Vi fick ett lite halvspontant "frukost-besök" av familjen Ö. idag. Fantastiskt trevligt. Fader Ö. - Chribba - och jag umgicks mycket när hans yngsta och min äldsta var små. Inte så sällan lirade vi ihop. Vi ser inte varandra lika ofta längre, men det är alltid roligt när han - och Fru Ö. (Och alla tjejerna) kommer förbi.
Att få bjuda på något hemlagat, hembakat eller i alla fall hemtrevligt är alltid roligt, så idag blev det en snabb "fry up"-frukost med äggröra, baconlindade ostkorvar, lite goda ostar och bröd och till sist - som något slags efterrätt: "Dotterns sockerkaka".
Sockerkakan bakades givetvis inte av mig. Det var Fru Värn som coachade vår fantastiska dotter till stordådet! För sockerkaka är verkligen ett stordåd!
Just Sockerkaka är en sådan där grej som jag bara älskar. Det är helt okomplicerat och en trigger till lyckliga barndomsminnen. Det är liksom hårdkopplat i hjärnan mellan luktminnet av sockerkaka och de mer endorfinproducerande små gråa virvlarna...
Liksom för dottern, verkar det som. Hon verkar älska att smeta och kladda med ägg, mjöl och socker. Att äta varm, nybakt sockerkaka med starkt kaffe (jodå! både hon och jag - espresso med socker!) och kanske - framförallt - att tjuvsmaka smeten, innan kakan är färdig.
Det är ett sådant där nästan oskyldigt njutnings-bus vi kan hänge oss åt. Och så är det vår lilla hemlighet. (och nu då alla andras som läser den här bloggen!) :-) Och så kan vi sitta där, med stängda ögon och njuta av att sockerkakssmet rinner i mungiporna och skratta åt hur fånig den andra ser ut.
Sockerkaka - lycka på så många plan!
5 kommentarer:
Vilken fin bild.
Helena: Tack. Det är lätt att ta fina bilder när motivet är så bra! :-)
När jag var mindre brukade jag baka sockerkaka och drömma om att när jag blev stor och flyttade hemifrån skulle jag kunna svänga ihop en sockerkaka, men inte baka av den utan bara äta hela smeten som den var. Jag fick inte det när jag var liten, mina syskon insisterade på att de skulle få äta av kakan också. Konstigt nog har det fortfarande inte blivit av. En annan dröm var att ha ett jobb och tjäna pengar så att jag hade råd att äta Plopp (chokladet) till frukost, lunch och middag. När jag tänker efter är det nog inte så konstigt att jag hamnade i den här branschen.
Kallskänkan: Det låter som rätt tjej på rätt plats, onekligen! :-)
Vill bara tala om att det halvspontana frukostbesöket var gott, mättande och mycket trevligt!°Tack ;))
Skicka en kommentar