Recept

Jäg är värdelös på att skriva recept.


Jämt när jag skriver vill jag skriva ned det så fort jag kan, så jag inte glömmer något av det väsentliga. Samtidigt har jag inte ett ”kokboksspråk”, så jag missar ”detaljerna”.

Jag skrev, för att jag fick en fråga om det – här på bloggen – ett recept på Bearnaise, t.ex. Jag tyckte när jag publicerade inlägget att jag skrivit ett rätt ”tydligt” recept och var – faktiskt – stolt över att för en gångs skull fått ned rätt många tankar kring hur grejerna skall göras i receptet. Givetvis hade jag fel.

Min tilltänkta läsare kom genast med frågor som ”vad är skirat smör” eller ”vad är såsbas”, fackuttryck från branschen som jag givetvis – i min enfald – tror att bara för att JAG vet vad det är ALLA givetvis lärt sig. Det är bra att ha läsare som påminner en om att man är nörd inom sitt fack och att man faktiskt använder svårare språk än man behöver. Det blev givetvis att förklara termerna.

Då uppstod frågor om HUR man –rent tekniskt – går tillväga. Vilka temperaturer jobbar man med, vilka verktyg används etc. Saker som jag i och för sig hade tänkt på i huvudreceptet, men sedan, när frågorna kring terminologien dök upp, hade glömt att förklara. Att så att säga ”börja i början” har visat sig vara svårt för han – bloggförfattaren. Med rodnande kinder får jag göra ytterligare ett tillägg till receptet.


Jag undrar om min oförmåga att skriva recept handlar om min oförmåga att läsa recept? Jag tittar gärna i kokböcker, om jag gillar kocken som skriver dem eller hans eller hennes mat, men jag är värdelös på att följa ett recept. Jag tittar på bilderna. Läser ibland (om jag är duktug hela) ingredienslistan och möjligen första stegen på metodbeskrivningen och sedan improviserar jag resten. Jag har dels inte tålamod att faktiskt läsa hela receptet och sedan sätta mig in i varje steg och slaviskt följa det. Dels tror jag att det handlar om att liksom i varje tillfälle försöka påverka. Att själv ”lägga till” något eller ”ta bort något”, vilket gör att mitt resultat – även om det inte nödvändigtvis blir bättre än originalet – i alla fall är MITT.

Samtidigt har jag – just genom min oförmåga att läsa recept fått ”en känsla” för ”hur man lagar mat”. Den handlar mer om ryggmärgen, magen, ögat, handen och möjligen smaklökarna än om ”teoretiska kunskaper”. En empirisk kunskap att ”om jag har i lite lök i det här så kommer det att smaka mer såhär…” Så höftar man.

Det har också gett mig kunskapen att faktiskt KUNNA imprivisera i köket. När det inte finns annat än små slutändar, snuttar och annat kvar i kylen MÅSTE man helt enkelt ha någon slags ”fantasi” eller ”kreativt tänkande” för att göra någonting ätbart av det.

Det är väl DET som är min starkaste egenskap som kock. Att jag inte BEHÖVER vare sig skriva eller läsa recept. Samtidigt vore det ju bra ifall man kunde det.

Jag skall nog överlåta de här grejerna till folk som kan det (läsa och skriva alaltså) - som Mackan... han hade en annan intressant fråga om mat:

"Och - ytterligare en udda matfråga till boken - duva, kan man äta det? Och hur tillagar man det?"

För att skriva ett kort svar: JA, man kan äta duva. Förslagsvis grillad.

MEN du bör nog inte äta stadsduvor. De äter så konstiga saker och nästan alla av dem är sjuka på något sätt (samtidigt andas de ju in en massa tungmetaller och annat elände), så skogsduva är att föredra. Det fanns faktiskt tillochmed recept på "duva på spett" i min Bonniers kokbok (från 1960-talet). Duva ses annars som en delikatess, i bl.a. fransk matlagning. Då ugnssteks den, kokas i grytor eller brässeras. I Bonniers tyckte de att man skulle göra den på spett, eller ugnsgrilla på halster. Jag själv smakade "bräserad duva" när jag gick på Culinar.