Och det är egentligen rätt löjligt att det gör det. För jag gillar att skvimpa med iengredienser. Gillar att arbeta med händerna. Och jag gillar att ha tydliga regler för mitt liv i övrigt.
Så varför gillar jag inte att baka?
Bak är kemi. Bak är exakta mått av väl utvalda ingredienser. Sedan blandas de samman och min kontroll över utgången blir allt mindre. När jag lagar annan mat kan jag hela tiden smaka, känna och liksom uppleva att maten börjar bli klar. Bröd är mystiskt. Och därför skrämmande.
Löjligt, jag vet, men icke desto mindre skrämmande. Men vad har jag egentligen att vara rädd för? Det är inte rocket science. Det är inte speciellt farligt om något går fel. Brödet blir antingen undergräddat och degigt eller övergräddat och skorpigt. Inte direkt slutet på den moderna civilisationen som vi känner den?
Jag tror att det handlar om att jag är rädd att misslyckas. Samtidigt borde jag kanske utsätta mig för det oftare. För när jag misslyckas lär jag mig att resa mig igen från motgångarna. Att misslyckande egentligen bara är en erfarenhet som vilken annan som helst. Bara lite mer dyrköpt.
Jag borde gilla att baka bröd!
--
Dinkelfrukostbullar (typ 25-20 stycken)
2 dl dinkel (krossat dinkelvete) i 4 dl vatten får kokas ihop med lite salt till en gröt. Låt svalna. Det här är din bas till din deg.
16 dl mjöl
Ung. 8 dl vatten
1 paket jäst
Lite salt
Goda brödkryddor
Lös upp jästen i lite ljummet vatten.
I med mjölet, kryddorna, saltet i bunken.
I med vattnet, lite i taget, tills det "tar" och blir en deg av det.
Rörs till en slät, smidig deg som lätt släpper ifrån skålkanterna. I med gröten och lite mer mjöl för att suga upp överflödig vätska. Blanda väl.
Låt jäsa i typ en timme under bakduk.
Sedan knådas degen lätt med väl mjölade händer och formas till trevliga små bullar.
Dessa får jäsa på plåt i c:a 15 minuter till
Pensla med vatten och strö krossat dinkel ovanpå.
Grädda i ugn, först på 200 grader i typ 20-30 minuter, sedan på typ 175 i typ 10-15 minuter tills bullarna har en vacker färg och luktar gott.
Serveras - gärna varma - med gott, salt smör.
2 kommentarer:
Det som du inte gillar med bakning, det är vad som lockar mig. Den där exaktheten. Ju mer man lär sig om bakning desto mer kan man ändå improvisera. Inte mycket men en del. Att baka är meditativt, fixa dona, mäta, mala, röra. Klart. Fast man kan ju misslyckas trots att man följer allt. Jag är bra på briocher men trots all träning på så har ett par degar skurit sig.
Jessica: Oh! Jag skulle vilja kunna baka Briocher! Men just nu är jag inne i en sådan där period där jag liksom vågar pröva nya grejer igen och - som du märkt här på bloggen - har jag faktiskt bakat lite. Eller ganska mycket, faktiskt, för att vara jag. Det handlade egentligen mest om att jag bestämde mig för att "nej, jag är så dålig på att baka, jag måste fan göra något åt det". Och sedan bestämde mig för att det inte skulle få skrämma mig längre...
Skicka en kommentar