söndag, juni 17, 2007

Hr. Ågren, Mr Hyde och jag träffar Mr. Johnny Walker

Så kom festen. Personalfesten med gänget på Grantomta. Hr. Ågren gjorde mig VÄLDIGT uppmärksam på alla mina tillkortakommanden som kollega, kock och medmänniska.

"Du kommer att göra bort dig. Börja babbla om köttstyckning med någon av vegetarianerna. Eller så kommer folk tycka att du dricker fö lite, pratar för mycket (eller för lite) och undra vad du är för en kuf egentligen. Du har inget att berätta för de här människorna som de inte redan hört, eller sett, och bättre, på något kockprogram på TV."

Sådär höll han på.

Jag hade - i skriande brist på förtrogna och "bröder i vapen" förberett mig genom att ringa CayakCarin och förvissa mig om att hon både var där, skulle komma och hålla mig sällskap, rädda mig ur pinsamma situationer och i värsta fall rädda min omgivning från mig, när jag på småtimmarna annars löpte risken att ge mig in i ändlösa diskussioner om rondören hos rökta flingsalter från australien kontra den lite kemiska dito hos dess amerikanska motsvarigheter.

Jag är ett knippe av små buketter av nevroser, sammahållna av nervtrådar i spänn.

Väl framme vid restaurangen upptäcks jag först av några kollegor som redan sitter vid ett bord. De vinkar in mig på terassen och vi blir alla väl presenterade för varandra. Strax därefter kommer en tjej med barnvagn, som de övriga presenterar som "kocken på Grantomta" för mig.

"Kocken på Grantomta!" täccker jag och Mr. Hyde viskar i mitt öra: "Men - det är ju JAG!".

Den ordinarie kocken på Grantomta och jag pratar ett slag om livets vesäntligheter och samtalet går mer och mer ut på att jämföra CV:s, snacka knivblad och jag känner mig mer och mer hemma i samtalet. Det övergår till att växla krigshistorier med varandra och för min inre syn ser jag oss i den där scenen med Mel Gibson och Rene Russo i den där dödligt vapen-filmen när de börjar jämföra ärr... Givetvis blir det inte alls lika häftigt eller ens hälften så sexuellt laddat (kanske mest beroende på att vi inte heller ÄR Mel Gibson, eller Rene Russo), men för mitt inre spelas i alla fall den folmsekvensen upp.

Strax dyker CayakCarin, min "wingman", mitt stöd och klippa upp i sällskapet. Jag lägger märke till att hon har snyggare skor än hon förvarnat om och att "slaskpupporna" fått stanna någon annanstans. En liten "det här var väl ingenting" räcks över och vi snackar ett tag om mat, väder, vid, kajaker, klättrare och... jag vet inte. Jag börjar känna mig lite avslappnad, i alla fall. Ungefär då kommer en av kollegorna ut från salongen på terrassen och säger att "nu skall vi äta, så nu får ni komma och sätta Er till bords". Van som man är att följa order av folk med snusnäsdukar på huvudet (ja, vadårå? ALLA tuffa köksmästare i BALLA kök i farmarligan för stjärnor ser ut som pirater!) gör jag som han säger och går in och sätter mig.

Hamnar vid ett bord där jag, för sent, inser att jag inte fått med mig Carin, och befinner mig ute på tunn is som nu krispigt börjar knaka under mina fötter...

"Jahaja, vad skall ni göra under sommaren?" inleder jag diskussionen med mina bordsgrannar och försöker sedan febrilt få min hjärna att börja gå i andra hjulspår än i "jaså - jordgubbar på självplock? Då borde du testa att köra lite lagrad balsamvinäger över, i stället för socker..." Hr. Ågren knackar mig ibland på axeln och ler mig upp i ansiktet.

Det hela blir inte bättre av att jag har slips på mig. Denna - av någon hjärndöd människa uppfunna fjönstygbit att hänga på magen stryper liksom syretillförseln till hjärnan. Jag känner att jag inte tänker fort nog, inte är tillräckligt smart, inte är tillräckligt ccharmerande, eller snygg. Efter en - antar jag - unintentinal diss av en kollega: "Om 30-talets mode kommer tillbaka kommer jag definitivt också att klä mig sådär!" känner jag att jag håller på och tappar kontrollen helt.

Då kommer - som gong-gongen som räddar den slagne boxaren - förrätten in. Löjrom med tillbehör för oss som valt "köttmenyn" och sparris, som, visar det sig, är lindad i vacon för de som valt fiskmenyn. Eller kanske snarare: "tre sparris i EN baconskiva, som en liten bukett. That's it. Ingen aioli. Inget skirat smör. Ingen riven parmesan. Ingen citron. Inget freaking himla flingsalt for crying out loud.

Nu knuffar Mr. Hyde bort Hr. Ågren och inombords skrattar jag åt mina kollegor som valt "fel" meny och åt restaurangens kök som inte kan servera anständiga förrätter.

När varmrätten kommer "halstrad gös" för "fiskisarna" och tournedos på oxfile till oss "köttisar" gapar Mr. Hyde glåpord åt alla som inte varit lika smarta som jag. Tills vi äter potatiskakan som innehåller något... .. . . syrligt. Bordskamraterna:

"Du, Jesper, som är kock - Vad är det I den här GREJEN, egentligen?"

Det tar ett par sekunder att analysera, men jag TROR att det är "potatis, grädde eller creme fraiche, västerbottenost och någon slags citrongräs". Vi enas om att potatiskakan hade varit bättre utan det syrliga inslaget.

Sedan händer ingenting.

Alls.

Någon trycker liksom på "paus" på den intergalaktiska videoapparaten, för INGET händer. På en timma och tjugo minuter får vi ingenting. Ingen mat. Ingen mer dricka. Ingenting händer.

Vilt påhejad av Mr. Hyde reser jag mig nu, går genom salongen, förbi baren, där jag vinkar lite lätt till de 5(!) som står där och snackar med varandra och går bort till "luckan" och säger, i min mildaste rödst:

"Hej, kollegor. Jo, det är så att jag är här med en samling kollegor från Grantomta och det har gått lite drygt en timma sedan ni tog ut disken. Vi väntar på desserterna. Jag tänkte: 'jag är kock'. Finns det något jag kan hjälpa till med?"

Den tillförordnade köksmästaren innanför luckan dör.Sedan börjar desserterna komma ut. Det är creme brulée för oss "köttisar". Det är bara det att de serveras i soppskålar. De är brända i botten och inte klara högst upp. På bruleerna ligger en halv centimeter delvis bränt, delvis smält och delvis helt orört strösocker. Inget mer. Inte ett bär. Inte en citronmelisskvist. Ingenting.

"Lite färg, kanske?" föreslår Mr. Hyde högt när kyparen kommer med min brulee. Mina kollegor tittar på mig. Jag urskuldar mig något och säger sedan något i stil med: "Jamen, tillochmed JAG skulle ha kunnat göra den här bättre..."

Efter maten pratar jag ett slag med den ordinarie igen. Vi snackar lite mer krigshistorier, men magin är borta. Jag jämför ä rr med CayakCarin i stället och vi snackar lite om "glashJesus och frukostflingorna".

Det sista jag minns är att en kollega försöker bita av en tråd ur min slips, som fastnat i någons klockarmband.

Hr. Ågren har somnat. Mr. Hyde är på högvarv och dissar alla. Jag går hem innan någon blir allvarligt skadad.

2 kommentarer:

Anne sa...

Oh. My. God.

Mackan sa...

För.
Sjutton.
Gubbar.

Jag är förvisso din elaka tvilling och torde därmed kvala in på Mr. Hyde-listan... Men...

Det här är ju helt otroligt! Jag är verkligen inte Mr. Jobbat-i-köket-sedan-Dackefejden, men en sådan service och/eller matlagning hade förlorat mig sommarjobbet på Frälsis sommargård...

Underhållande att läsa, men jag förstår om det var lätt ångestladdat där :)