Ibland har man rätt

Skrev igår en snabb post på morgonen om att tisdagen hade varit en vanlig dag och att onsdagen kanske skulle bli annorlunda. Och ibland har man rätt. För igår var en något annorlunda dag:

Kom till jobbet efter en stunds strulande (man håller ju som bekant på och bygger en del i sjöstaden och just nu står det en massa grävskopor och kranbilar på gångvägen mellan busshållplatsen vid Henriksdal och ned till sjöstaden - så man får gå runt i en krånglig sväng runt flera hus och kanske 5-600 meter extra, när man skall till jobbet) på gott humör över det fina vintervädret.

Kom på att kompisen Å fyller år och börjar fundera om jag skall skalda ett lite kväde om detta, komma på en liten dans eller bara sjunga "Jamåhonleva" (Ni kan vara lugna - det blev det sistnämnda alternativet) för att fira henne.

Började så mitt arbete med min fruktat goda viltskavsgryta då en av kollegorna, ssom fixat chokladtårta och vispgrädde kommer in köket och undrar om hon kan ställa grejerna någonstans, och om jag kan hjälpa till att vispa grädden. "Visst kan jag det". Det är ju liksom inte varje dag som Å fyller 35... "Ja - och J fyllde år i söndags, också!" säger kollegan. Just det ja, det hade jag glömt...

Bestämmer mig för att ta den enkla vägen ut och sjunga för J om jag träffar henne senare.

Dagen tuffade väl på som vanligt, i princip, men en ho på min beredningsdisk har fått stopp i avloppet, och måste felanmälas (det har ännu inte gjorts något åt saken) och framåt eftermiddagen fick jag städnoja och började rensa ur min bokhylla. Gamla menyer från 2005, gamla utgågna kostråd etc. åkte i soporna. Fram med mappar och pärmar. Undan med alla lösa papper. Skönt att fixa till det lite...

På vägen hem bestämde jag mig för att ta en prommenad och vad passar bättre än att göra det i sällskap av en bra kompis? Å hade precis slutat jobbet, så vi följdes åt till Sickla, där jag klev på bussen och åkte hem.

En ovanligt bra dag, således, aå långt. Men det skulle bli bättre.

Kompisen KlätterMagnus ringer när jag sitter på bussen hem och undrar om vi kan isklättra på kvällen. "Det är jättebra is vid Finnboda". Då jag känner KlätterMagnus och vet att vi inte alltid har samma referenser om vad som är 'jättebra is' är jag först skeptisk, men tänker sedan "Ähvafan" och vi bestämmer att ge oss ut senare på kvällen.

Dagen avrundades således med lite kvällsklättring på isarna vid Finnboda (som var lite för tunna, lite för hårda och lite för mörka för att jag skulle tycka att det var precis så seger- och triumfmässigt i den utsträckning som jag först föreställt mig - men helt ok). Inte det helt vanligt, då vintern hittills i Stockholm har inskränkt sig till mindre än en veckas snödagar.

Åh - och jag glömde berätta att vi i middagen blev avbrutna av en brandman som i full rökdykarutrustning kom och frågade om det "var här det brann?" och sedan knackade på hos grannen. Det har luktat mystiskt i hela huset sedan igår eftermiddag, men det verkar inte vara något farligt.

En inte helt vanlig dag, således.