Pyttipanna - Rock 'n Roll!

Pyttipanna - Rock 'n roll! Denna urgamla rätt (faktiskt med recpet så långt tillbaka som vi kan spåra något slags "svensk matlagning" i publicerad form) - utvecklad av kockar som ett sätt att göra av med rester. "Putt i panna'!" - "släng det i pannan!" - den order som gamla tiders kockar fått höra av sina köksmästare och också det utrop som gett rätten dess namn.

Och än idag är pyttipanna ett sätt för ekonomiskt sinnade kockar att "räkna hem tallrikarna". Alla har sina egna recept, och nuförtiden finns tillochmed färdiga "pyttar" att köpa i snabbköpets frysdiskar. Men för oss inom branchen är pyttipanna ungefär "vad som helst, som du kan blanda med lök och tärnad potatis och få pengar för att servera". Det har gjorts "laxpyttar", "rotsakspyttar" (till vegetarianer), "nötpyttar" (för folk som inte äter fläsk) och olika varianter av pyttar med skinka, korv och ägg. Jämför gärna med de olika asiatiska wok-rätterna (nasi goreng? rispytt! Bami goreng? nudelpytt! Mee? Nudelpytt! osv...). Alla kultirer verkar alltså ha något att "putt i panna'"

Men varför heter det numer "pyttipanna" och inte "putt i panna'"? Det hela är ett tämligen nytt fenomen. På de stora stadshotellen och lyxigare krogar började svenska köksmästare - inspirerade av franska och tyska kollegor - att skära bitarna av det som puttades ned i pannan i små, små bitar. Pyttesmå. Men pytteputtipanna låter rätt långt och yxigt att säga, så pyttipanna är det som har överlevt den språkliga evolutionen.

Rock 'n roll, då? Ja, precis som vilket garageband som helst kan spela nästan vilken rockklassiker som helst med tre ackord (och behöver man fler än tre ackord när man spelar rock är det inte längre klassisk rock utan 'progressive' :-) ) kan nästan vilken kock som helst "jamma kring det gamla klassiska tre potatis-lök-något annat-ackorden" och på olika sätt snirkla till det hela till ett halvimproviserat solo. Att få till något som är enkelt, okomplicerat, rättframt - och utan att behöva analyseras intellektuellt - kan gå rakt in i hjärtat hos mottagaren. Trots enkelheten. Trots imperfektionerna. Tror ni att Beatles blev så stora för att de var så enastående musiker? Fel! De blev stora för att de gjorde något stort av enkla råvaror. Enkel sättning, schysst komp och musik som gick rakt in i hjärtat. Det är inte Ringo Starrs ekvilibrism bakom trummorna man minns (Paul McCartney lär ha hävdat att Ringo Starr inte ens var den bästa trummisen i Beatles), utan att det blev en bra helhet. Att kompisitionen blev rätt. Och att de som lyssnade upplevde något speciellt. Var och en. Precis som en middagsgäst som bjuds på rock 'n roll-mat, som pytt i panna!

För visst är det så att pyttipanna är, förutom en rätt som kan varieras av kocken, också en rätt som alla som ätit den har relation till? Alla har sina egna små tricks för att göra den där "tre-ackords-låten" lite av ens egen upplevelse av den? HP-sås? Ketchup någon? Lingonsylt? Rödbetor? Inlagd gurka? Stekt ägg? Pepparrot? Ni hajar.

Och alla har vi en favoritpytt: "Mammas pyttipanna på fredagarna vi hade överbliven smörgåsskinka hemma", "Farmors pyttipanna med bacon och hamburgerkött", "Biff Rydberg på operakällaren". Precis som våran favoritrocklåt.

Här är en av mina.

--

Pytten (4 port)

3 stora potatisar
2 morötter
3 schalottenlökar
Några skivor falukorv
4 skivor smörgåsskinka
Salt och peppar

Skärs i små tärningar.

4 ägg steks efter tycke och smak och läggs på toppen. Servera med HP-sås.

--

Och låten: "I love Tock 'n Roll" med Joan Jett and the Blackhearts. Här live, dåligt filmat, och med ett inte helt jämt tempo från trummisen. Inperfekt. Men vackert. Och det går fortfarande rakt in i hjärtat!