Kärlek i 30 km/h

... Givetvis är hon en dam. En italienska. Från och med nu heter moppen "Izabella". Det känns liksom naturligt att säga "ciao bella" om henne.

Körde till mor och far en sväng idag. Det gick bra, men jag glömde bränslekranen på så när far skulle provköra den mycket sportiga synnerligen lagliga ovässade italienskan gick hon inte igång. Jag fick "rullstarta" henne utför en backe, och när jag kom tillbaka upp igen såg pappa skeptiskt på henne och sade "en annan gång kanske"... Nåväl - nu har hon träffat föräldrarna. Jag antar att det liksom är någon slags "checkpunkt" på våran väg tillsammans.

Provkörde vägen mellan hemmet och Grantomta idag. Den var.... ... . lång. Men bitvis fin och skoj att köra på, vid vackert väder. Bella gick som ett urverk. Ungefär 45 minuter tog det, åt vardera hållet, så det är ungefär vad det tar med buss. Fast jag slipper bytet. Och jag kommer hem fortare, för på hemvägen missar alltid min ena buss den andra, och jag får stå i Gustavsberg och vänta i 20 minuter.

Izabellas midja är emellertid ungefär lika välutvecklad som min, och ger därför - efter en så kort resa som en och en halv timma - ordentligt med träsmak. Eller "skinnbeklädd aluminiumprofil-smak", kanske.

Nåväl. Efter de här första - lite flirtiga - kontakterna håller vi på och lär känna varandra bättre och bättre, Izabella och jag. Det här kan utvecklas till något fint. Eller som de sjunger på den eländiga radion på jobbet - "Det börjar verka kärlek, bannemej!".

Kärlek i 30 km/h.