Mysigt...

Att bara kock är ett 24/7-jobb. I alla fall för mig. När jag inte är på arbetsplatsen funderar jag mycket på mat. Tänker på recept. Kolla in böcker. Försöker hålla mig a jour med vad som är "bra mat". Skriver om mat. Ser på TV om mat. Snackar med andra kockar. Om mat.

Idag är det lördag och jag är inte på arbetsplatsen, men har gett mig själv "intre tjänst". Jag har tvättat och strukit mina arbetskläder. Jag har i och för sig tvättmaskin och torktumlare på jobbet, men dels har jag inte riktigt tid att tvätta (jag har tvätt-tid på fredagar och jag tycker normalt att det är viktigare att laga maten och städa köket ordentligt före helgen, än att vaka på tvätt och torktider) och dels har jag inte tid att stryka kockrockarna och slängarna på jobbet, något som jag tycker skänker en känsla av "lite lyx" i vardagen annars. (Att ha en skrynklig rock på sig på jobbet är i och för sig inte katastrof, man har den ju att spilla på, men det är roligare att känna sig lite snygg!)

Strykandes ett förkläde hör jag sjungandes (i den allra vackraste röst man som pappa till en treochetthalvt-åring kan höra): "En sockerbagare här bor i staden, hon bakar muffins mest hela dagen, hon bakar stora, hon bakar små. Hon bakar några med hallon på..." Fru Värn och dottern står i köket iklädda varsin - av fader kocken lånade - kockmössa och förkläde, med mjöl, ägg och socker på bänken. Dottern på en pallstege, lycklig som en lärka och glatt sjungandes.

Det blir inte mycket mer mysigt än så.

Just nu är jag världens lyckligaste människa.