Öppet brev: På förekommen anledning...

Hej, alla.

Till att börja med - och det här är viktigt - vad roligt att just DU hittat till min blogg! Den här bloggen vore rätt meningslös utan de några hundra läsare som kollar in den dagligen. Den är inte så stor och "hipp" som många andra matbloggar, men jag tror att jag hittat min nisch i hur jag skriver, och det verkar som om många läsare kommer tillbaka flera gånger. Det är jättekul!

Jag gillar mina läsare. Och det händer att de gillar mig. Eller vad jag skriver. Och det har alltid varit ett rätt trivsamt klimat här på bloggen, i kokmmentarer och länkningar osv. De gånger jag tyckt något kontroversiellt har vi ändå kunnat resonera oss fram till olika åsikter och kunnat ventilera dem. Både ni och jag. Och det har känts bra. Så ska det vara. Jag vill ha interaktivitet på bloggen. Och jag vill att ni skall kunna kommentera i inlägg eller skicka mail till mig om ni känner att ni vill uppmuntra mig. Eller om ni vill framföra kritik.

Jag har också en viss förståelse för att folk ibland skriver fortare än de tänker, så att säga, och att ord i affekt ibland kan bli lite onödigt hårda. Det kan kännas lite trist, förstås, att bli kallad "idiot" t.ex. men jag kan ta det, om det finns en tanke eller ett argument för att folk tycker att jag är det. Och oftast har sådana bloggkommentarer fått stå kvar. Jag har ibland tillochmed bloggat om brev jag fått där jag ibland bytt åsikt, efter att någon kallat mig idiot. Nåväl.

Med detta sagt.

Jag kommer ALDRIG tolerera att bli hotad. Och jag kommer aldrig tolerera att någon hotar mina barn.

Den här bloggen handlar om mig, som person, och mitt yrke, som kock. Och ibland har mina (eller andra) barn fått vara med på ett hörn, för att de är en stor del av mitt liv. Och mitt matlagande. Bloggens namn är ju "Krubb" och de flesta inläggen på bloggen handlar just om det. Krubb. Mat. I någon form. Jag brukar tänka mig lite för innan jag nämner andra personer än mig själv i blogginlägg, men oftast brukar det gå bra att publicera ett inlägg, t.ex. om min sons laktosöverkänslighet eller om dottern och jag lagat mat tillsammans. Då har det ofta varit för att det finns något slags pedagogisk poäng - något tips jag vill visa Er.

Och på samma sätt - när jag inte skriver om mina barn gör jag det av en tanke. När jag t.ex. skrivit att jag tror att vi mår bättre av att äta mer vegetariskt tror jag det. Själv. Det här är alltså mina egna åsikter. Inte mina barns. Inte min arbetsgivares. Inte någon annans. Mina.

Så, för att vara övertydlig nu: Den eller De idiot(er) som under det senaste dygnet skickat flera hat- och hotmail till mig där du hotar min son och skriver att han aldrig ska få uppleva en till födelsedagstårta: Ge fan i det! På riktigt! Och ni som tycker att jag är en idiot för att jag skrivit mer om vegetarisk mat (eller du som tycker det, för att jag inte skriver tillräckligt mycket om det) - det räcker nu.