lördag, april 18, 2009

Mitt enda sätt att visa omsorg: Mat

Kollegan och kompisen H fyllde år i tisdags. Jag kom på det på väg till jobbet och ville göra något för henne, men visste inte vad. Ni vet - man är lite för sent ute för att fixa blommor, eller köpa något genomtänkt, och man vet egentligen inte vad man kan göra? Utom i mitt fall då, då jag liksom "jag gör något själv" att ge bort.

"Att göra något själv" betyder i 9 fall av 10 i min värld något ätbart. Ni vet? Det HAR hänt att jag tillverkat något kort någon gång ibland och till en jul för två år sedan gjorde jag ju en kokbok att ge bort :-) men ofta kokar allt ned till "jag kan inget annat, så jag får göra något ätbart".

På födelsedagar skall man ju äta tårta, men jag är så dålig på alla sorters patisserie att jag helt enkelt inte ens orkade försöka. Gjorde därför en dessert till Hs rast efter lunchen med barnen. Det blev en crème brûlée med hallon och en liten hallon och vitvins-karamellsås. Försökte snygga till den lite innan jag serverade den.

Ungefär såhär blev det:

Creme brulee:

2 st äggulor
1½ dl vispgrädde
1 tsk vaniljsocker
Lite florsocker

Vispa ihop allt på svag värme tills du har en tjock kräm. Häll upp på portionsformar och baka av i vattenbad i ugnen på 150 grader i sisådär 40 minuter.
Pudra puddingarna med florsocker och bränn av med köksblåslampa eller högst upp i en ugn med övervärme.
Dekorera gärna med något, som typ ett rött bär eller en kvist citronmeliss.


Hallonsås:

2 dl frysta hallon
½ dl vitt vin
½ dl råsocker
½ dl vatten

Kokas ihop till en sås och passeras genom finmaskig sil. Red möjligen av med potatismjöl.


4 kommentarer:

Jessika sa...

Jag brukar också göra ätbara saker. Cake in a jar eller cookies in a jar. Eller de samma men färdiga.

O. sa...

Sicken grej! Förklarar varför råsockret lämnade förrådets lugna (och nystädade) vrår. Hoppas H uppskattade surprisen.

KARLAVAGNEN sa...

Jag har väl sagt när jag fyller år va? I September. Naturliga smaker och inte för sött, diggar inte grädde heller... :-D!

Jesper sa...

Jessika: Mmm. Och det brukar - överraskande ofta - vara uppskattat.

O.: Det verkar som om hon blev glad. Och hon blev (vederbörligen) överraskad över att jag sjöng. Kanske inte glad, men i alla fall överraskad! :-)

Karlavagnen: *skriver upp och tar anteckningar* :-)