en liten mängd framgång...

Har ni tänkt på att det sällan behövs annat än en liten mängd framgång för att liksom väga upp en hel del "juckel"?

Har haft en rätt bökig vecka. Dels har jag varit trött efter helgens begivenheter och resan till malmö (det gick förresten bra, alla som undrar), vilket legat som en våt filt över dagarna i allmänhet, men så har det varit rätt mycket knep och knåp för att få till dagarna.

I måndags for tanken genom huvudet att städa köket medelst "napalmmetoden" - sätta eld på rubbet och sopa ihop askan. Ibland ter sig den lösningen helt enkelt vara den snabbaste och den som kräver minst jobb... Mina kollegor hejdade mig och kom i stället med andra kreativa förslag och glada tillrop kring hur jag kunde "hålla ordning i den här svinstian". När jag på eftermiddagen på tisdagen hade fått någorlunda koll på köket vågade Micke - en av killarna - berätta att han släppt in civilister i köket i fredags kväll. "...men de lovade att ställa allt till rätta igen". Jag försökta undertrycka alla impulser att där och då gänga av huvudet av axlarna på karln och i stället ställa mig ute i fruktförrådet och skrika obsceniteter ett tag. Sedan kändes det lite bättre.

På tisdagen hade jag också någon slags "utväderingsmöte" med rektor på Grantomta. Det var bra och konstruktivt, men tog lite för lång tid, så både måndag och tisdag var jag kvar på jobbet mer än en timma längre än vanligt.

På onsdagen kom så alla varor jag beställt. Eller rättare - nej, det gjorde de inte, för det var datorproblem hos leverantören. En del varor kom. Annat kom inte. När jag ringde fick jag typ "tant pis" i luren. Varorna kom f.ö. vid 12-rycket, precis när jag skulle diska. På eftermiddagen var det föreställning på en av avdelningarna på förskolan, så vi hade bakat paj. Grejerna skulle vara serveringsklara vid 2. Disk och förberedelse på 2 timmar, och dessutom packa in typ ett ton varor? Knepigt.

Vid 12.45 kommer de andra förskolegrupperna och vill ha sitt mellis vid 13, i stället, "så vi slipper störa föräldrarna med att hämta vårt mellis då". Med puls som en kollibri och ett litet, litet hål av ljus i allt det mörka i stresspiralen fick jag ihop typ "mackor" till mellis.

Needless to say var jag lite.... ... . mosig.

På torsdagen hade jag som sagt hemkunskap, vilket är fantastiskt roligt, men det kräver en hel del av mig. Barn är - visar det sig - inte alls i samma utsträckning som mina tidigare kockelever benägna att bli titulerade "...din lilla.... skalar [kraftuttryck]" hur instruerar man barn att laga mat, egentligen? Det gick emellertid braoch av någon anledning gillar ungarna mig, fastän jag driver dem som sherpas och ryar åt dem som någon slags infanterisergeant. Konstigt.

Natten till idag har ungarna haft övernattning, med godis som hamburgare med pommes igår kväll, till middag. Idag har jag lagat kyckling med örtagårdssås och potatis.

När jag efter lunchen beskådar förödelsen i köket och inser att "det blir nog lite längre än jag tänkt idag också" kommer några av ungarna till dörren, sticker in huvudet och säger: "farbror kocken - det var det godaste vi någonsin ätit!"

Och plötsligt har hela veckan varit bra, trots allt.