Tävling - En julost till advent?

Ja, såhär inför jul tycker skånemejerier att det är dags för "svensk julost" och man har således tagit fram en speciell, lagrad prästost som får pryda julbordet. Såhär till första advent öppnade jag min (som kom i en goodie-bag förra veckan, tillsammans med en vackert designad osthyvel) och blev så inspirerad att jag vill utlysa en tävling här på bloggen.

De som vinner (5 st.) får en varsin presentcheck från skånemejerier att köpa ost för.

Men - hur tävlar man då?

Man får komma med sitt favoritrecept, där ost ingår, antingen i en kommentar till det här inlägget, eller genom att länka till sitt recept i en kommentar till det här inlägget. Varje tävlande får lämna in ETT bidrag var. Tävlingen håller på till den 13:e december klockan 23.59. Jag - som enväldig domare - utser de fem bästa bidragen och dessa belönas med varsin presentcheck.

Så - kom med Era ost-recept och vinn ost!

Kökshaiku

Mitt bidrag till Mackans lilla poesitävling blir en liten Haiku.


Hackar brunoise
Sedan i med morötter
Det blir god buljong

Sedan blir det sås
Det är inte heller trist
Om man är som jag

Adventstid, kom i mitt ensamma hus...

Nu är det snart advent och med det står julen snart för dörren. Och jul innebär ju förstås också traditionell julmat. Och - ÄNTLIGEN - en tid då det är helt legitimt att ära Janssons Frestelse.

Jag älskar Janssons Frestelse och det är för mig den viktigaste rätten på hela julbordet. Skinka, sylta, risgrynsgröt och tillochmed sill kommer på andraplats. Janssons Frestelse äger!

Jag har skrivit om det många gånger förut. Min mamma gör världens absolut bästa, men mina blir långsamt bättre och bättre. Förra året lärde jag mig det trick som mamma sedan länge kört med (i det hemliga receptet) - nämligen att svetta löken före man gräddar frestelsen. Idag var det dags för säsongens första.

--
Janssons Frestelse
(8 port.)

10 potatisar - medelstora
2 stora gula lökar
1 stor burk ansjovis (av grebbestads)
Lite smör
3 - 4 dl grädde
Ströbröd på toppen
Salt och peppar efter behag

Sätt på ugnen - förvärm till 200 grader.
Smörj formen med lite av smöret.
Antingen finstrimla (julienne) eller riva potatisen.
Skär löken i vackra strimlor
Finhacka ansjovisen.
Svetta löken i lite smör
Varva potatis, lök och ansjovis jämt i hela formen.
Häll ansjovisspadet jämt över lådan.
Häll på grädde så det nästan täcker hela lådan
Toppa den med ströbröd och vipeppar.

In i ugn på 200 grader i sisådär 45 minuter-en timma, tills den blivit gyllenbrun och vacker på toppen och är krämig i konsistensen.

Ta ut - låt svalna något - njut av dofterna som sprider sig i köket och ge dig sedan hän åt det kanske svenskaste vi har i husmanskostväg!

Jo, på tal om det där med att byta karriär

Har ni läst det här? Telias tidigare marknadsdirektör Karin Moberg har bestämt sig för att "göra något mer lustfullt" och vad det än är vill man ju gratulera henne till att ha hittat något hon verkligen vill göra. Men så visar det sig att hon blir bagare och man blir alldeles varm inombords. Kul.

Och Tack, Mårten, som skvallrade om det här, på facebook.

Och bilden kommer från Scanpix och samma bild som användes i artikeln.

Grymt? Grisigt?

Såg givetvis också bilderna på TV igår från grisfarmen där grisarna stod i princip på varandra. Upprördes också över hur lite plats grisarna hade att röra sig på. MEN vad flera tidningar skrivit om är att grisarna äter på en död gris. Folk uttalar sig i media och flera kändisar talar nu med avsky om att de inte kommer att äta fläskkött mer. Och absolut inte ha skinka på julbordet. Flera upprörda artiklar har skrivits om att "fläsket kan finnas i din butik" (nähä? En av Sveriges första svinfarmare - en som levererar till bl.a. Scan är ju under lupp?)

Jag kliar mig i huvudet.

För - utan att vara expert på grisar, men hey - är det något att bli upprörd över? Ja - att bonden inte hunnit ta bort grisen, kanske, men grisar är väl allätare? De äter kött, fisk, grönsaker - ungefär som du och jag. De har precis samma matvanor som du och jag. Men ingen moral eller värderingar. Det betyder att de - precis som alla andra rovdjur och allätare säkert äter vad som finns till hands. Att de kanske tillochmed kan döda ett skadat djur för att få mat? Jag har bara ett kort ögonblick i min karriär matat grisar, på en "självförsörjande" gård på ett behandlingshem för missbrukare en gång i tiden. Där gav vi grisarna i princip allt som blev över från matborden. Grisarna åt - faktiskt - ALLT. (Någon som faktiskt KAN något om grisar får givetvis gärna skriva en kommentar!).

Vad jag upprörs över är hur vi människor är snabba till att döma och ge grisarna mänskliga egenskaper. Att lägga på dem ett "moraliskt ok" i stället för att ta reda på hur grisar fungerar. För visst är vi lika grisar (väldigt många procent av vårt DNA är gemensamt med just grisar), men vi ÄR inte grisar. Och de ÄR inte människor.

Idag skriver dessutom Aftonbladet att grisarna - som igår "avslöjades" som vanvårdade att det inte förekommit någon vanvård:

"...Under dagen har Svenska djurhälsovården varit och kontrollerat besättningen på Hultströms gård.

– Enligt djurhälsoveterinärens bedömning fanns det ingen vanvård, inga djur som utsatts för lidande, säger Jan-Åke Robertsson, vd på Svenska djurhälsovården.

Veterinärföretaget är ingen myndighet utan utför kontrollerna på kundens begäran. I det här fallet Lars Hultström själv.

– Vi kom fram till att många av de grisar som visats på bild var under behandling och i en särskild avdelning. De som var så allvarligt sjuka att de inte kunde botas med läkemedel avlivades. Hur många det var vet jag inte.

Såg ni några döda grisar?

– Nej, de var borttagna ur besättningen när våra medarbetare var på plats. Personalen hade redan åtgärdat det. "

Så - vanvårdas grisarna? Kanske? Jag vet inte? Är det onaturligt för en gris att äta på en annan död gris? Jag vet inte? Men det gör å andra sidan inte heller de som skrivit de här - nu uppåt 50 länkade artiklarna som handlar om "grisskandalen" i medierna heller?

Jag får helt enkelt ställa mig frågan i Thomas DiLevas ord: Vem ska jag tro på?



--

Uppdatering - klockan 15:36 - har nu läst en annan bra bloggpost som ifrågasätter hur mycket olika skribenter (och djurrättsaktivister) faktiskt vet om grisarna man beskriver. - Tack Kryddburken.

Upddatering - klockan 18:47 - har nu läst en till bloggpost, den här gången från den mycket läsvärda Mat och Politik, där det bl.a. diskuterats just grisars naturliga beteenden... Enlightening!

Uppdatering - Klockan 22:45 - I expressen finns nu en artikel som länkas av en del bloggar, där flera bönder uttalar sig och faktiskt tycker att frågan diskuterats rätt okunnigt i media.

Om att byta karriär

Fick ett mail från "låt-oss-kalla-honom-Johan". Johan är en kille - lite yngre än jag - som är köksmästare i ett större kök:

Jag är tjugonånting år, och jobbar som kökschef på ett stort hotell. 5 kockar, 2 kallskänkor, en mängd frukostflickor, servitriser...

Alla dessa äter maten vi i köket dagligen producerar, personalmat...

Ständiga deadlines och granskning flera gånger om dagen av vårat hantverk - köksarbetet...

... 750 portioner mat dagligen i form av frukost, luncher, lunchbuffé, a la carte så har vi många granskande ögon på oss. Du vet hur det kan vara, ett tufft ofta ouppskattat arbete i vilket man förväntas lösa allt vad det än gäller. Där en tummen upp och ett "skitgott!" kan få en att skina upp i glädje.

Det här känner jag ingen. Det är ibland väldigt höga krav på ens hantverk och det är väldigt sällan man i köket får reda på vad folk tycker om ens mat, annat än om den inte är "upp till par" och därför skickas tillbaka. Det är helt enkelt ett mysterium vad som händer med maten när den väl tagits ur "luckan". Man går snabbt vidare på nästa bong och försöker att hålla ihop något slags konsekvens och jämn kvalitet på det man skickar ut.

Men man vet inte alltid hur det går.

Kraven är ofta (nästan omänskligt) höga (ja, jag vet - här kommer någon att säga att "det är Ert förbannade jobb att överträffa alla förväntningar om man jobbar i restaurangbranchen" och du kanske tycker att du har rätt, men har du någonsin en dag på jobbet då jobbet "bara är ett jobb" eller då du själv inte känner dig 100%? I restaurangbranschen får man - med den logiken inte ha en.) och den gång man faktiskt får en kommentar om att det man gjort är bra blir man så själastrålande glad att väldigt få saker kan få en ur rytm. På samma sätt är det tvärt om: får man bara höra att man gör "äcklig" mat hamnar man snabbt i en ond spiral där allt man gör bara blir sämre och sämre tills man inte längre orkar anstränga sig - varför skulle man? Allt man gör blir ju "reverse-Midas" - allt guld man rör blir till bajs.

Nåväl. Brevskrivaren har en familj och känner nu att både arbetets krav och arbetstidernas slit börjar kosta alltför mycket. Man håller på att gå sönder. Det är för höga krav och för lite uppskattning (här både i form av lön från arbetsgivaren, frihet att göra "vad man vill" med maten, kraven på kvalitet från gästerna samtidigt som man har kraven på ekonomi från arbetsgivaren).

Samtidigt vill man - och kan man - inget annat än att (fortsätta) att laga bra mat. Men hur?

... någonstans måste jag ju arbeta. Och ett naturligt steg för mig känns som att jobba i ett skolkök.

Och jag kan bara säga: Välkommen ombord, broder! För såhär är det:

Att jobba med "mat för barn" (även om just jag jobbar på förskola) är att varje dag få omedelbar feedback på det man gör.
Att jobba med mat för barn är att ofta få uppskattning av ens gäster - barnen - som sticker in sina huvuden i köket och tackar för maten, eller kommer med teckningar och fina saker de pysslat ihop.
Att jobba med mat för barn är att arbeta med andra mål än att bara sälja maten. Även om man har ekonomiska krav på sig även i skolkök finns ofta andra krav på maten - att den är god och näringsriktig, t.ex.
Att jobba med mat för barn är att ha ett meningsfullt jobb, med ofta en väldigt trevlig arbetsmiljö.

Jag rekommenderar alla gamla kollegor som börjar se sig om efter "något annat att göra", men som fortfarande vill arbeta med mat att ta steget och försöka börja jobba med mat för barn. För mig har det - förutom att det gett en massa tillfredställelse - gett mig en mängd erfarenheter jag inte skulle fått annars:

Jag har lärt mig laga mat för barn med speciella behov (som t.ex. religiösa eller allergiska skäl att inte äta viss mat). Jag har lärt mig att interagera med mina gäster (med hjälp av t.ex. "matråd" för att få reda på vad barn vill äta och hur vi kan göra det. Jag har lärt mig massor om hur min arbetsmetodik kan optimeras. Att laga 200 portioner mat på ett litet stekbord, en ugn med 8 "stick", ett litet kokeri och två kokplattor är en utmaning, men en väldigt rolig utmaning. Man får efter ett tag ett slags "flygledar-sinne" där man hela tiden tänker på vilket moment som måste göras för att frigöra resurserna i köket och när...

Så - för att vara övertydlig - byt jobb! Kom över på den här sidan planket! Ta steget och bli "en av oss". Du kommer att få jobba med mat. Du kommer att få planera och laga mat som är rolig, god och uppskattad. Du kommer att få den uppskattning för ditt jobb som du förtjänar. Och du kommer - tro mig - att, om du är något lik mig alls, ha det roligt på jobbet. Varje dag.

Min vanligaste fråga

Jo, får frågor lite då och då - och några är väldigt vanligt återkommande. Som den om hur man styckar kyckling. Idag kom den senast i en kommentar till det här gamla inlägget.

Jag tror att det möjligen, i en mörk källare (eller så) i t.ex. Linköping kan finnas något slags filmsnutt där jag faktiskt styckar en kyckling (och gör buljong - just själva buljongen finns det nämligen bilder på - om man inte blinkar på fel ställe - i den här gamla filmen). Men tack och lov finns inget i alla fall publicerat på nätet som någon kan håna mig för, så jag pekar glatt vidare till "en annan TV-kock" och ett klipp som inte är så många veckor gammalt.

Kolla in det.

Helgen

Ja, jag har ju inte skrivit på några dagar. Skälet är (förutom det vanliga att man ibland inte hinner med, eller inte orkar) att jag varit bortrest. Med Frk. R.

Vi fick - av hennes föräldrar, syster och svåger - för att fira vår förlovning för ett tag sedan, ett litet "paket" med att låna bilen över helgen, åka till Sigtuna, där bo på stadshotellet (som i år firar hundra år och därför...) äta "jubileumsmeny" och skämma bort oss lite...

Jag har helt enkelt gjort annat än att blogga (här tänkte jag för övrigt först skriva något fyndigt i stil med "jag har alltså inte haft plats i knät för en dator också..." men jag låter givetvis bli, eftersom jag är så finkänslig.).

Nåväl. Jag skulle säkert kunna skriva en nästintill pornografisk text om hur god maten var, hur vackert upplagt allt var, hur fantastiskt bra servicen var, men det skulle bara bli tråkigt för Er att läsa. Hur många gånger kan man läsa ordet "krispig" eller andra adjektiv staplade på varandra, om sallad, innan man liksom bara får spelet? Så jag skall bespara Er det.

Låt oss bara säga att maten, sällskapet och miljön tillsammans konspirerade för att - väldigt framgångsrikt - förföra mig. Man lyckades. Jag är helt tagen.

Maten är, utan att överdriva, bland det absolut bästa jag någonsin ätit. Tekniskt briljant, fantastiska smakkombinationer, ibland lite avantgardistisk och banbrytande (en dessert med lakrits, blåmögelost och blåbär - någon?) och hela tiden väldigt tilltänkt och intelligent presenterad. Såhär vill jag laga mat, när jag blir stor!

Men vad sitter jag här och skribblar om - åk dit, vettja! Se efter själva! Och låt Er förföras av en nästan Madicken-stad, med ett unikt litet vackert stadshotell, med den kanske bästa mat som står att finna i Stockholmsområdet. Åk! Ät! Njut!

Årets julklappstips?

Jo, för Er som tänkt köpa någon av mina böcker att t.ex. ge bort i julklapp börjar det bli dags att beställa nu, så de hinner komma föra Jul.

Bara ett tips.

Kompisar från förr, när TV3 gör sin take på Gordon Ramsay

Ser att gamla kompisen från förr - min lärare från Culinar - Alexander Nilsson ska vara med på TV igen. På torsdag drar TV3s take på det gamla Gordon Ramsay-programmet "Gordon Ramsay's kitchen nightmares" ("Den elake kocken" på svenska). Det har i och för sig gjorts tidigare - då i en grannkanal med Melker Andersson (och då hette programmet "krogakuten").

Nu heter alltså programmet "Kniven mot strupen" och Alex, som är en mer karismatisk figur än t.ex. Melker (krogakuten lades tämligen snabbt ned) är alltså den som skall skälla ut krögare efter noter.

Det skall bli intressant att se. Jag som ju jobbade under Alex på Culinar tycker kanske inte att han är någon "Gordon Ramsay på svenska" direkt, men han är duktig och har säkert den kunskap som behövs för att hjälpa till. Liksom en personlighet som säkert blir bra i TV.

Så - jag kommer säkert att sitta klistrad vid TVn på torsdag!

(Och bilden är lånad från TV3.se)

Mysteriet har hittat sin lösning!

Skrev ju i förra veckan om mitt spännande, lätt mystiska kuvert med senaste numret av gourmet. Efter några dagars letande och detektivarbete fick så mysteriet sin lösning:

Det är go'a Bendel som skickat tidningen. Och tidningen själv - den var väldigt rolig och trevlig. I den står emellertid en krönika att läsa att "machokocken är död" vilket gjorde mig lite rädd ett ögonblick, men efter att ha kollat min puls och att jag fortfarande andades (och dessutom inte hittat någon notis bland tidningarnas dödsannonser) var jag tvungen att pusta ut i vetskapen att även solen har fläckar - och att även Gourmet har fel ibland!

Lillkillen och pappan lagar mexikanskt

Så - Lillkillen är 1 år och 5 månader. Det är hög tid att börja sleva lite i köket... Som idag. Bestämde mig för att göra mat som vi båda kunde röra i och fixa med, för att bägge skulle känna sig involverade. Stekte lite köttfärs, som jag kryddade med chili, paprikapulver och spiskummin och sedan gjorde Lillkillen och jag en färsk salsa (av krossade tomater, hackad gul lök, vitlök, lite thai-chilisås och lite mer spiskummin) och guacamole (avokado, vitlök, olivolja, limesaft - och i mitt eget fall, lite creme fraiche. Lillkillen tål inte mjölkprotein, så han fick en lite grynigare, grövre, mer lantlig variant).

Jag var orolig först, att salsan skulle ha blivit för stark, men Lillkillen försäkrade mig om att han tänkte äta den. Så plockade jag fram majs och lade fram en sked så att han kunde välja om han ville skrapa upp majsen med sina nacho-chips, eller om han ville använda skeden. Lillkillen t ngra majskorn, dippade glatt sina chips och började sedan snabbt sleva i sig av salsan, direkt ur skålen, med skeden. Jag skrattade gott och försökte visa hur han skulle dippa, men han blev mycket upprörd och visade sedan hur man EGENTLIGEN ska äta färsk salsa!

Just goes to show att det - alltid - finns flera saker att göra saker och ting.

Thailändsk skaldjurssoppa

Vet inte om det är så thailändskt, egentligen, men i alla fall asiatiska smaker. En soppa med kokosmjölk, chili, ingerfära och annat smått och gott. Såhär på hösten/vintern passar det ju speciellt bra med soppor. Det värmer gott när det blåser, regnar och är kallt ute.

Speciellt bra värmer sådana här smaker, tycker jag, med lite chili och vitlök, som ger en speciell hetta åt maten. Avnjut också gärna med ett fruktigt vitt vin, med toner av citrus (som t.ex. Borgoletto Soave - 69:-) och kanske rent av lite bröd, även om just bröd inte är så asiatiskt.

--
(4 port.)

½ palsternacka
1 morot
10 cm purjolök
1/8 rotselleri
1 fiskbuljongtärning
1 gul lök
10 skidor sockerärter
30 extra stora räkor
8 tigerräkor
4 pilgrimsmusslor
1 röd chili
½ dl olivolja
1 vitlöksklyfta
2 msk thai sweet chilisås
1 burk kokosmjölk
Lita matolja och smör för stekning
Salt, vitpeppar och vitlökspulver

Gör såhär:
Lägg tigerräkorna i en skål med olivoljan, chili och finhackad vitlök. Låt dra i någon timma.
Skala och finskär alla grönsaker och lägg i en kastrull.
Slå över vatten, lite mer än att det täcker grönsakerna, och låt koka upp med en fiskbuljongtärning.
I med kokosmjölk och chilisås.
Under tiden - stek på räkorna och pilgrimsmusslorna i lite smör, lite olja och smaka av räkorna med lite vitlökspulver, pilgrimsmusslorna med lite salt.
Lägg åt sidan och låt vila medan soppan kokar ihop sig något.
I med räkorna i soppan.
Stek på de marinerade tigerräkorna.
Finstrimla sockerärterna.
Lägg upp soppan i vackra tallrikar/soppskålar, toppa med finstrimlade sockerärter, garnera med tigerräkorna och pilgrimsmusslorna, ringla lite olja över räkorna och pilgrimsmusslan.

Kostdoktorn gör det igen!

Kolla in det här. Äntligen! Själv tycker jag om när föräldrar ställer krav på sina barns mat. Och en sådan här debatt är verkligen välkommen! I Stockholm följer kostchefen slaviskt livsmedelsverkets rekommendationer. Det gör att t.ex. "riktig mjölk" inte får köpas in. Eller ost. Eller smör. Eller något annat som kan innehålla fett. Man rekommenderar ett antal matvaror som har långa listor med E-nummer i innehållsförteckningen i stället. Är det vad du vill att ditt barn ska äta?

Om inte. Kolla in på kostdoktorn.

Lyxig pasta

Jag gillar färsk pasta. Inte bara för att det går fort att laga, utan också själva smaken av den. Men färsk pasta - som jag tycker känns lite lyxigt - behöver också lite lyxiga tillbehör. Andra lite lyxiga råvaror som kan bli en god sås.

Som den här - lite lyxiga såsen med avokado, stimlad rökt kalkonkassler, grädde, ädelost och rostade valnötter.

En lite mer "vuxen" pastasås som kanske kan inspirera någon till fredagsstordåd i köket?

Alltihop går dessutom snabbt och enkelt att göra. Det är bara att koka ihop lite buljong, grädde och ädelost (gorgonzola, t.ex.) medan du kokar upp pastan. När såsen tjocknat lite rostar du valnötterna och lägger i pastan i vattnet och efter ett par minuter, när pastan är klar lägger du i avokado och kalkonkassler i såsen. Smaka av med lite vitlökspulver.

Voila!

Höstpytt

Såhär på hösten, eller förvintern blir det ofta mat med rotsaker. Och jag tycker själv att smaker som rök minner om hösten. Kanske är det alla eldade löv ute som inspirerar mig? Nåväl. Här är en "höstig" rätt som jag kallar "höstpytt", rätt och slätt. Det är egentligen en vanlig pyttipanna, fast med rökt kalkonkassler i stället för skinka. Och så förstås (förutom potatis, lök och falukorv) morötter och finstrimlade sugar snaps för färg (det ser höstigt ut, tycker jag) och äpple, som jag tycker passar bra till de här smakerna.

Det finns så många goda äppelsorter såhär års och vissa av dem passar riktigt bra i matlagning.

Hur tycker du att "höstig" mat skall vara?

Dufvenkrooks lättglögg

Ungefär såhär års brukar min lokala matbutik fylla hyllorna med glögg. Och jag brukar inte vara sen att börja dricka den. För det är något speciellt med just glögg. Eller med all säsongsbetonad mat och dryck, egentligen. Den finns där bara några veckor om året och då kan man verkligen ge sig hän att njuta!

På glögghyllan i butiken fanns i år, förutom blossa och saturnus en glögg man inte tagit in tidigare år, vad jag vet - nämligen Dufvenkrooks. Och jag - som aldrig tidigare smakat Dufvenkrooks måste givetvis fråga mig själv - varför har jag inte det?!

För det här är riktigt bra. Testade den vita glöggen med hjortron och den är bland det godaste jag druckit i lättglöggväg. Den är betydligt mindre söt än t.ex. blossa, med en mild ton av kanel och - vilket inte gör det sämre - hjortron.

Jag har ju tidigare skrivit här på bloggen att jag älskar hjortron, så ni hajar säkert att den här glöggen får ett högt betyg. Fem av fem, faktiskt. Det blir helt enkelt inte bättre än såhär!

Kamratpresent - gåbortbröd

Idag var den stora dagen. Dottern och lillkillen skulle för första gången på "playdate" med Frk. Rs son. Som sig bör när man skall bort tyckte dottern att vi skulle ha med något att ge sonen. Så hon ville baka bröd.

Ett gott bröd, visade det sig. Och A - sonen (Frk. Rs alltså) - hade nog med hjärta att förstå gesten och sedan äta en skiva till mellanmål, tillsammans med dottern (min alltså).

Skönt. Och gott

1 paket jäst
½ l vatten
1 l vetemjöl
1 msk olivolja
1 tsk salt
Oregano
Basilika
Flingsalt
Spiskummin
Salvia

Blanda ut jästen i lite av vattnet (ljummet vatten funkar bäst). Hll så i vetemjölet i bunken, lite i taaget. I med salt och olivolja och forma till en smidig deg. Använd resten av mjölet för att "avkladda" bunken och bakbord.
Låt jäsa under duk i en timma.
Forma till limpa - i brödform eller direkt på bakplåtspapper.
Mortla kryddorna och smula över brödet.
Täck igen och låt jäsa lite till.
Grädda i mitten av ugnen på 200 grader i sisdär 30 minuter
Dra ned värmen till 150 grader och grädda 30-40 minuter till.
Servera gärna med lite smör.

Emanuel matbloggar!

Min gamla kompis Emanuel Karlsten - känd för de flesta som webbredaktör på tidningen Dagen har idag - hör och häpna - skrivit en matbloggpost! Kolla in det! Och receptet är riktigt bra. Speciellt nu precis innan jul!

Mitt liv är fyllt av vardagsmysterier!

Mitt liv känns väldigt spännande. Eller i alla fall lite spännande. För det händer just nu saker som jag inte riktigt kan förklara. Och då inte bara mysterier av typen "var i ^*?# tog den andra sockan vägen efter tvätten?" utan mer små annorlunda händelser utan någon rimlig förklaring, som sedan får mig att grubbla. Som idag:

Jag ligger i soffan med lillkillen på magen och njuter av att han äntligen somnat, då posten ramlar in på hallmattan. Jag plockar upp den och bland posten finns ett handskrivet kuvert. Med min gamla adress. Som alltså blivit eftersänt till min nya. Eftersom jag oftast får kuvert med maskinskrivna etiketter på, eller med fönster, sprättar jag det givetvis ivrigt och finner - i kuvertet - det senaste numret av mattidningen gourmet.

Ingen lapp. Inget meddelande i övrigt. Bara tidningen.

Jag prenumererar inte på någon mattidning. Alls. Och har inte läst gourmet sedan något gratisnummer jag fick på gastronord för några år sedan. Jag har inte skrivit något i gourmet. Så - undrar jag - hur kommer detta sig?

Jag känner nog inte längre någon som jobbar på eller åt gourmet.
Jag är bevisligen inte omskriven i gourmet
Jag har inte själv skrivit något, eller är med på bild.
Faktiskt ingen jag känner - utom Carola Magnusson (som jag egentligen inte känner, men har träffat ett par gånger) verkar vara omskriven i tidningen.

Så varför har jag fått den?

Och av vem?

Någon har bemödat sig om att skriva ett handskriven adress på ett kuvert och manuellt frankera det och skicka ut ett nummer. Till mig. Varför?

Lite spännande, som sagt.


(Hade ingen vettig bild på senaste numret, så jag snodde den här - från i somras - på deras websida)

Gitto får mig att bli varm inombords

Kan man bli annat än varm inombords av att läsa det här inlägget, om skolmat på 80-talet?

Det gör mig stolt att idag få föra arvet vidare och göra egen - riktig - mat (även om det blir mycket potatis och brunsås) :-)

Tack Gitto, för ditt fina blogginlägg!

Är jag miljöpartist, trots allt?

Alltså - Miljöpartiet har flera gånger lagt sig i debatten om mat i skolor och på förskolor och man siktar bl.a. in sig på frågor som rör feta mejeriprodukter. I Stockholm (liksom i många andra kommuner) har man en kostpolicy för mat för barn som bygger på Livsmedelsverkets rekommendationer och således rekommenderas bara vegetabiliska fetter. Och i väldigt liten mängd.

Nu har miljöpartiet i Kristianstad skrivit en motion för att få kommunledningen att godkänna även feta mjölkprodukter och på så sätt öka valfriheten för barnen.

Något som jag tycker att vi i Stockholm givetvis också borde!

Själv tror jag nämligen, även om fettet bara är en bifråga, att barn mår bättre av mer naturliga livsmedel som smör och riktig grädde än av livsmedel med många tillsatser. Jag vet att min åsikt är kontroversiell, inte minst här i Stockholm och på söder, där man ju fick klart sin kostpolicy förra året och precis fått en kostchef, men jag känner alltså att jag mer och mer sympatiserar med miljöpartiet i den här frågan.

Om bara miljöpartiet kunde närma sig piratpartiet i privatlivshelgds-frågorna och/eller piratpartiet hade en policy för mat har partiet i mig en väljare inför nästa år!

Tisdagstema: Självporträtt

Veckans TisdagsTema är självporträtt

Jo - bloggen - vi måste snacka...

Tjena, gänget. Känner att vi måste snacka lite. Känner att jag borde lämna något slags livstecken.

För det är ju sådär. Ibland är man jätteinspirerad och har lätt för att laga mat, har lätt för att hitta ord och kan skriva något om nästan vad som helst. Man ser nya vinklar och kan tillochmed svänga ihop något om fotboll i en matblogg bara för man är så inspirerad.

Och ibland får man inte ur sig något alls, fastän man borde ha alla möjligheter. Som nu. Och det är inte Ert fel. Ni är bra. "Det är inte Ni - det är jag", som det brukar heta.

Så jag bara konstaterar i några korta meningar vad som skulle kunna ha blivit något slags olika blogginlägg och så går vi vidare - är det ok, gänget?

Jag var hemma hos mamma och pappa i fredags. Det är i sig inget konstigt eller speciellt ovanligt. Vi bor bara några kilometer från varann så vi träffas säkert ungefär en gång i veckan. Oftast hörs vi av varje dag, på telefon och så. Men i fredags var jag alltså där och åt. Frk R. var ute med några kompisar från jobbet, så jag tog tillfället i akt att i stället njuta av en (faktiskt flera) god(a) köttbit(ar). Rotsaksgratäng. Vitlökssmör. Sallad med vitbalsamvinägerkaramell. Gott. Och som alltid skönt att vara hemma hos mamma och pappa en stund.

Helgen i övrigt har i alla fall tillbringats hos Frk R. På lördagen var vi på matmässan "det goda köket" i Älvsjö. Kul och trevligt och väldigt gott. Vi smakade på ostar, korvar, lite rökta fiskar, skojiga bröd, knäckebröd på surdeg, något smör, sylter och marmelader och vad det nu var. Och vin, förstås. Vi hittade ett par vi säkert kommer att köpa på systemet vad det lider, men just nu kommer jag inte ihåg vad något av de hette. Och jo - vi blev vinkade till av bl.a Mattias Dahlberg och Måns Falk. Bara en sådan sak!

Lördagens middag avnjöts på Pizza Hut och det här är faktiskt något jag tänkt skriva ett ganska långt och målande blogginlägg om, men jag lade ned det. Låt oss bara säga att grundidén bakom ett sådant inlägg har att göra med hur olika män och kvinnor kan tänkas se på en situation. Som att en servitör svärmar kring bordet, ställer sig med ryggen mot killen och flera gånger gör sig besvär om att "se till att vi har allt - och tveka inte att fråga om du vill ha mer vatten till vinet" och liknande. Tjejen skulle här t.ex. tycka att det gällde god service och bli lite imponerad av hur mån servitören är om att hon ska må bra. Killen skulle möjligen ana andra motiv. Möjligen för att man själv - liksom servitören - är kille. Och också tycker att ens sällskap är den snyggaste tjejen i lokalen, i stan eller i världen.

Vårt förhållande har också överlevt första rundan på IKEA. Ni som känner mig vet vad jag tycker om IKEA. Inte om grejerna, för de gillar jag verkligen, men att gå runt på IKEA är... inte.min.grej.

Så - bloggen - nu har jag fått snacka av mig lite. Och nu har jag i alla fall fått ur mig några meningar om vad som händer i mitt liv. Så vad tycker du? Nu lämnar vi helgen bakom oss, va? Och går vidare? Så ska jag försöka komma på något inspirerat att skriva om så länge. Och om du har några tips kan du väl höra av dig?

Ha det så bra så länge, så hörs vi.
Kram.
Din //Jesper

Det finns flera sätt att göra saker och ting

Jag vet. Det är det jag oftast får höra av kollegor bland skolkök och förskolor. "Det finns flera sätt att göra saker och ting". Man brukar då hävda att jag är lite för "överambitiös" eller tillochmed "lite pretto" när jag pratar om hur viktigt det är med mat till barn, som är nyttig, god och naturlig. Tillagad i ett riktigt kök, av riktiga människor och av riktiga råvaror. "Det finns flera sätt att göra saker och ting" säger man.

Själv tycker jag givetvis: "Jamen visst finns det flera sätt att kamma sig också, men jag brukar använda en kam och inte en osthyvel (det är nämligen bara roligt ett kort tag och sedan mest plågsamt - ungefär som att använda halvfabrikat i någon större utsträckning, när man lagar mat till barn!). Och oftast verkar mitt sätt bäst!" Dessutom - brukar jag tänka - i mitt kök bestämmer ju jag, och om de kommer på studiebesök eller annat och undrar varför jag gör som jag gör kan jag ju säga "det finns flera sätt att göra saker och ting".

En sak som man faktiskt kan göra på olika sätt är att försöka presentera maten för barnen. Jag försöker då och då jobba med uppläggningar (förra året gjordes till exempel en nobelfest på Ekbacken, där alla fick maten upplagd på sin egen tallrik. Wallenbergare, persilléepotatis, smörslungade ärter, rårörda lingon - the works). Jag tänker ofta till hur jag ska försöka få maten att verka mer smaklig.

Speciellt viktigt är det kanske när man faktiskt tvingas använda processade livsmedel (som korv, t.ex. - jag har ingen köttkvarn i mitt kök). En kväll gjorde vi "korv med mos" här hemma. Det blev små "cocktailkorvar" och ett hemmavevat mos, som jag - även om det skulle serveras till mina egna barn, kände att jag ville lägga upp fint. Man måste ju inte bara klutta upp allt på tallriken bara för att det är "korv med mos" man serverar? Det finns ju - som bekant - flera sätt att göra saker och ting.

En sallad med biff, krutonger och god dressing

Men - krutonger på en sallad? Jajjemän! Jag tänkte såhär: "LCHF-folket tycker ju att man skall steka i smör, och livsmedelsverket tycker ju att man skall äta bröd till maten - så smörstekta krutonger MÅSTE ju vara JÄTTENYTTIGT!" :-D


Dressing:

1 äggula
1 tsk vitvinsvinäger
½msk senap
2 dl neutral olja

vispas till majonnäs
Denna blandas med

1 dl creme fraiche
2 msk thai sweet chili-sås
1 finhackad vitlöksklyfta
Ett par varv med vitpepparkvarnen

Om skagen legat i indien?

Då skulle en toast skagen se ut ungefär såhär? Med kräftstjärtar och majonnäs med curry (och bostongurka) och mango chutney och så garnerat med julienne-skurna sockerärter.

Jens Linder gör det igen!

Det är väl ingen nyhet för någon som läser den här bloggen regelbundet att jag gillar Jens Linder? Om det nu inte gått fram så kan jag ju vara övertydlig: "Jag gillar Jens Linder". Han har en väldigt skön syn på mat, är duktig och den enda gång jag träffat honom - jättetrevlig, och framförallt skriver han riktigt bra.

Han har ett schysst sväng i språket och ofta tycker vi ungefär samma saker. För någon dag sedan dök nya RS (Restauranger och Storkök - den andra branschtidningen) ned i brevlådan och i den finns en fantastisk krönika (som jag inte kunnat hita någonstans på nätet, tyvärr) kallad "hälsosam mat och ohälsosam politik". Här tar Linder på ett bra sätt upp några av problemen med mat på sjukhus och i förskolor och skolor (även om Linder själv använde ordet "dagis", något som skulle få mina kollegor att se rött!)

Bl. a. skriver Linder en formulering som jag tycker är väldigt bra:

"... Jag begriper inte att kostnadsjakt på ett sådant sätt tillåts. Bra mat till bra, gamla och sjuka borde vara en basal fråga. I mina ögon är det ett tecken på bristande kultivering i ett samhälle, när man låter det kamerala gå före sådana grundläggande saker..."

...och jag kan inte annat än att hålla med. Det är okultiverat att ta beslut som hindrar begåvade förskole- skole- sjukhus- och äldreboendekockar från att laga mat ute på respektive enhet och i stället centraliserar kök i högre grad.

Det är okultiverat att tvinga folk sluta med hantverksmässiga moment i köket "p.g.a. tidsbrist" eller "ekonomi - det är billigare att jobba snabbare" till förmån för t.ex. halvfabrikat. Och - och här vänder jag mig till mina kollegor: Det är okultiverat att allt högre grad gå över till halvfabrikat i stället för att laga riktig mat.

"Solens mat" plagieras

Kan två författare få inspiration till att skriva i princip ordagrannt likadana texter? Frågan har återigen aktualiserats, då en ny bok om italiensk mat upptäckts ha många slående likheter med den numer rätt klassiska "solens mat". Boken har många texter som nu kallas "plagiat" och faktiskt känns många av formuleringarna VÄL lika.

Italia Amore, heter boken, som getts ut på Norstedst förlag och är skriven - ja, i alla fall bitvis, av matskribenten Caroline Hofberg.

De första reaktionerna från Norstedts lär ha varit att Caroline har "inspirerats" av "språket och tonen" i Solens mat men nu går man på en annan linje, där man tydligen diskuterar med Ica Förlag (som gett ut solens mat) hur man skall lösa tvisten om upphovsrätten, och är därför helt tysta om kommentarer kring boken.

Inspiration eller plagiat? Avgör själva:

Bo Hagström skriver i ”Solens mat”:
”Salami är en hel vetenskap i Italien. De indelas i olika kategorier beroende på hur köttet malts, fine, media eller grossa. Är köttet handskuret, och då är det äkta hantverk, kallas det a punta di coltello. Till hantverksmässigt gjord salami använder man endast naturtarm (fjälster).”


Caroline Hofberg skriver i ”Italia Amore – Stora italienska kokboken”:
”Salami är en hel vetenskap i Italien. Den indelas i olika kategorier beroende på hur köttet malts, fine, media eller grossa. Är köttet handskuret, alltså ett äkta hantverk, kallas det a punta di coltello. Till hantverksmässigt gjord salami använder man endast naturtarm.”

Det mest tragiska i den här historien kan komma att vara att Hofberg sålt sin matskribentheder (om det finns ett sådant ord) av dumhet, när hon plagierat en av de mest lästa texterna om Italiensk mat på svenska, över huvud taget. Det var liksom dömt att bli påkommet.

--

Edit: Här finns tydligen något slags ursäkt. Tack, Rebecca för tipset i kommentarerna.

Skolmatsgastro 2010

Funderar på att delta. Är det någon mer än jag som tänker vara med? Och är det någon som vill vara med i mitt lag?

Nio av tio påsar grönt te innehåller gifter

Jag som trodde grönt te var nyttigt och faktiskt kunde användas vid sådan där "cleansing" och "detox". Men jag har tydligen fel, för grönt te som säljs i Sverige är oftast just giftigt självt.

Ja - på plantagerna där grönt te odlas används ofta bekämpningsmedel flitigt. Aftonbladet har bl.a. skrivit om det här idag.

Pastasås med räkor, kräftstjärtar och sockerärter

En gång i tiden skulle jag göra hummersoppa i det kök jag jobbade då. Det var bara det att vi inte fick tag i någon hummer. Eller ens vettig hummerfond. Då föddes "köksmästare Värns falska hummersoppa", som sedan gjorts om och gjorts om till diverse såser. Det är ju så - man lär sig något och sedan kan man återanvända den kunskapen i andra projekt!

Och nu idag gjorde jag en pastasås lite på samma koncept. En lite lyxigare pastasås, med kräftstjärtar och räkor. Ungefär såhär:

(4 port):
50 g smör
1 dl (ungefär) vetemjöl
5 dl mjölk eller 3 dl grädde och 2 dl mjölk
½ dl vitt vin
1 fiskbuljongtärning
½ msk tomatpuré
Dill efter behag
Några sockerärter
Några kräftstjärtar
Några skalade räkor

Smält smöret i en kastrull eller sauteuse, och rör ut mjölet i fettet. Då det är en jämn smet häll mjölken (och grädden?) över smeten och rör ihop och låt koka upp till en jämn, vacker sås, under omrörning.
Smula i fiskbuljongtärningen.
Skvätt i vinet och tomatpurén och hacka i dill efter behag.
Låt koka ihop någon minut.
Precis före servering skär sockerärterna så smått du kan och ha i såsen, liksom kräftstjärtar och räkor.

Veckans bloggtema - favoritbloggar

Läser på Bloggvärldsbloggen att veckans bloggtema är favoritblogg. Just det. En. Fast det är svårt, tycker jag. För jag läser så många olika sorters bloggar och jag läser dem av olika anledning.

En del bloggar läser jag som inspiration i mitt arbete som kock. Jag plockar recept och metoder och läser för att få uppslag till nya rätter jag kan servera. Ett tips bland mina sådana bloggar är den alltid fantastiskt duktige silverkocken.

Men så ibland behövs en annan sorts inspiration. Ett mer kreativt sinnelag. Lite mer abstrakt och lite mindre praktiskt och då läser jag gärna poesi av olika slag. Här finns det en massa människor som skriver bra, men få skriver så bra om just kök och hur det är att arbeta i en bransch med högt tempo som min kallskänka, som långt innan vi började jobba ihop inspirerade mig med sina vackra formuleringar. Numer är vi fler än bara "de närmast sörjande i branschen" som fått upp ögonen för denna begåvade vardagspoet, och hon blir överöst med kritikernas lovord. Mycket fälförtjänst, skall tilläggas. Bloggen heter i alla fall Tio meter över havet.

Men allt här i livet är ju inte matlagning! En stor del i mitt liv är faktiskt musik. Och jag är såpass gammaldags att jag fortfarande nästan har all musik jag lyssnar på, på skiva. Och de har ju ofta omslag. En av mina absoluta bloggfavoriter alla kategorier blir således den smått hysteriskt roliga "katastrofala omslag". En mycket annorlunda blogg. Men en väldigt rolig bloggidé. Och dessutom en ton i språket som jag gillar. Bitvis är det helt fantastiskt. Ibland är det ännu bättre.

Snabbmat och halvfabrikat = deprimerad?

Läser i SvD om en brittisk studie där man kommit fram till att processad mat, som halvfabrikat och snabbmat kan orsaka depression. Och då talar vi inte bara om hur trist det ser ut, luktar och smakar utan faktiskt att folk som äter riktig mat faktiskt mår mentalt bättre!

– Den här studien bidrar till ett stort lager av forskning som visar det starka sambandet mellan vad vi äter och vår mentala hälsa. Stora studier som den här är viktiga eftersom de är nyckeln till att bättre förstå mentala sjukdomar, säger Andrew McCulloch vid Mental health foundation till BBC

Här ser jag att vi som lagar mat till en ygre generation (på förskolor, t.ex.) har en väldigt viktig uppgift för att förebygga depressioner senare i livet. Att ge en god grund för både fysisk och mental hälsa. Laga mer mat. Och från grunden, hörrni.

Dagens pastasås - med skinka, blomkål, morötter och grädde.

(4 port)

2 medelstora morötter
1 vitlöksklyfta
1 gul lök
Några små fina blomkålsbuketter
130g rökt skinka
2 dl grädde (eller matlagningsgrädde - oatly för mjölköverkändliga)
1 buljongtärning - grönsaksbuljong
1 dl vatten

Börja med att skala och tärna mörätter och lägg i en gjutjärnspanna med lite smör eller margarin till stekning. Sätt plattan på medelvärme.
Skala och hacka löken smått.
När löken börjar mjukna och morötterna börjar svetta ut gult i fettet - i med blomkålsbuketterna.
Häll över lite vatten och smula i buljongtärningen
Finhacka en vitlöksklyfta och ha i såsen.
Slå över grädden och koka ihop till önskad konsistens
Tärna och tillsätt skinkan
Smaka av med grovmalen svartpeppar