Läser gårdagens inlägg och förstår att just bloggandets skrivande och språkton gör att jag verkar hårdare än vad jag egentligen är. Jag gillar vikarier. Faktiskt. De gör ett ofta otacksamt, inte speciellt välbetalt jobb i en ofta okänd miljö. Således - bra att min vikarie faktiskt hade lagat riktig mat i köket.
Däremot är det såhär: Jag har skrivit det förr och kommer att skriva det igen - att lämna bort sitt kök (även om det är ett nödvändigt ont för att man är sjuk) är som att lämna bort sitt barn till okända människor. Det känns aldrig riktigt bra.
Jag förstår att en vikarie gärna tar en enkel väg ut och liksom kör halvfabrikat eller slarvar lite med städningen. För i första hand handlar det för en vikarie, i någon annans kök, om att ÖVERLEVA en eller ett par arbetsdagar, trots att man inte hittar överallt. Trots att man inte har en aning om vad den ordinarie har tänkt för matsedel och trots att man kanske inte känner igen all utrustning.
Det är bara det att man som "ordinarie" i sitt kök givetvis VET var allt skall va, hur det skall se ut och vad som är "minsta gemensamma nämnare" eller "acceptabel lägstanivå" på hygienen.
Att komma tillbaka från en tids sjukdom ger en perspektiv på just sådana frågor. Det är inget som är bökigt eller svårt eller ens speciellt konstigt. Det är en del av ens jobb som kock. Och igår var det min tur.
Ungefär så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar