Kärlek på nätet.

Blev utmanad av Mackan att fortsätta att sprida kärleken på nätet... Det hela började hos Mymlan och har nu spridits sig som en av de roligare Meme-grejerna i bloggosfären.

Men det är svårt.

För - som bl.a. Mackan konstaterar - nästan allt som är viktigt här i livet har ett soundtrack. Men - för att ändå göra ett försök:

Att jobba med mat på restaurang är att jobba med romantik, kärlek, ja kanske tillochmed sex. För - med belysningen, den softade musiken i högtalarna, de levande ljusen och så mat vars enda uttalade syfte är att förföra - är det svårt att liksom inte falla för frestelsen att låta en njutning övergå till ett annat... Mat och romantik hör ihop.

Tänk på ostron. Tänk på beluga. Tänk på gåslever och portvinskokta åkerbär. Och försök sedan att cyniskt vifta bort mat som afrodisiakum.

Att koppla ihop att jobba med mat och att bli kär låter sig däremot inte göras. Kockar luktar illa, är aldrig hemma och är dessutom extremt nördiga. Jag skall ändå försöka berätta en historia från köket:

Låt-oss-kalla-honom-Markus. Min sous-chef at the time, och som sådan partner in crime, medkonspiratör, inspirationsbollplank och axel att gråta mot. Världens Bästa Kille (tm). Vi brukade - när vi hade tid över ringa till olika radiostationer och önska "en låt som betytt väldigt mycket för mig och min partner... Jag vill bara att du skall komma hem igen..." och när radioprataren undrade om partnern hade något namn brukade vi svara "Ja... Marcus" (Eller "Jesper", om det var Mackan som ringde). Det blev ofta helt tyst i telefonen och sedan kom något ansträngt "Ja... Eh... Här kommer Eran låt!". Otroligt roligt.

Nej - jag är inte gay egentligen, men jag har inget emot om någon tror det. Och jag älskar att skämta med folks fördomar.

Och - Markus - "om du är där ute någonstans. Hör av dig! Allt är förlåtet!" :-)



Nu kommer mina närmaste vänner, mina syskon och andra människor som känner mig börja bua och göra insinuationer att jag är feg och inte vågar berätta om något riktigt. Så... För att liksom ta tjuren vid hornen:

Eftersom både Mackan och dessförinnan Emma från Opassande har ju skrivit om kärlek i tonåren, så jag får väl göra något slags seriöst försök - jag också...

Jag hade en flickvän ett tag på gymnasiet (musikgymnasiet) och vi hade ett internt litet musikskämt mellan oss: Så fort vi var ensamma och - som tonåringar med hormoner i kroppen - ville klämma lite på varandra började någon av oss alltid att nynna på antingen introt (gitarrsvajet) eller de första raderna i andra versen "...we're both sensitive people, with so much to give..."

Ibland spelades den där låten på min sunkiga stereo, eller hennes på den tiden med silvertejp av pojkvännen lagade cd-spelare (som spruckit efter ett av våra rätt ofta återkommande och bitvis rätt animerade gräl och då av flickvännen misstagits för ett slags ninja-kastvapen). Ofta hann vi inte stanna upp för att liksom dämpa belysningen, tända ljus och lite soft volym med just Marvin Gaye:



Jag skickar vidare den här utmaningen till: Omar, Rosetta Sten, Antonia73 och Lisa FW