En dröm om timjan

Jo, alltså - jag har börjat "dekorera" maten lite, ibland, på jobbet. Jag har några kollegor som gärna äter vegetariskt, eller mat med lågt GI, och tyckte att det blev så tråkigt att bara lägga upp allt i en hög, så jag har fått plocka fram lite gamla kocktricks ur boken för att få det att verka smaskigt. Ofta krävs det inte sådär jättemycket. En kvist bladpersilja på toppen, kanske en figurskuren tomat, några ränder paprika eller morot julienne på toppen... Ni hajar.

På min kallskänk står det en tillbringare med bladpersilja som jag envist skär om och dagligen byter vatten på och därfår har fått att överleva i snart två veckor.

Men jag saknar min timjan.

Jag fick - för nästan ett år sedan - en kruka timjan i välkomstpresent när jag började på Grantomta av CayakCarin som jag sedan vårdade ömt och faktiskt fick att överleva ända fram till i augusti, då jag skadade ögat och blev inlagd på sjukhus (första gången). Den var givetvis stendöd när jag kom tillbaka 2½ månad senare...

Men idag kändes det, när jag påtade med min bladpersilja och sjöng visor för den (och diktade hemliga små verser om mina kollegor som jag tyst framförde, tillsammans med en liten dans, för att hålla den på gott humör) lite som om det var dags igen. Jag är redo för en ny timjan. En ny kruka som får stå på kallskänkens nakna stål och lapa sol i mitt fönster. En ny liten familjemedlem i köket.

Plötsligt finns idén där och nu går jag så att säga "i väntns tider". Jag har inte hittat någon timjan än, som jag tycker har varit värd att satsa på. Jag bidar min tid för att hitta den rätta.

Under tiden läser jag om andra som känner som jag, tuktar och vattnar min persilja.

Och skaldar kväden om kollegorna.