdag, november 27, 2008

Het, gjutjärnshård kärlek



Så... Till sist kom det. Och blev installerat. Och inpassat. Och tillfixat. Och kontrollerat av alla vederbörliga myndigheter, firmor, fan och hans moster. Det tog rätt lång tid (över ett halvår) så det var väldigt efterlängtat när det väl kom. Jag dansade (jo - faktiskt!) runt i köket och sjöng:

"Jag har ett steeeeekbooord, Jag har ett steeeekboooord"

Stekbordet. Ett litet VK25, från Vara. Jag har, på den vecka då det stått där och lyst hemtrevligt med sin spänningsindikatorlampa, i sanningens namn inte hunnit använda det så mycket. Mest bara hunnit bränna in det. Men vissa saker (som gårdagens pannbiff med lök) lite klyftpotatis till fläsksteken förra veckan och så måndagens korvar har alla fått en vacker och jämn stekyta tack vare den här lilla skönheten!

Jag är så lycklig. Stekbord. Äntligen.

Reflektion: Är jag en stekare nu? (Tack Kallskänkan för länken)

tisdag, november 25, 2008

Många spekulationer


(Bilden är lånad från den länkade artikeln)
Det har varit många spekulationer om vem som byter jobb och till vad, nu efter USA-valet. Och i krog-sverige har det här ryktet börjat bli mer frekvent. Såpass att det nästan är sant...

Kul att DN också skriver om det.

Och det är nästan så man håller tummarna för att det är sant.

Och "Bra jobbat, Mackan!".

Mat och kemi och fysik och... ojojoj

Läser i Metro om blogg-grannen Lisas nya projekt - att skriva en bok om "molekylär gastronomi". Det handlar om vilka processer som gör mat god och försöka förklara dem med vetenskapliga teorier.

Ni hajar? När man blandar ihop ingredienserna kan det vara fråga om kemi (lösning, slamning, baser och syror och grejer...), när man steker eller kokar handlar det om fysikaliska grundprinciper (som att något blir varmt om man sätter det i närheten av något som utstrålar värme) och vad som då händer med livsmedlet... Och så vidare.

Det här är säkert intressant för vissa, och Lisa kan ju skriva (hon har ett FANTASTISKT sväng i språket!), men själv är jag mer jazzmusiker än vetenskapsman i mitt kök. Jag improviserar snarare kring ett tema och lagar mat "på känsla" snarare än mäter, väger, tar tid etc. Jag låter så att säga känslomässig empiri gå före vetenskaplig teori. Maten är "klar" då den smakar "gott" och att få den att smaka "gott" låter jag erfarenheten berätta för mig. Min egen eller andras. .

Nejdå - jag tvivlar inte på den här bokens existensberättigande (och den tas ju fram med flera sponsorer, som så att säga betalar kalaset). Den har säkert en viktig plats att fylla i de flesta matintresserades bokhylla. Det är bara det att jag själv, i de tryckkokare som kan kallas "professionella kök" bara känner till (eller kommer ihåg?) det jag lärde mig på fysiken i högstadiet: Termodynamikens första lag: "Allt är sönderfall". :-D

Barn och bananer

Läser och ler åt det här inlägget på tjuvlyssnat. Lite gulligt.

Själv tror jag att om man hade sagt bara "banan" hade barnet ätit!

måndag, november 24, 2008

Det kanske kan bli billigare, nu då?

Läser i DN att livsmedelspriserna faktiskt är på väg nedåt, p.g.a. ökat produktion och ett överskott på t.ex. spannmål, globalt sett. Intressant, eftersom alla i livsmedelsbranchen använt vårens uppgång som skäl att höja sina priser med sisådär 50-60% tills i somras.

Ich utan att nu säkna dem.

Det har gjort att kockar och kokerskor i storkök - som skall klara sig med samma budget som innan - nu behövt tumma på t.ex. spannmålsprodukter, att ha färska grönsaker, att servera kött eller fågel i grytorna etc. Vi har alla läst i tidningarna om skolor där det serveras typ linssoppa som är några förskrämda röda linser i bostavligen liter av vatten osv, för att man inte har råd p.g.a. livsmedelspriserna som skenat under 2008...

Kanske kan nu priserna återigen vända nedåt, till lite vettigare nivåer, så att alla har råd att köpa bra grejer?

söndag, november 23, 2008

Arbetskläder för vem?

Jag har några gånger tidigare skrivit om arbetskläder här. Jag har genom åren haft rätt många uppsättningar kockklkäder. En del har varit i kammad bomullssatin, några i bomulls och polyester-blandning. Några med kort ärm. Några med längre ärm. Olika färger, kvaliteter och snitt på i stort sätt varenda köks kockkläder, som jag någonsin jobbat i.

På mitt jobb kommer det rätt många kataloger med arbetskläder, från rätt många företag. Men i veckan som gick kom en som helt skiljer sig från alla andra...

Och kanske inte genom att det nödvändigtvis var bättre än alla andra. Bara väldigt annorlunda...

Kolla in den här sidan, till att börja med.

Hur många kockar känner DU som ser ut såhär på jobbet? Som liksom står lite poserande, med lätt korslagda ben och händerna i midjan eller på skinkan? JAG har hittills inte träffat någon.Den där nedersta bilden med tjejer som står och petar lite på en visp, med örhängen och smycken och utsläppt hår är något alldeles extra!


Eller den här?

"Här står jag med en purjolök på axeln"? Va?! Att han dessutom ser ut som om han är hemtad från thyp "Dexter" på TV inger inte direkt förtroende.

Och såhär håller det på... Hela katalogen är fylld av sådana här grejer. På en sida har någon fotat en halv kniv och lagt med bland knappar till kockrockar. På en annan sida sitter en kvinnlig kock i en säng, helt omotiverat. Ingen enda bild är tagen i ett kök. Så vem är den här katalogen gjord för?

Jag hajar inte?

Fast jag har ju bevisligen SETT och lagt märke till företaget? Är det det som är idén?

Vad vet väl jag - jag är ju bara kock. Utan purjolök på axeln.

fredag, november 21, 2008

Nu är det (snart) Jul igen...

Läser på fina I min tanketrädgård om Julpyssel och blir, trots att det bara är november, inspirerad. Jag älskar julen. Kanske inte för julklapparna, Kalle Anka-TV, knäck, stimmiga ungar och en konstant stress och dåligt samvete.

Nej, men på Julen är den gång på året då jag nästan kan känna mig som en normal människa.

Det är ok att gilla Janssons Frestelse.

Denna institution på våra julbord. Alla har sin egen variant och allas mamma gör givetvis den bästa (näst bästa - för MIN mamma brukar göra den bästa!). Av vissa älskad och av andra avskydd. Jag hör ibland kommentarer som "Men hur kan du äta DET DÄR?" Ja? Vaddårå? Ansjovis. Grädde. Potatis. Lök. What's not to like?

Igår gjorde jag säsongens första. Den blev givetvis inte så bra som mammas, men helt klart över rikssnittet. Dofterna av ansjovisen, löken och kokande grädde spred sig i hemmet och jag satt ute i köket och läste, bara för att få känna dofterna och känna stillheten ett tag. Satt där och mös.

Ikväll, efter att ha jobbat en helt hysterisk vecka, har jag redan bestämt mig för att sitta uppe så länge jag orkar och så ta mig en bit Janssons Frestelse (ety det är också Värns frestelse!) och slå mig ned framför TVn och njuta.

onsdag, november 19, 2008

Ska man skratta eller gråta?

Såg ni det här hos Lager? Alltså - på förskolan där var det så dålig mat att personalen tog ett eget initiativ att servera smörgåsar i stället för den upphandlade lunchen.

Ska man skratta åt eländet? Eller gråta? Jag vet inte. Själv blir jag faktiskt rätt irriterad. För jag är också pappa till barn i förskoleåldern. Och jag jobbar med mat för barn. En yrkeskår som - just på grund av incidenter som den här - får sämre och sämre rykte.

Samtidigt tycker jag att peronalen som tog ett eget initiativ och i stället serverade smörgåsar borde applåderas för sin driftighet. Att de liksom bara inte "Nehej, de åt inte idag..." utan faktiskt såg till att barnen fick något att äta.

Som förälder tycker jag givetvis att det är viktigt vad mina barn äter. Det är i och för sig inget problem i min familj; Dottern äter hos världens bästa dagmamma, som lagar god och närande kost (jag vet, för jag skolade in dottern, och det händer att vi äter där "bara för att" ibland...) och lillkillen äter ju fortfarande mest hemma.

Men jag tror att faktiskt ha barn själv har hjälpt i alla fall mig att tänka på vad jag lagar till andra barn: Jag har en regel som är "är jag inte beredd att servera mina egna barn maten, skall inga andra barn äta den heller". Det kanske vore ett anställningskrav för folk i förskolekök att ha egna barn?

måndag, november 17, 2008

Kycklingfärslasagne



Det blev ju kvar lite sådan där kycklingfärssås från igår. Den fick göra sällskap med en tomatsås och en ostsås och gröna lasagneplattor och vips - så hade vi mat för några middagar till, här hemma. Och inga rester! Hurra för mig!

Ostsås:

1 gul lök
10 cm purjolök
1 msk olivolja
2 dl matlagningsgädde
3½ dl riven ost (gärna av olika sorter)
1 krm muskot
1 vitlöksklyfta
Salt och vitpeppar

Tärna gul lök och purjolök så smått du kan. Låt svetta i en panna med lite olivolja.
Häll över grädden och hacka i vitlöken.
Dra ned värmen och låt småsjuda i sisådär 10 minuter.
I med ost och muskot.
Smaka av med salt och peppar.

Mat för små barn


En ekologisk morot skärs i bitar och kokas i liten kastrull. När den är ordentligt mjuk stavmixas den till slät puré och monteras med osaltat smör. Servera i djup tallrik. :-)

För att komma med några snabba varianter på hemmagjord barnmat för små barn, då:

Samma puré kan med fördel göras av potatis och/eller palsternacka också.
Ibland kokar vi majs (den frysta i påse är bäst, för den är inte kokad i salt, som de flesta "burkmajsar". Majsen passeras sedan genom trådsil (då fastnar skalen i silen). Ni andra föräldrar som gör egna puréer... Vad gör ni? Jag har hört om kokad köttfärs?


(såhär glad blir man när man får morotspuré)

Antingen eller

Hade en bitvis animerad diskussion för någon vecka sedan, med en f.d. kock-kollega. Som vanligt handlade det om vem som egentligen är mest manlig i ett kök. Han hävdade att bagare och då kanske framförallt Patissierer är hårdast. Att de , som kulinariska vetenskapsmän följer recept till punkt och pricka. Handlar i enighet med etablerade fakta. Och att de genom att knåda degar får breda axlar, stora biceps och - inte att förglömma - skickliga och känsliga händer.

"Jamen", sade jag "Köttkockar? Styckare? Killar som står upp till armbågarna i blod och inälvor?" Givetvis tycker jag - som inte kan baka, men som faktiskt kan ta isär mindre djur i hyffsat vackert skurna beståndsdelar, att JAG på något sätt OCKSÅ är manlig.

Min kollega skakade på huvudet. "Det är händerna" sade han. Och när det blir sörjigt i köket tar du på dig sådana där undersökningshandskar...

Men - hävdade jag nu - det måste ju vara mer manligt att improvisera, att kunna riffa till ett etablerat tema, som typ en köket Louis Armstrong än att hela tiden hålla sig till exakt samma partitur?

Min kollega skakade på huvudet. "Säg det till Beethoven"...

Och så läste jag det här. Och insåg att jag faktiskt hade rätt. Bakning verkar vara för småtjejer! :-D

söndag, november 16, 2008

Kycklingfärssås


Fru Värn noterade att det var väldigt billig kycklingfärs (39kr/kilot) på vår lokala coop-butik, så idag blev det "ett slags kycklingfärssås" till pasta. För en gångs skull inte enligt "bolognese"-formeln, utan lite annorlunda:

(4 port)

500g kycklingfärs
1 röd paprika
1 gul lök
2 msk olivolja
2 vitlöksklyftor
2 dl reducerad hemkokt kycklingbuljong
1 morot
1 palsternacka
5 cm purjolök
2 dl matlagningsgrädde
1 krm vitpeppar
1 krm muskot
1 liten nypa flingsalt med rosmarinsmak

Börja med att skära ur kärnhuset ur paprikan och rosta paprikan i ugn med en av matskedarna olja, i en ugnsfast form på 200 grader, i mitten av ugnen.
Tärna löken och svetta den i resten av oljan.
Tärna och morot och palsternacka, släng i pannan.
I med kycklingfärsen.. Stek tills den är genomstekt
Hacka i vitlöken och häll sedan över kycklingbuljongen
Nu lär paprikan vara brun och bubblig, skicka i bitarna i en skål och täck med plastfolie i några minuter. Skala sedan paprikan och strimla sedan tunt och skicka i pannan.
Häll grädden över, smaka av med vitpeppar, muskot och flingsaltet.

Skär purjolök julienne och garnera med.

...och om det nu var någon som tvekade


NU är det VERKLIGEN kartlagt, hävdar aftonbladet, Choklad ÄR nyttigt. (Att det har haft positiv inverkan på den psykiska hälsan och förbättrat välbefinnandet visste jag - genom "empiriska studier" redan, men det här var verkligen "goda nyheter").

Ibland VET man liksom att saker är bra för en, utan att det behöver bekräftas av en utomstående.

Man kanske skulle satsa på lite hälsokost idag? ;-)

--

Repost: "3 x choklad-dessert"


Chokladchapati
(pannkakan)

1 dl kakao
2 1/2 mjölk
1 3/4 mjöl
1 nypa salt
1 tsk socker (gärna råsocker av någon god sort)
2 ägg

Vispas ihop.
Låt gärna stå och svälla ihop sig i kylskåp i några timmar innan den används.


Vit chokladmousse

50g vit choklad
5 dl vispgrädde
2 ägg, delade, gulor för sig och vitor för sig
1 msk socker

smält chokladen i vattenbad
Vispa äggvitan till ett hårt skum, så hårt att du kan vända bunken uppochned. Ha i hälften av sockret i smeten, så att den blir som en maräng.
Vispa grädden. (Se till att visparna är HELT rena från ägg).
Vispa upp äggulan till en pösig konsistens, lite som till äggtoddy.
Häll den smälta chokladen i äggulorna och vänd runt tills smeten är jämn. Vänd ned chokladen försiktigt i grädde och sedan äggviteskummet i grädden, med en slickepott. Var försiktig så att luften inte släpper.
Ställ kallt (kylskåp) tills det är dags för att servera.

Skall moussen serveras i coupeglas kan den skopas upp/spritsas i dessa redan innan kylningen.



Chili och ingefära-kryddad chokladsås:

1 finhackad mild chilifrukt (spansk peppar)
½ msk ingefära
200 g mörk choklad för matlagning
1 msk sirap
50 g smör
En liten skvätt grädde

Rör ihop på svag värme på spisen till vacker sås. Montera smöret sist. (Vill man servera den som vi gjorde härom kvällen lägger man chilin OVANPÅ chokladsåsen, i stället för i, så bryter det vackert, färgmässigt)

Bröd till soppan...

På tisdagar har vi leveransdag på jobbet. Jag får alla torrvaror, frysvaror, mejerivaror och om det någon gång kan komma färskt kött eller fisk. I princip allt som inte är frukt och grönt kommer på tisdagar. Det gör att jag - för att ha tid att ta hand om alla varor, och kontrollera att det kommit rätt grejer (och sedan ringa och skälla på leverantören de gånger det inte stämmer) serverar soppa på tisdagar.

Till soppan har jag alltid varmt bröd och de senaste veckorna har jag övergett de tidigare bake off-bröd jag tidigare köpt in (jag har svårt att hinna med att sätta degar och annat, när hela köket är fullt av grejer) och i stället börjat baka av det här brödet.

Det är kollegan L (som jag inte sällan utbyter kulinariska tips med - hon kan allt om bakning jag vill veta och jag har tydligen haft bitar av information att byta med! :-) ) som först tog initiativet till att baka det här brödet. Det är jättepraktiskt. Någon sätter en deg på eftermiddagen före, och jag ställer in brödformarna i ugnen när jag kommer på morgonen efteråt!

Sådana kollegor önskar jag alla kockar!

Nåväl - brödet är både gott och nyttigt och jag har blivit tillfrågad om jag inte kan ge receptet till några av föräldrarna. Så... Här kommer det.

Bröd som jäser över natten (4 limpor)

4 dl vetekross + 5 dl vatten kokas 10 minuter

1 liter kallt vatten
50g jäst
2-21/2 msk salt
2 msk olja
3 liter vetemjöl

Smörj och bröa, eller mjöla limpformar.
Lös upp jästen i lite vatten. Tillsätt salt och olja. Häll på gröten, mjölet och resten av vattnet. Arbeta degen ordentligt i bunken. Den blir rätt lös i konsistensen.
Dela degen på bakbordet eller ös direkt i de fyra smorda och mjölade formarna.
Låt stå övertäckta i kylen över natten.
Dagen därpå: Grädda i 200C i 45 minuter. (I kombiugn - för Er kockar som läser det här - , ställ om varmluftsläget till "inget blås" och grädda i c:a 40 min.).

lördag, november 15, 2008

Köksledarskapets fallgropar

Läste det först på Matälskaren och blev så glad, så glad. Lisa - som ju alltid skriver bra (och som i alla fall tidigare varit en av oss - har satt egna ord på vad andra med mig säkert också känner: "såhär är det ju faktiskt på riktigt" och man känner bara att "Amen!". För visst är det så - att i ett yrke som handlar om att lära sig saker funkar det väldigt dåligt för kockelever och nybörjare i branchen att faktiskt lära sig något alls långt nere i stresspiralen?!

Lisa har generöst låtit mig reposta hennes fantastiska artikel här på Krubb. Kanske det bästa jag läst någonsin om ledarskap i kök! Nåväl - här kommer hennes fina text (igen):


--

15 november 2008
Kokpunkten uppnådd på Noma

I veckan visades dokumentären hur det går till i köket på Noma. Låt oss först göra en sak väldigt klar: Jämfört med Ramsays restauranger och andra restauranger jag hört historier ifrån är det rena rama dagis. Frågan som ändå debatteras i Danmark just nu är om Renés temperament ger maten en obehaglig bismak.

Eftersom jag inte orkar köra hela debatten här igen klargör jag bara kort. Jag vet att det kan gå hett till i köket under service, arbetet sker under press. Det är ursäktligt att fräsa, skälla och svära. Men det får inte uphöjas till ett ideal. Om man inte kan få sina underlydande att prestera på topp utan att slå och/eller förnedra dem är man helt enkelt en dålig chef. Jag var själv en rätt kass chef när jag var kökschef på studentnationer. Men jag ursäktar mig med att jag var ung, dum och sorgligt otillräcklig i min roll. Jag är övertygad om att jag hade fått mina assistenter att prestera bättre om jag varit en bättre chef. Med bättre menar jag inte mer disciplinerad utan en tryggare chef som litade mer på mig själv och mina medarbetare.

Så här enkelt är det: Vid lätt stress skärps förmågan och resultatet ökar. Det är här du presterar som bäst. Vid hård stress försämras finmotoriken, sinnesintryck av t ex doft och smak försämras och risken ökar att du fattar drastiska och felaktiga beslut. Det finns naturligtvis individer som har höga stresströsklar, men om du som kökschef bara kan rekrytera din personal från den gruppen så missar du en otroligt stor mängd genuina kökstalanger. För toppkrogar är inte det ett så stort problem eftersom många begåvade söker tjänsterna, men för krogbranschen i stort är det här ett genuint problem. När de stora förebilderna visar ett dåligt ledarskap påverkar det hela branschen. Det är en bransch där missbruk, arbetsolyckor och utbrändhet utgör stora problem.

Det finns en poäng med att likna livet i köket med att ligga i lumpen men militärtjänst gör du bara ett år och dina befäl har en rejäl ledarutbildning. Det finns också en poäng i att likna situationen vid en akutmottagning; men även här finns studier som visar att utbildning i lagarbete ger fantastiska resultat. Felen minskar.

Jag tror helt enkelt att många kökschefer skulle behöva en mentor från en annan del av yrkeslivet att diskutera sin ledarroll med. Dessutom behöver vi lyfta fram de stora kockarna som har en mjukare ledarstil som ändå presterar på topp.De där kockarna som dyrkas av sin personal, inte bara för sin matlagning utan för sina personliga kvaliteter.

Min favorit är, som ni vet, Rick Bayless (även Obamas favorit). Jag var på en guidad tur med honom i Chicago (och var så blyg att jag inte vågade säga flasklock till honom, tro det eller ej). Jag frågade hans personliga assistent om det var sant att Rick aldrig skrek på sin personal. Hon tittade häpet på mig:

– Rick behöver inte skrika. Alla lyssnar ändå.

Plötsligt framstod alla vrålande kökschefer som de osäkra barnungar de innerst inne är.

Varför får vi aldrig se ett program med Rick Bayless? Eller Alice Waters, den milda kvinnan som mer eller mindre staratade den amerikanska kulinariska revolutionen? Eller någon av de svenska toppkockar som får personalen att trivas. Förmodligen för att det inte blir lika bra teve.

PS. För att skingra några myter om ledarskap i det militära. En ung god vän till mig mönstrade för bara några år sedan. Han sökte vapenfri tjänst och förklarade ärligt att han var pacifist, feminist och vegetarian. Han fick gå befälsutbildning och arbetade sedan som förtroendevald inom militären.

PPS. Noma är och förblir min favoritkrog och René min favoritmatkreatör.


--

EDIT: 22:52 - här finns tydligen den omtalade dokumentären

Tagliatelle pomodoro



Jag är den första att medge att jag är rätt kass på Italiensk mat. Jag kan några få grundrecept på typ pasta, risotto, polenta och några traditionella såser och det är i princip allt.

Inte desto mindre har jag - genom att prata matlagning med folk som VERKLIGEN kan Italiensk mat - lärt mig följande paradigm: "Enkel mat är ofta bra mat". Tre eller fyra ingredienser räcker, bara just de ingredienserna är färska och av bästa kvalitet.

Här kommer två varianter på tomatsås till pasta - en "jag har bara några få minuter att laga mat på" och en mer "slow food"-variant, men som kanske är mer "autentisk".


Tomatsås (snabbvarianten):

1 burk krossade tomater
1 krm vitlökspulver
½ kycklingbuljongtärning
1 liten till mellanstor gul lök
1 msk olivolja
1 msk tomatketchup
1 tsk basilika
1 tsk oregano

Tärna löken smått. Svetta den i en sauteuse med matoljan. Smula ned buljongtärningen över löken och häll på de krossade tomaterna.
I med alla kryddor. Låt puttra ihop ett kort tag. Smaka av med tomatketchup.

Tidsåtgång: Kanske 5 minuter.


Tomatsås (slow food-varianten)

6-8 väl mogna tomater
2 dl hemkokt, reducerad kycklingbuljong
1 msk god extra virgin olivolja
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
Kryddor (basilika och oregano, socker, salt och svartpeppar)

Börja med att koka upp en kastrull med vatten.
Skär ett tunt kryss i varje tomat och låt ligga i det kokande vattnet i sisådär 30 sekunder.
Skala och dela tomaterna. Ta bort kärnorna i mitten och tärna själva tomaten. I med tomaterna i en oljad panna eller sauteuse.
Tärna och låt löken gå mjuk tillsammans med tomaterna, som nu börjat släppa vätska.
Häll över kycklingbuljongen.
Låt sjuda ihop (kanske en halvtimma?)
Finhacka vitlöksklyftorna och strö i tomatsåsen och låt den koka med i några minuter.
Smaka av med färska kryddor. Möjligen en liten nypa socker, salt och svartpeppar.

Vilka himla ägg!

Jag talar givetvis om de äggfarmare som fortfarande, såhär efter över 20 år, inte följer djurskyddslagarna utan i stället, för att vinstmaximera, drar staten inför rätta för att hävda att Sverige bryter mot EUs olika handelshindersdirektiv.

"Fisigt" som Astrid Lindgren sade, på sin tid.

För oss som egentligen mest bryr oss om matens kvalitet och smak - om du inte gjort det - testa ekologiska, eller demeter-märkta ägg och jämför med "konventionella". De ekologiska och biodynamiska varianterna har en mycket mörkare gula, som reser sig över själva äggvitan om man kläcker upp det i en skål. De konventionella blir en platt sörja. Och de smakar inte bara bättre utan också mer.

onsdag, november 12, 2008

Ekologi, tillsatser och mat för barn

Fick i en kommentar till det här inlägget en fråga om den här artikeln:

KARLAVAGNEN skrev:

Någon kommentar till Aftonbladets (eller var det Expressen?) artikel om farlig mat? Lagom till jul - bra tajming och innehöll artikeln egentligen några nyheter?

Några funderingar från dig?


Och jag måste faktiskt skriva såhär:
Jag håller precis på och läser ut hans första bok - "den hemlige kocken" och förstår inte riktigt vad allt fuzz är om... Okej, jag gillar inte heller att stoppa i mig saker jag inte tror att jag mår bra av och jag tycker att det finns t.ex. smakförstärkare (Natriumglutamat, någon?) som smakar metall och elände, i stället för de ost- eller skaldjurssmaker den ofta skall förstärka, men jag har egentligen INTE någon speciellt konservativ syn på tillsatser i maten.

Vill jag att mina egna barn skall äta mer ekologiskt? Ja. Tveklöst. Jag vill att de skall veta hur en morot ser ut och smakar. Eller en gurka (och nu ökar just DEN chansen också, läser jag, med varmt hjärta, i DN). Jag vill att de skall kunna få känna "riktiga smaker". Att de skall få en kontakt med vad de äter så att de lär sig att uppskatta "rätt smaker".

Och det är det som är pudelns kärna, för min del, för all "kemimat" idag smakar inte "rätt". Den smakar ofta rätt konstigt. Och DET ser jag som ett skäl att inte äta den, kanske i större utsträckning än att den på något sätt skulle vara "farlig".

På min arbetsplats hade vi för bara några veckor sedan en diskussion om det här, med några föräldrar, som var rädda för att de läst om natriumglutamater i någon tidning och undrade nu ifall vi serverade barnen mat som innehöll de här smakförstärkarna. Det var rätt skönt att säga "Nej, det gör vi inte". Men - nu precis som då - använder jag "smakargumentet". De buljonger som jag faktiskt köper som halvfabrikat (jag jobbar sex timmar om dagen och har inte alltid tid att göra egen buljong) är fria från smakförstärkare (jag använder Bongs produkter). Jag använder nästan inga "blandade" kryddor, utan gör mina egna kryddblandningar från "rena" kryddor etc. Och alla de här grejerna kan jag i och för se kan användas som exempel från "tillsatsrädda" men vill ändå vara tydlig - det största skälet till att jag valt bort just sådana tillsatser i maten beror på smaken.

Det här med ekologi, då? Jag gillar ekologiska produkter. Återigen, nästan alltid uteslutande p.g.a. smaken. De smakar i regel mer, och bättre. Och det är ballt att följa årstiderna. Att liksom äta tomater när de är i säsong på hösten. Att äta färskpotatis på sommaren. Ni hajar. Jag är - däremot - på jobbet - något bunden av att A) ha en matbudget och B) ha en anbudsprislista från vår leverantör. Jag är bunden av ett avtal jag inte själv förhandlat fram (vilken leverantör vi har - det är ju centralt uppköpt från staden), och min leverantör har inte jättemycket ekologiskt i sortimentet. Jag köper all mjölk ekologisk. Jag köper nästan alla grönsaker och frukt ekologiskt (via en annan leverantör) och jag använder INGA pulver eller puréer.

Ungefär så.

Men så - tillbaka till mig och MINA barn. Jag vill att DE skall äta "riktig mat" och inte en massa pulver och grejer. Och då är jag kanske inte heller beredd att servera mina gäster det...

Senaste numret av Restaurangvärlden

Såg att det nya numret av Restaurangvärlden kommit idag. Kul. Kompisen Lisa är med och skriver en fin artikel om kött och salt, och själv är jag med på bild och har blivit citerad angående det här med att laga (bra) mat på förskola och lite vad jag tycker att man kan förvänta sig av maten i förskolan.

Roligt att synas i en sådan tidskrift. Och en bra bild hade de fått tag på också! (Den är tagen av en fotograf jag inte minns namnet på, på ICA-kuriren). Skoj, skoj, skoj. Har tyvärr ingen bild, eller länk till själva artikeln än, men jag skall se om jag kan scanna in den eller så för att posta senare, för Er som (mot förmodan? :-) ) inte läser den rätt nischade restaurangvärlden...

Tävling hos findus - jag är med

Findus har den där recepttävlingen jag skrivit om tidigare, och nu har även jag lämnat in ett bidrag. För Er som vill rösta på mitt bidrag finns det här.

Se nu till att själva vara med! Och rösta gärna på mitt bidrag!

I maillådan - tipspost

Fick ett par roliga tips genom mailen:

Först detta, från Mackan - som, eftersom det kom från Mackan - sveriges roligaste skräckförfattare - givetvis handlar om skräck. Och humor. Och - pumpor. Ja, ni hajar...



Det andra tipsen kommer från Örjan på Fest och Catering och handlar om en kock som vinner pengar och helt plötsligt är ekonomiskt oberoende... Och vad som händer då...

Kolla in här.

tisdag, november 11, 2008

Lyxig pasta med lax och löjrom


Dagens middag var tagliatelle, snabbt stekt lax, en liten sås med dill och så en liten sked med löjrom (jo - faktiskt):

4 port:

Pastan:

10 nystan tagliatelle kokas i ett par liteer väl saltat vatten i ung. 10 min. eller tills de är lagom mjuka. Sila av vattnet och coata pastan med olivolja.

Såsen:

½ gul lök tärnas och får svetta i c:a 20g smör i en sauteuse.
I med 2 dl creme fraiche, salt och gärna en fiskbuljongtärning.
Strö i två rejäla nävar finhackad dill.

Garnera med finstrimlad paprika och en liten sked löjrom.

Laxen:

Ungefär 150 g skuren laxfile per person.
Stek på mellanstark värme i olja och smör. Salta och peppra. Stek tills du tycker att det känns lagom.

Varför Krubb inte är någon modeblogg

Har sett att man skall posta "dagens outfit" i sin blogg, speciellt om man är det minsta intresserad av mode. Det här är varför Krubb inte är någon modeblogg.


Dagens outfit på typ måndagar och tisdagar


Dagens outfit på onsdagar och torsdagar


Dagens outfit fredag


Så... Nu har jag modebloggat färdigt i den här bloggen. Ungefär såhär varierande är "dagens outfit" för kockar...

måndag, november 10, 2008

Mer roligt från DN

DN är på hugget idag - de har flera bra artiklar om mat ur många olika synvinklar. En var den här, om hur det är att välja mat medvetet, och vilka följder kan få. Man har tagit två människor som tänkt till lite om sina respektiva rätt väl genomtänkta matvanor och låter dem komma till tals, fastän de bägge kanske äter lite "annorlunda" än flera av oss andra.

Det handlar om LCHF-kost vs. Veganism. Intressant, väl underbyggt och mycket, mycket intressant.

Läste att Matälskaren Lisa på Taffe, också skrivit om det - och hon skriver ju som bekant (alltid) bra och genomtänkt. Check it out!

Pedagogiska måltider

Läser i DN att de skriver bra om bägge sidorna, vad det gäller de pedagogiska måltiderna på södermalm - "min" stadsdel.

Jag tänker egentligen inte kommentera det mer än så, men vill inflika att det inte bara är barnskötare och förskolelärare som betalar för maten, utan även faktiskt de som lagar maten...

Söndagslunch - Nachos med kyckling


Ja, vad skall man säga? Ibland orkar man bara inte laga mat _en gång till_ i veckan. Man har lagat mat i princip från soluppgång tills man går och lägger sig flera dagar i rad. Och så händer ju allt annat - det där vi kan kalla livet - också. I förra veckan hände rätt mycket. En kompis hörde av sig och letade efter köksfolk. Jag hade ingen lust att själv jobba - jag trivs bra där jag är - men jag tänkte snabbt på En annan kompis, som jag visste inte hade något fast köksjobb nu, Sedan skulle intervjuer riggas, intyg och vitsord skrivas, visa ord och tips från coachen yppas och... Ja - ni hajar. I fredags hände det sig alltså att jag dels skulle laga lite "tillkrånglad" mat på jobbet (Biff A la Lindström), förbereda för en personalfest (och givetvis flera sorters mat, det finns alltid allergiker), Preppa och fixa för den här veckan, städa ur historiska monument ur kylarna, överlämna vitsord till kompisen, prata med en journalist (jo - faktiskt!), snacka ihop mig med kompisar om den åstundande matmässan och... Ja ni hajar. Dagen tog liksom aldrig slut.

I lördags var jag på mässan i princip hela dagen. Inget matlagande, men väl en massa matintryck...

Så - efter att ha gjort gårdagens frukost hade jag helt enkelt ingen kulinarisk inspiration kvar. Vid lunchtid hade jag och Dottern gått ett par kilometer (och den drygt sista hade jag burit henne hem, för hon var så trött att hon till sist somnade). Det fick bli en "vad har vi i kylen"?- lunch:

Kycklingnachos.

Nachos är bra, för det är sådan där mat man kan göra av och med lite vad man har hemma.

Själv strimlade jag en lök och två kycklingfileer och stekte dessa i en panna med lite flytande margarin med salt, paprikapulver, cayennepeppar, ingefära och vitlök.
Så tärnade jag ett par paprikor (en gul och en röd) och lät dessa fräsa på i en panna med lite olivolja tills de var lite mjukare.
Fram med lite andra grönsaker, någon bytta creme fraiche, lite salsa, guacamole och riven ost och så bara "tjoff" - in med vad man vill ha i microvågsugnen, garnera med typ sallad och salsa och guacamole och creme fraiche.

Voila! - eller vad det heter på mexikansk-spanska.

söndag, november 09, 2008

Fars dag-smörgås


Denna fantastiska varma smörgås kommer hädan efter att refereras till som "Fars Dag-smörgåsen":

Morotsbröd
Kalkonbröst
Wasabisenap
Stekt lök, kryddad med ingefära, salt och paprikapulver
Riven ost

Steks först i panna i smör, och får sedan gå färdigt (200 grader) i ugn, för att gratinera mackan.

Toppa sedan med:

En liten god dressing (se nedan)
Grön paprika à la julienne.


En liten god dressing:

1 dl creme fraiche
1 msk Thai Sweet chilisås
1 tsk salt
1 vitlöksklyfta - finhackad

Omröres kraftigt.

Gårdagen i bilder

Var ju på matmässan "Det Goda Köket" igår och träffade där en massa trevliga människor. En av dem var Omar, som hade med sig kameran. Här kommer några bilder.



Vinnarna av matbloggspriset
- Pain de Martin (och Vingligt - årets dryckesblogg) tillsammans med Cristopher Anderton från matblogg.se Grattis pojkar! Och tack för god match, som vi lärde oss säga i knattefotbollen när man var liten...


Anna från längst in i skafferiet kom fram och bara: "Hej - dig känner jag igen!". Kul att ses "in real life". Och läs Annas blogg! Den är jättebra!


Mannen som fick mig att börja läsa Ica-kuriren igen - Sveriges kanske bästa matskribent - Måns Falk, i ICA-kurirens monter.


Anna - Omars kompis - och jag diskuterar förpackningsdesign, vilket visar sig vara ett gemensamt intresse. Jag står och beundrar formerna hos de mycket vackra flaskorna för Absolut Vodka, tills jag upptäcker att jag har samma sluttning på axlarna! :-)


Och en annan vodkaleverantör hade en väldigt konstig slogan... Den nästan näst bästa vodkan i världen?


Som en riktigt bra hallick lyckas Omar sälja in mig hos Monica Bengtsson, från Helsingborg, och jag har fått en fantastiskt vacker bok om inte bara mat FÖR barn utan mat att laga tillsammans med barn - "Gastros kök - gourmetmat för unga kockar". Gårdagens kanske finaste!


...och om någon undrar, av Er på jobbet eller så, så blir det pumpasoppa på soppdagarna ett par månader framåt! :-)

(Alla bilder tagna av Omar Ud-Din)

--

Update - 10 november 20:03:
Har nu lagt märke till att både Längst in i skafferiet, Studentköket och Pain de Martin skrivit om mässan!

torsdag, november 06, 2008

Jo - men nu är klockan efter åtta...

Läser i SvD om en man som KO (Konsumentombudsman, alltså)- anmält Nestlé för att han upplever att After Eight-chokladbitarna blivit mindre, fastän emballaget är lika stort som tidigare.

Nestlé tillbakavisar uppgifterna och säger att mannen har fått tag på en annan sorts after eight än han är van vid annars... Ett försvar som känns lite underligt eftersom man näppeligen använder samma emballage till flera storlekar av samma choklad? Det luktar lite "Jaha - men ni menar After Eight? Chokladen? Jag trodde du frågade om vad klockan var..."

10.9.8.7...

Vad gör man med de där PET-flaskorna med sportkork man får över? Jag hajar att man kan använda dem som sportflaska om, utifall att - man hade tränat, men för alla oss andra, då? :-)

Dottern ville bygga en "rymdraket" härom dagen och i stället för att bygga något av toapappersrulle (det var vår första instinkt) byggde vi en av en sådan där flaska. Och ett juicepaket. Och en sådan där "ballongpinne" från en stööre hamburgerrestaurangkedja. Och massor av tejp. Allt blir bättre av tejp!.

Så - för att få raketen att flyga används ett flytande drivmedel i form av en blandning av vatten, diskmedel och - i vårt fall - gamla utgågna C-vitaminbrustabletter, men vilken brustablett som helst går bra. I med allt (brustabletterna sist) i flaskan tills den är ungefär halvfull) skaka om, lägg i en avfyrningsramp (vi använde en skål) och vänta. När trycket blir tillräckligt stort poppar det till, korken åker ut och det blir en jetstråle med skum som är stark nog att föra raketen uppåt/framåt.

OM man inte - och nu talar jag av erfarenhet från empiriska studier, nödvändigtvis A) skall kolla till raketen och den då välter strax innan den poppar och sprutar ut orangefärgat skum över omgivningen eller B) man tycker att det "händer lite lite" och skall kolla raketen vid ett andra försök varpå den med ett ljudligt "POP" lämnar en i något som närmasgt kan liknas vid ett orangefärgat tomteskägg...

Nästa gång skall vi använda en tillbringare som avfyrningsramp, så tror jag att den så att säga "står" bättre innan avfärden.

onsdag, november 05, 2008

Mjölken igen


Läste det här för ett par dagar sedan i SvD - angående det här med mjölken (igen) och blir lite trött. För just sådana här tvärsäkra uttalanden som gör mitt jobb - på förskola, med barn - till lite av ett problem. Vår kommun, eller rättare sagt, vår stadsdel, har nämligen bestämt sig för att "eftersom det finns så många åsikter i frågan måste vi bestämma oss för en linje att följa" och det man har bestämt sig för att följa är (det ibland rättmätigen utskällda) livsmedelsverkets rekommendationer.

Jag är alltså klämd mellan vad livsmedelsverket rekommenderar (och vår stadsdel har bestämt att vi skall följa) och vad som står i tidningen.

Jag säger inte att livsmedelsverket har rätt. Eller att det stämmer det som står i tidningen, bara att man genom att det står såhär i tidningen blir "klämd" mellan å ena sidan en myndighets rekommendationer och å andra sidan oroliga föräldrar, som läser tidningen.

Just sådana här dagar är mitt jobb lite av en utmaning. Vem skall man liksom lyssna på? Vem är kunden? Om nu kunden alltid har rätt, liksom? Är det de människor som faktiskt har sina barn hos mig och som förväntar sig att jag ger dem "rätt" saker. Eller är det de människor som anställt mig och förväntar sig att jag skall sköta köket enligt gängse normer?

Många frågor blir det.

Eat good for a change... Grattis Obama!

Läser i morgonens DN att Obama utropas som vinnare i presidentvalet i USA och har lite svårt att inte dra på smilbanden. För såhär hoppades man ju att det skulle gå, trots allt.

Här i Sverige har de tunga analyserna av läget börjat komma in. Resultat från valvakor (och - som jag läste på Matälskaren - Valvakna: en frukost i goda vänners lag med amerikanskt tema).

Själv har jag svårt att släppa tanken på en bloggpost jag läste för ett par dagar sedan. Att flera Obamaanhängare, för att samla in pengar till valkampanjen, i San Fransisco sålde hembakta varor på bl.a. "bondens marknad". Massor med "gräsrötter" lagade mat och bakade och påtade i jorden för att hjälpa till med stålarna.

Just det känner jag själv är rätt inspirerande - att man som matintresserad faktiskt kan vara med och så att säga "dra sitt strå till stacken", med rätt enkla medel. Även om vi i Sverige inte har stora valkampanjer kanske idén är värd att tas efter av t.ex. insamlingar för välgörande ändamål? Frågar någon MIG om jag vill laga eller baka något åt något-typ-frälsningsarmén-eller-barncancerfonden-eller-rädda-valarna är jag där. Först i kön för att skita ned förklädet!

Nåväl. Tillbaka till valet. Nu kommer förändringens tidevarv i USA säger man. Politiken skall - efter sex år med George W Bush vid spakarna - (äntligen) förändras. Och kanske är det förmätet att tro, men ändå en förhoppning att nu de som ställt upp med mat till kampanjen, faktiskt också är med i förändringen och försöker göra något åt matvanorna där borta?

"Nej, nej" säger ni "Det är omöjligt".
Ungefär som att få en svart president.

tisdag, november 04, 2008

Köttsoppa



Läser om buljong hos Lotta på Taffel och myser...

Det finns något i mig som när jag känner mig nere, eller är på väg att bli sjuk, eller bara är lite vilsen i tillvaron gör att jag gärna börjar koka buljong eller göra soppa. Och sedan i helgen, då jag haft en förkylning på lut, har jag planerat och sedan kokat köttsoppa. Gammal hederlig köttsoppa. Ni vet - "Emil sitter fast i soppskålen"-soppa.

Ungefär såhär gör jag:

Ett knappt kilo högrev putsas och skärs i små bitar.
Köttet bryns i lite fett i en kastrull, varpå jag hackar en lök och skickar i med köttet.
Så på med vatten. Rikligt med vatten.
Så får det stå och koka på spisen.
Allteftersom tärnar jag 5-6 morötter, någon palsternacka, kanske en kvarts rotselleri och ibland lite potatis och slänger i soppan.
Så i med ett par lagerblad, några kryddpepparkorn, några vitpepparkorn och kanske lite timjan eller körvel eller så, om jag har hemma. En vitlöksklyfta eller två brukar få hänga med i buljongen.
Så skruvar jag ned värmen lite på plattan och låter rubbet reducera. Då och då är det dags att skumma soppan, för att få bort fett och äggviteämnen och äckelpäckel... En liten skvätt vitt vin funkar också att ha i soppan om man vill. En lite större nypa salt brukar få avsluta soppkoket.

Och under tiden njuter jag av hur dofterna av hemkokt buljong sprider sig i köket och det övriga hemmet. Hur de välgörande dofterna får verka genom först luktsinne, sedan luktminne och så när jag smakar av soppan. Och så vet man allt kommer att bli ok.

Eller i alla fall blir soppan det!

Het kycklinglårfilé med brynt lök och äpple

Livet som kock skiljer sig förmodligen inte nämnvärt från liven för många andra - vi måste alla äta för att överleva. Och för att äta måste vi handla mat, som alla andra. På typ konsum och Ica, som alla andra. Och vi letar också efter röda prislappar.

Härom dagen var det bra pris på kycklinglårfilé, så jag köppte ett kilo och några stycken av dem fick bli ackompanjerade av en stor lök och en påse av våra frusna äpplen, som vi hade i frysen. Såhär blev resultatet:

(4 port)
4 kycklinglårfiléer (urbenat kycklinglår)
30 g smör
1 tsk olja
1 krm cayennepeppar
1 tsk ingefära
En god nypa salt
1 gul lök
1 fast äpple för matlagning
1 krm kanel

Smält smöret och oljan i en stekpanna och hetta upp.
I med fileerna med "bensidan" uppåt. Krydda med ingefära, salt och cayennepeppar.
Vänd filéerna och krydda även "skinnsidan". Vönd runt ett tag.
Skala och skär löken i "spån" och stek i det nu rätt mörka, och kryddiga stekfettet.Låt löken bli brun och riktigt mjuk.
I med äpplen, låt dessa karamelliseras snabbt och hjälp upp den heta smaken lite med mer ingefära, lite mer cayennepeppar och smula lite kanel över.

Servera med t.ex. ris.

måndag, november 03, 2008

Jo, det här om att imponera, va...

Killar har det rätt enkelt. För att umgås med andra snubbar behöver man bara vara "bäst" eller "värst" på någonting. Någonting alls i hela världen. Och så kan man umgås. Det är svårare när man skall umgås med tjejer. De hajar inte vidden av storheten med att t.ex. kunna köra kundvagn genom Forum Nacka (och genom alla rulltrappor) på 2 minuter blankt. De hajar inte att det är häftigt att kunna kissa sitt namn i snön. Eller att vara snubben som gjort flest linjer i tetris...

Jag själv har tidigare haft rätt mycket av en "jag-måste-till-varje-pris-imponera"-drift och därför ägnat mig åt små marginella sporter (för att på något sätt bli "Sveriges bästa" i i alla fall något!), levt en ibland rock n' roll-inspirerad livsstil (rockstjärnor verkar inte ha några trubbel med att imponera?) och i övrigt ägnat mig åt aktiviteter som är så dumma, utstuderade och effektsökande att de flesta normalt tänkande människor i princip aldrig skulle få för sig tanken att ens prova, om de inte är tonåringar.

För det är ju såhär - att tjejer faktiskt, trots allt, inte verkar tycka att killen som kan dra längst repor på moppen på bakhjulet är tuffast. Eller att snubben som hela tiden visar på ett självdestuktivt beteende faktiskt är värd att blanda gener med.

Och så läser man det här i tidningen: En snubbe som - just för att imponera - skjuter sig själv med en spikpistol i huvudet. Tydligen klarade han sig, eftersom spiken som genom ett under missat hjärnan. Är det någon mer än jag som tycke ratt det kanske inte känns helt underligt? Att hjärnan så att säga hos sådana här människor kanske inte är det mest utvecklade organet?

Så - efter att faktiskt ha lyckats släppa allt det där, att inte till varje pris vara bäst eller värst eller coolast på något, utan faktiskt nöja mig med att "bara" vara "jäkligt bra". har jag hittat hem. Jag har hittat en plattform där jag helt utan prestationsångest kan få utveckla mig, utan att tänka så mycket på vad alla andra tycker. Där folk tycker om mig för den jag (redan) är och gillar det jag gör, även när det inte är en massa cirkustricks...

Nu tror några av Er att jag kommer att skriva "kyrkan", men det handlar givetvis om mitt jobb. Ett jobb där jag inte måste imponera. Ett jobb där jag får vara den jag är. Och - helt plötsligt - råkade "den jag är" bara helt naturligt få vara "bäst" eller i alla fall "bäst lämpad för jobbet". Utan att använda spikpistoler eller moppens bakhjul.

Det betyder inte att strävan efter fulländning eller excellens (kan man använda det ordet på svenska?) på något sätt måste förminskas. Bara att det blivit enklare att hitta det som är bra, och göra DET bättre, när effektsökeriet och kickarna fått lägga sig.

Jag vill fortfarande vara bäst. Jag vill fortfarande vinna. Men jag vill göra det för mig själv, för min egen skull. Inte för att få något slags konstlad uppskattning från folk på läktaren.

Sluta lyssna på andra. Gör din grej och gör den så bra du kan. Bli världsbäst i ditt eget universum!



(Kolla in det här klippet - från 1996, tror jag. En av mina absoluta favoritlåtar, av en av mina absoluta favoritgrupper, och först reciterad av en av mina absoluta favoritskådespelare. Det blir inte bättre än såhär!)

söndag, november 02, 2008

Rule Britania!

Jag tillbringade en inte föraktlig mängd av min första halva av livet hittills i Storbritanien. Ett storbritanien som blivit duktigt utskällt av matförståsigpåare världen över, som gjort sig lustiga över "la cuisine anglais" som "saker slängda i en fritös och sedan dressade med vinäger". Och haggis. Typ.

Men storbritanien har - faktiskt - ett par grejer som fört gastronomiskt sinnade livsnjutare som mig själv närmare något slags uppenbarelse av "det bästa jag ätit". Och det är nästan alltid saker som inte går att få tag på någon annan stans i världen:

Förutom nyss nämnda haggis finns det - som jag skrivit om förut - höjden av njutning i godisform: Penguin.

Denna fantastiska lilla "bisquit" är alltså chokladrån toppade med chokladsmörkräm och sedan överdraget med - du gissade det - choklad. Och som om det inte vore nog finns det alltid små skämt eller gåtor på varje penguin bar, ungefär som en lyckokaka, fast rolig. Som den här: "What does penguins in Antarctica sing for birthday celebrations? Freeze a jolly good fellow."

Nästan lika gott och fullkomligt oförståeligt att det inte slagit någon annanstans är Chips med salt- och vinägersmak. En smak som inte gått att hitta någon annanstans än just på de brittiska öarna - förrän nu!

För NU kommer Estrella (Äntligen) med en "salt and vinegar"-variant på potatischips! En smak som är lika rätt på en stenig strand mot nordsjön som på en folklig pub tillsammans med en spitfire eller Bishop's finger. En oöverträffad smak-kombo som dessutom känns mer europeisk än den där storsäljande sourcream and onion-smaken som alla chipstillverkare kör med.

Ok - jag skall säga det med en gång - den svenska Estrella-varianten är inte alls lika "rivig" som t.ex. de brittiska walkers eller highlands-varianterna, men så används heller inte maltvinäger i Sverige i någon större utsträckning heller utanför chipsindustrin! De är alltså chipsvärldens svar på ABBA - lite svenniga men HELT ok!

Att dessutom några av världens ballaste kockar, just nu, kommer från anglosaxiska öar (Jamie Oliver, Gordon Ramsay, Marco Pierre White) tycker jag faktiskt borgar för att det brittiska imperiet faktiskt kommer att resa sig igen, i alla fall smakmässigt.

Rule Britania!

Nötkorvgryta


För snart tio år sedan, när jag var som mest aktiv som klättrare åkte jag iväg på några resor, eller "expeditioner" som jag gärna ville kalla dem. En bar av till Afrika, där jag besteg Mt. Kenya, Mt. Meru och sedermera kom att vända på Kilimanjaro. Där gjorde jag min första bekantskap med nötköttskorv och sedan dess har jag - så fort jag hittat det i någon affär - köpt på mig lite grann att ha i kyl eller frys. Dels för att jag känner en del människor som inte äter fläsk, men också för att jag själv älskar smaken.

Idag hade jag ett öppnat paket "biffkorv", som det ibland kallas, i kylen, när det var dags att trolla fram något snabbt till lunch, efter familjens kyrkobesök...

Nötkorvgryta

(6 port)
6 st. biffgrillkorv (Qibbla Halal)
10 cm purjolök
4 små morötter
1 gul lök
1/8 rotselleri
1 palsternacka
1 burk tomater
3 msk Johnnys senap (söt stark)
1 vitlöksklyfta
3 lagerblad
1 köttbuljongtärning
3 msk äppelmos
1 msk vitvinsvinäger
3 dl vatten
Lite margarin för stekning

Dela och stek på korven en liten stund i en gjutjärnspanna eller gryta.
Tärna och låt löken svetta med i pannan.
Skala och tärna alla rotsaker smått och låt gå med i pannan (morötterna först, sedan rotselleri, sist palsternacka)
Finhacka en vitlöksklyfta och skicka i grytan
I med lagerbladen och låt puttra ihop sig lite...
Så i med tomater, köttbuljong, äppelmos, senap, vinäger och vatten.
Låt rubbet koka ihop i sisådär 20 minuter på medelhög värme.

Servera till vad du vill. Dottern ville ha pasta, så det blev lite pasta och en enkel tomatsallad på vårt lunchbord!

Mysig frukost på tu man hand.


Ibland är jag världens lylligaste. Som idag - när jag väckt av lillkillen vid 7-rycket lyckats få honom att sova efter en dryg timma - får frukostsällskap av en rödhårig skönhet som vill berätta om sina drömmar, sina framtidsvisioner och - inte helt överraskande - hur hon vill ha sin frukost.

Kokt ägg (hårdkokt), kaffe (trippel espresso, gjord i moccabryggaren, två råsockerbitar), smörgås (med ost och skinka) och några majskrokar och sedan är vi bägge i god form för dagens äventyr.

Under tiden pratar vi om vad som är viktigt här i livet: De där pinnarna vi täljde på igår, om vädret i vinter kommer att bli kallt nog att åka skridskor, om farfar skulle kunna hjälpa till att lyfta det där stormvälta i trädet i skogen så att man kan bygga en koja där, och - lite överraskande - att "man skall inte skaffa bebisar förrän man blivit sexton år". "Bra", tycker pappa. "Man kan kanske tillockmed vänta lite till?". "Ja, men när man är sexton är man vuxen. Och då kan man få bebisar", säger dottern. Dottern och pappa dricker av sitt kaffe och njuter. Av samtalet. Av sällskapet. Av kaffet. Av det enkla i att få vara tillsammans ensamma, utan lillebror eller mamma. Att kunna sitta och prata med varandra som far och dotter. Med gott kaffe!


(Och i pappas fall över att det är åtminstone 11 och ett halvt år kvar tills dottern är vuxen nog att skaffa bebisar.)

lördag, november 01, 2008

Mer om barn som inte äter...

Den här veckan har mitt inlägg om att få ett barn att äta varit det - utan jämförelse - mest populära, eller i alla fall mest länkade och kommenterade. Ämnet är tydligen något som engagerar och - i vissa fall - upprör. Många har skrivit på sina bloggar om egna erfarenheter och andra har "tyckt" en massa - inte minst om föräldrar till barn som inte äter. Utan att lägga någon som helst värdering i folks inlägg eller så tänkte jag använda några av andras ord för att så att säga föra fram min syn på problemet "barn som inte äter" (om det är ett problem?) och lite vad jag tror om saken.

Karlvaganen skriver bl.a.

Stod nyss och lagade till kokt potatis och stekt falukorv till lunch. Ganska ovanligt att jag bryr mig om lunch men känner mig fortsatt lite små-lurig (lättare förkylning kanske?) och tänkte att det var bäst att bygga upp krafterna.

Medan jag stod där och fixade så tänkte jag på Krubbs fina inlägg om barn och mat.

När jag var liten käkade jag både Pölsa och gris-fötter (det sista enligt uppgift från min mor). Vad jag aldrig har kunnat äta är blod-mat eller sk inälvsmat (lever, njure, blodpudding etc). Okay, vi ska inte gå in på vad Pölsan innehåller, men det är något som jag inte längre äter.


Jag tror att ALLA människor är mer eller mindre petiga med grejer. Det är lite fint att äta "allt" och folk slänger sig gärna med det som en floskel: "Jag äter allt! Det finns faktiskt inget jag inte äter... Utom möjligen [sätt in något i stil med pölsa/hjärna/inälvor/fiskbullar/kokta grönsaker här]". På samma sätt är det givetvis med barn. Det finns inget de inte äter - utom möjligen just den mat de bjuds på just för stunden. Tänk efter: "är det VERKLIGEN så att mitt barn inte äter NÅGONTING eller är det så att jag ofta serverar viss sorts mat?, Lägger jag upp maten på samma sätt varje gång? Finns det något jag kan ändra för att få barnet att äta?"

Utan att bli för analytisk - Både du, jag och våra barn har säkert matnojor. Det är inte speciellt ovanligt. Det är tillochmed ganska naturligt. Frågan är inte vad vi kan ändra på hos barnet för att få det att äta, utan vad vi kan ändra hos oss själva för att tackla problemet. Nåväl...

Förresten hade Karlavagnen med ett fantastiskt gammalt roligt filmklipp på sin blogg som jag bara måste reposta även här:





På veckans middag skriver Ayla:

Mina barn har istort sett alltid ätit det mesta ända sen de var små. De har alltid fått hjälpa till i köket och har i tidig ålder fått lära sig hur man hanterar en kniv och en spis. Vi har haft många roliga stunder i köket och nu när de är tonåringar är det extra skoj att få hjälp av de. Oftast lyckas vi prata om allt som hänt i skolan medan vi lagar mat. Jag upplever också att barnen har en förmåga att berätta mer för mig när vi lagar mat än annars. Precis som att det är en avslappnande situation och då är det enklare att prata om det som är jobbigt...


Och det här är en tanke jag faktiskt inte har tänkt på själv - men att mat faktiskt kan vara en "dörröppnare" till andra samtal med barn. Det handlar kanske inte så mycket om mat som inte äter, men jag tyckte tanken var fin och värd att kommentera, såhär även på Krubb...

Nåväl - tillbaka till barn som inte äter:

Linda Skugge skrev först appropå mitt inlägg:

Detta tycker jag är ett bra inlägg. Jesper Värn jobbar med barn OCH mat. Han borde veta vad han snackar om.


Och även om det är hedrande vill jag bara tillägga att bara för att jag jobbar med mat och barn är jag också en klåpare, som hela tiden lär sig. Som experimenterar och försöker och ibland lyckas och ibland inte. Vad jag DÄREMOT försöker - kanske mer än andra (inte minst kollegor) är att pröva nya metoder när gamla jag prövat tidigare inte omedelbart visat sig fungera...

Jag har ingen som helst prestige i att saker och ting skall vara på "mitt" sätt. Jag är barnens kock och som sådan lagar jag ockskå deras mat. På deras sätt och då måste jag ibland lära mig vad som är rätt. Och då är det lättast att låta ett barn lära mig. Typ så.


Och sedan ett inlägg, som kommentar till ett antal mail hon fått om att "förminska" problemet med barn som inte äter:


Sorry jag rörde visst upp lite känslor med mitt inlägg om barn som inte äter.

Allvarligt talat, är det alltså SUPERMÅNGA barn som INTE ÄTER ALLS?

Jag trodde att det handlade om ett fåtal barn, nån promille. Men om det stämmer att det finns MÄNGDER av barn därute som INTE ÄTER ALLS och måste SONDMATAS så är det ju helt sinnesjukt.

Och då skulle mitt råd vara: åk till psykakuten både barn och föräldrar. För ÄTER INTE BARNET ALLS så har både barn och förldrar alllvarliga psykiska problem, kom inte och säg annat.

Ni måste utredas, i dag!

Ni blir ni säkert ännu mer upprörda, jag kanske ska ta med livvakt till Underbara barn-mässan i morgon?

Men allvarligt talat, ni måste åka till psyket med barn som INTE ÄTER ALLS. Då har nåt gått otroligt snett i ett land utan krigstrauma, utan svält mm.

Det här att jag inte åt som barn/teen hängde absolut ihop med ångest. Men jag åt som sagt lite grand. Hade jag inte ätit ÖVER HUVUDTAGET så skulle det helt klart berott på att jag var traumatiserad på nåt sätt.

Jag har sett en kille på nära håll som inte ätit och han hade en ganska stökig babytid, det måste ha hängt ihop med det.

Så varsågoda, rannsaka er själva, ni kan inte på allvar hävda att era barn äter och så är allt tiptop hemma hos er? Ni kan inte mena att ni inte har nån orsak till att era barn INTE ÄTER ALLS?


Det här tycker jag egentligen är rätt sunt - att kolla om det finns ANDRA orsaker till att barnet inte äter. Att det kanske är så att miljön där barnet inte äter spelar in (Äter barnet hos andra? Äter barnet MED andra än de i familjen?) även om jag kanske inte håller med om att man kanske måste åka till psykakuten och utreda barn och föräldrar om vad som är fel.

Det KAN vara så att barn, när de är små och/eller inte har så många andra parametrar att påverka i sin egen vardag ändå kan påverka valet om huruvida de tänker äta eller inte. Jag tror - för att ge ett konkret tips, att om man låter barnet få välja lite mer fritt (inte bara i köket utan alltså andra grejer - vad det skall ha för kläder, lite vad det skall göra under dagen, vad det skall ha för färg på väggarna i sitt rum etc.) så kommer det lättare också att förstå att det kan påverka sin omgivning med de beslut barnet tar. Då blir mat inte ett maktmedel, och inte heller barnets matsmältning. Det blir liksom inte intressant att använda det som påtryckning.

Och avslutningsvis - jag skall inte säga att det inte finns föräldrar som verkligen har problem med sina barns ätande. Att det inte finns barn som inte äter alls, och som därför måste - till sist - sondmatas för att överleva. För de här barnen har jag verkligen INGEN som helst kompetens att uttala mig om åtgärder kring och jag tänker därför inte skriva mer än att jag vet att det förekommer och att jag lider med föräldrarna.

För oss som har lite "vardagligt mattrilskande barn" vill jag ändå föreslå att testa några av de idéerna jag har presenterat här i tidigare inlägg

Att leva tillsammans med andra finsmakare...

Att leva i en familj med idel finsmakare har sina avigsidor: Eller vad säger ni om det här? Det är lördag och dottern kommer - efter att ha ätit det billiga "fulgodiset" från konsum på att hon gärna vill smaka god, dyr schweizisk choklad. "Visst" svarar man ju, som snäll förälder - "men du får bara ta en. De är väldigt dyra och fina och pappa vill ha kvar någon till senare". Så öppnar man asken och finner: TOM! Fru Värn hade ätit upp all min goda, dyra choklad. Ajajaj! Jämmer och elände! Vad göra? Dottern gråter och pappa är chokladsugen! Det är bara att i stället ta fram den undangömda gamla - av mamma (i oändlig vishet) skänkta brittiska (och därför SJUKT nostalgiska) penguin bars!

Snabb lägesrapport...

Det har varit en bra vecka. På jobbet har jag haft en matsedel där i princip varje dag varit något av en kioskvältare, vilket har gjort det lite extra kul:

Måndag: Pasta med italiensk korvsås
Tisdag: Potatis och purjolökssoppa, hembakt bröd.
Onsdag: Fetaostfyllda lammfärsbiffar, kokt potatis och timjansskysås
Torsdag: Gratinerad fisk med kokt ris
Fredag: Stekt fläskhare, potatisgratäng och slottsgurka

Det är skoj att ibland få "skämma bort" mina gäster med grejer som de gillar!

--

Det är Halloween och det pratas mycket om vampyrer. Vi förfasar oss över blod och äckelpäckel, men serverar utan att blinka våra barn korv, leverpastej och blodpudding. Bara inte på just halloween, för då skall de äta godis? Va?!

--

Min potatisgratäng igår hade förresten fungerat bra som vampyrdödare!

--

Dottern och jag har idag varit ute i skogen hela förmiddagen. Dottern har gjort "knivdebut" och fått tälja lite med en egen kniv. Det blev en alldeles utmärkt liten korvpinne, visade det sig. Den invigdes under pompa och ståt till lunchen, som bestod av bl.a. tüska små korvar från Lidl. Det är vardagslyx! God korv äts av ett överlyckligt barn som stolt äter från sin egentäljda pinne. Livet blir inte mycket bättre än så.

--

Mitt inlägg om att få ett barn att äta har fått en hel del uppmärksamhet. Flera har länkat till det och igår hade jag (nog) något slags besöksrekord på bloggen. Jag fick mail från systemadministratörerna att det ibland varit svårt att komma åt sajten igår, så jag ber om ursäkt ifall det är något som krånglat, samtidigt som jag givetvis tycker att det är jättekul med så många besökare!

--

Den tidigare nämnda korvpinnen skall tydligen också testas medelst marshmallows. Vi får se var det slutar.

--