Mina egna barn har, liksom jag när jag själv var barn, fått vara med vid spisen, röra och drittla med oljor och grejer. Använda den stora kockkniven. För att jag vill ge dem det. En uppfostran vid spisen. Och något vi kan göra tillsammans. Det här tror jag egentligen är en grej de kan ha nytta av sen (tänk att man liksom redan har en rätt schysst receptreportoar när man flyttar hemifrån?), men också något som kanske kan skänka trygghet, eller i alla fall gemenskap, redan nu! Att stå med pappa vid spisen bjuder ofta upp till samtal om helt andra grejer. Grejer som betyder något.
Nåväl. Igår var vi hos frk. W. och alla hennes barn. Och jag med mina, då. Och det blev helt plötsligt väldigt många barn. Och hög volym. Och lite... .. . cirkus, skulle man kunna säga. För att dämpa det där lite granna bjöd jag helt enkelt in dottern (min) och frk. Ws minsting till att vara med och röra lite i grytorna på spisen.
Lillkillen (min, alltså) hade beställt "pasta med köttfärssås" som födelsedagsmiddag, så det blev att agera restaurangkök, komplett med arbetsstationer och allt.
Själv fick jag ta på mig rollen som kökspojke, och preppa mise-en-place. (det är tacksamt att vara pappa :-) ), men det är ju inte direkt något jag är ovan vid, så det gick rätt bra, trots min Gordon Ramsay-liknande köksmästare (dottern). :-)
Man blir alldeles varm - och inte bara av att laga mat tillsammans med två illbattningar, med 25 graders värme utanför köksfönstret. Utan av att se de här små grytgullen tillsammans röra, smaka, samtala om maten. Och domdera den oduglige kökspojken. :-)
8 kommentarer:
Att laga mat med barn,det är kvalitetstid det! Sen när barnen blir äldre (våra är nu 7 och 15) händer det nångång ibland att man inte ens får komma in i köket;). De ska fixa middagen från början till slut=) Och gott brukar det bli!
MoWe: Visst är det underbart?! Det är så man vill ha det. Och ge dem den tiden nu... Sen är det så mycket annat som drar.
Min mamma lät mig också vara med. Jag lärde mig mycket genom att känna när något var klart. Då irriterade det livet ur mig, när är det klart? Det känner du... Men i tid räknat? Det ser du... Tack för det. Nu gör jag själv samma sak ;)
Härligt! Jag sa ju att det är lite Bullerbyaktigt. Åtminstone bortsett från den där Gordon Ramsey-liknelsen.
P.S. Jag noterade att du inte gillade den där Bullerbyliknelsen, men den var ju relativt mordhot. Så jag vidhåller och låter mig pryglas med nykokt spagge om det erfordras. Kul blogg iaf.
Stefan: Hahaha. Nej, det gör inget om DU tycker att BLOGGEN är bullerbyaktig. Det går jättebra! Det är bara det min tvillingbror (som faktiskt ÄR min onda tvilling) och jag har haft en diskussion på HANS och min blogg om det där med "gamla elaka köksmästare".
Jag har alltid hävdat att jag egentligen är en. Han har hävdat de senaste åren att jag "blivit snäll". Något av det värsta man kan säga till en gammal pirat som mig. :-)
Kolla gärna in:
dehär gamla inläggen här på bloggen eller det här gamla inlägget på hans blogg, för att se lite hur diskussionen har gått. :-) Ha det bäst! Och VÄLKOMMEN till bloggen! Det är jätteroligt att ha dig här!
Jessika: En ovärderlig kunskap, som man bara kan få av att göra sakerna, på riktigt, många gånger. Skriver själv "rör tills det är klart" eller "stek tills det är klart" i mina recept. Det brukar folk tycka är lite frustrerande, men hur skall jag kunna veta när de tycker att något är klart? Eller hur snabba/varma deras spisar och ugnar är? :-)
... jag har samma metoder att känna/se när det är klart. Är dessutom urusel på att dela med mig exakta recept. Det är "en nypa", "en näve" "en skvätt" av det och det. Smaka sig fram...
MoWe: Jo - visst är det så? :-) Har ofta "en skvätt" och "en nypa" eller det schyssta måttet "efter behag" i mina recept...
Förresten sade jag en gång åt en kockelev att "stek kycklingen tills den blir gyllenbrun". Just "Gyllenbrun" verkade också vara ett relativt mått på stekning. Det blev - vad vi i vårt kök sedan döpte till "gyllensvart". :-)
=)=)
Skicka en kommentar