Barn och mat är inte alltid helt lätt...

Läser om mat för barn den här artikeln i Aftonbladet och inser att jag inte riktigt förstår vad artikelförfattaren vill göra en så stor grej av... Att låta de som äter maten vi lagar vara med och bestämma vad de äter känns väl typ... naturligt? Alltså - eftersom det här är ett rätt (ständigt återkommande) aktuellt problem på mitt jobb tänker jag rätt mycket på just hur jag skall få barn att äta maten jag lagar. Att låta barnen vara med och bestämma vad de äter skapar ju, om inte annat, ett intresse och kanske en mer naturlig kontakt med det man äter? Eller tänker jag fel här?

Rätt ofta hör jag argument (som också framförs i artikeln) att "barn skall inte bestämma för mycket över vad de äter" för "de vet inte vad som är nyttigt för dem", "det blir anarki i köket - de vill bara äta pizza och korv" osv.

Min erfarenhet är faktiskt rätt motsatt - Ju mer man låter barn ta ansvar för maten desto mer vågar de faktiskt pröva på. Och ju oftare kommer de med andra förslag på mat. Grejer de testat hos kompisar, saker de sett på tv (rätt många ungar kollar på mat-TV!) osv.

När jag själv införde "matråd" på Ekbacken i våras, för att barnen skulle vara med och skriva matsedel, ökade snabbt omsättningen på frukt och grönst på jobbet... Det KAN givetvis vara en tillfällighet, men jag tror också att barn som faktiskt FÅR ansvar för sin mat blir mer och mer ansvarsfulla.

Men jag håller med Karin Ahlborg om att vi både borde börja bjuda barn på mer "gammaldags husmanskost" som pannbiff, korv stroganoff och kanske tillochmed fiskpinnar (f.ö. rätter som alla finns med med ganska "heavy rotation" på min matsedel). Att trixa till det med lardolindad maruklk, vitvinskokta åkerbär och kålrotssorbet är inte för alla. Ens för alla vuxna. Att så att säga "ge barn en sund matkultur" med både "historia" och "de senaste rönen" tror jag är viktig.

Men lätt är det inte.

Bara min vardag.