onsdag, november 25, 2009

Om att byta karriär

Fick ett mail från "låt-oss-kalla-honom-Johan". Johan är en kille - lite yngre än jag - som är köksmästare i ett större kök:

Jag är tjugonånting år, och jobbar som kökschef på ett stort hotell. 5 kockar, 2 kallskänkor, en mängd frukostflickor, servitriser...

Alla dessa äter maten vi i köket dagligen producerar, personalmat...

Ständiga deadlines och granskning flera gånger om dagen av vårat hantverk - köksarbetet...

... 750 portioner mat dagligen i form av frukost, luncher, lunchbuffé, a la carte så har vi många granskande ögon på oss. Du vet hur det kan vara, ett tufft ofta ouppskattat arbete i vilket man förväntas lösa allt vad det än gäller. Där en tummen upp och ett "skitgott!" kan få en att skina upp i glädje.


Det här känner jag ingen. Det är ibland väldigt höga krav på ens hantverk och det är väldigt sällan man i köket får reda på vad folk tycker om ens mat, annat än om den inte är "upp till par" och därför skickas tillbaka. Det är helt enkelt ett mysterium vad som händer med maten när den väl tagits ur "luckan". Man går snabbt vidare på nästa bong och försöker att hålla ihop något slags konsekvens och jämn kvalitet på det man skickar ut.

Men man vet inte alltid hur det går.

Kraven är ofta (nästan omänskligt) höga (ja, jag vet - här kommer någon att säga att "det är Ert förbannade jobb att överträffa alla förväntningar om man jobbar i restaurangbranchen" och du kanske tycker att du har rätt, men har du någonsin en dag på jobbet då jobbet "bara är ett jobb" eller då du själv inte känner dig 100%? I restaurangbranschen får man - med den logiken inte ha en.) och den gång man faktiskt får en kommentar om att det man gjort är bra blir man så själastrålande glad att väldigt få saker kan få en ur rytm. På samma sätt är det tvärt om: får man bara höra att man gör "äcklig" mat hamnar man snabbt i en ond spiral där allt man gör bara blir sämre och sämre tills man inte längre orkar anstränga sig - varför skulle man? Allt man gör blir ju "reverse-Midas" - allt guld man rör blir till bajs.

Nåväl. Brevskrivaren har en familj och känner nu att både arbetets krav och arbetstidernas slit börjar kosta alltför mycket. Man håller på att gå sönder. Det är för höga krav och för lite uppskattning (här både i form av lön från arbetsgivaren, frihet att göra "vad man vill" med maten, kraven på kvalitet från gästerna samtidigt som man har kraven på ekonomi från arbetsgivaren).

Samtidigt vill man - och kan man - inget annat än att (fortsätta) att laga bra mat. Men hur?

... någonstans måste jag ju arbeta. Och ett naturligt steg för mig känns som att jobba i ett skolkök.


Och jag kan bara säga: Välkommen ombord, broder! För såhär är det:

Att jobba med "mat för barn" (även om just jag jobbar på förskola) är att varje dag få omedelbar feedback på det man gör.
Att jobba med mat för barn är att ofta få uppskattning av ens gäster - barnen - som sticker in sina huvuden i köket och tackar för maten, eller kommer med teckningar och fina saker de pysslat ihop.
Att jobba med mat för barn är att arbeta med andra mål än att bara sälja maten. Även om man har ekonomiska krav på sig även i skolkök finns ofta andra krav på maten - att den är god och näringsriktig, t.ex.
Att jobba med mat för barn är att ha ett meningsfullt jobb, med ofta en väldigt trevlig arbetsmiljö.

Jag rekommenderar alla gamla kollegor som börjar se sig om efter "något annat att göra", men som fortfarande vill arbeta med mat att ta steget och försöka börja jobba med mat för barn. För mig har det - förutom att det gett en massa tillfredställelse - gett mig en mängd erfarenheter jag inte skulle fått annars:

Jag har lärt mig laga mat för barn med speciella behov (som t.ex. religiösa eller allergiska skäl att inte äta viss mat). Jag har lärt mig att interagera med mina gäster (med hjälp av t.ex. "matråd" för att få reda på vad barn vill äta och hur vi kan göra det. Jag har lärt mig massor om hur min arbetsmetodik kan optimeras. Att laga 200 portioner mat på ett litet stekbord, en ugn med 8 "stick", ett litet kokeri och två kokplattor är en utmaning, men en väldigt rolig utmaning. Man får efter ett tag ett slags "flygledar-sinne" där man hela tiden tänker på vilket moment som måste göras för att frigöra resurserna i köket och när...

Så - för att vara övertydlig - byt jobb! Kom över på den här sidan planket! Ta steget och bli "en av oss". Du kommer att få jobba med mat. Du kommer att få planera och laga mat som är rolig, god och uppskattad. Du kommer att få den uppskattning för ditt jobb som du förtjänar. Och du kommer - tro mig - att, om du är något lik mig alls, ha det roligt på jobbet. Varje dag.

7 kommentarer:

Jessika sa...

Heja Jesper :)! Och heja arbetsbytar-vilja-människa!

Men storkök har ändå ett litet väl solkigt rykte. Jag hörde om en person som inte ville jobba i restaurang utan föredrog just storkök och var utbildad just för storkök. H*n tyckte att restaurangkök var för "duttigt".

Jesper sa...

Jessika: Ja. Storkök hor nog ett litet väl solkigt rykte. Själv är jag övertygad om att allt jobb - t.ex. som skolkökskock är vad man gör det till. Det går att göra precis hur "duttigt" som helst, eller inte. Själv hamnar jag nog ofta någonstans mittemellan, utom vissa dagar - som när vi har nobelfesten - då det är väldigt "duttigt". Å andra sidan har jag soppdagar, som sällan är "duttiga" alls. :-)

O. sa...

Soppdagar, ja. Ett klart aber är just mat "N.N. inte är van vid". En vuxen lunchgäst har oftast koll på vad hon eller han gillar. I ett skolkök kan minsta ambition att lära ut en vettig repertoar mötas av en klagomur av rent judiska proportioner... Så visst är varje dag en utmaning, lite beroende på vart du själv syftar.

Jesper sa...

O. Samtidigt kan ju förskolan vara en plats att utmanas att pröva på och hitta nya favoriter? Så försöker jag att se på mitt jobb.

Ja - barn, precis som vuxna, äter gärna mat de känner igen eller har en relation till, men man lär sig - hävdar jag - efter ett tag hur man kan öka ut menyn och faktiskt "lära" barnen att äta nya grejer. Bara inte alla nyheter ligger i samma vecka? Eller? Sedan är ju just soppa ALLTID en fråga som kan diskuteras (i det oändliga) på just vår arbetsplats? Min erfarenhet är ändå att folk "tar det onda med det goda" och i högre grad applåderar ens intentioner och att man lagt manken till, än "gnäller"?

Patrik sa...

Det handlar väl mer om att man som arbetstagare vill ha återkoppling på det du gör, oavsett om du är kock,pilot eller kör grävmaskin.
Utan återkopplingen får ditt jobb för eller senare mindre betydelse och man blir mer och mer osäker på om det jag gör blir bra..

Så om t.ex. resturangen XYZ skulle begära av sina gäster att varje gång säga bu eller bä om sin mat (inte bara, smakade det gott) och ge den feedbacken till alla så skulle det säkert bli bättre.
Alternativet ha någon som faktiskt går runt och berättar hur bra det är att faktiskt "killen-vi-kallar-honom-johan" gjorde si eller så idag.

"Johan" sa...

Tack för inlägget Jesper! Uppskattas!

Jesper sa...

Kul - "Johan" att jag kunde hjälpa till. Lycka till.