Blev glad när jag genom twitter ser att världens bästa kallskänka nu läst in sin kanske bästa dikt - dikten som fick mig att gråta första gången jag läste den, för länge sedan nu, på hennes blogg. Kocken. Lyssna här. Den är fortfarande lika bra. Lika sann. Lika smärtsam. För det är omöjligt att jobba i köksbranchen utan att känna någon kollega, köksmästare eller vän som det här inte stämmer in på.
Bra, Jenny! Aktuellt, hjärtskärande vackert och alldeles underbart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hittade Jennys kökspoesi för ett tag sen och oj så jag gillade den boken!! Och just den dikten... jag har också jobbat med ett par av de bästa/skickligaste kockar under restaurangåren som tyvärr hittat sin styrka från flaskan. Så skrev jag om Jenny i min blogg: http://moasmirakel.blogspot.com/2011/05/kokspoesi-kallskanken.html
MoWe: Ja. Jag läste hennes gamla blogg tio meter över havet redan innan hon åkte till Canada. Sedan jobbade vi ihop i något år. Hennes poesi är fantastisk. Och hela diktsamlingen är helt underbar. Fast just den dikten är min favorit.
Och så saknar jag henne som kollega.
Skicka en kommentar