Jag har fans!

Jo faktiskt. Jag har fans. På jobbet. De heter Elin och.... . något som är hemligt, än så länge och är fyra år. Igår kom de och avbröt min lunch i köket med en fråga (som de var lite för blyga för att fråga själva och därför skickade in Sussie - en av förskolefröknarna för att fråga) om de fick "stå här i dörren och titta på dig ett tag"?

Givetvis! Vad gillar ni för mat?

- inget svar

Gillar ni inte mat?

- Nej, vi gillar killar! *tjejfnitter*

Den vanligen stora, elaka kocken, som sedan sin början av karriären på grantomta annars fått förklara att han är kock och inte pirat, eller att han inte är så elak som han ser ut, SMÄLTER givetvis inombords.

---

Eftersom jg var färdig med lunchen ungefär 7 minuter för tidigt igår gick jag över till en av avdelningarna som finns i ett annat hus, med deras mat i en plastback. De var lite underbemannade igår. Ute på gården springer jag på två tjejer (they always travel in packs!) i femman som hört att de skall ha hemkunskap med mig.

"Vad skönt med en kock som ser ut som en kock!" säger den ena.
"Ja - och som är snäll!" säger den andra.

Ehm - ni skulle bara veta. Vänta ni tills efter hemkunskapen... Jag försöker att släta över det lite med:

"Men man behöver ju inte ha vit rock på sig för att laga god mat? Och förresten är jag inte så snäll..."

"Men inte så elak som Carin" kontrar en av tjejerna, lite för fort.

Det är då jag helt plötsligt står mellan att bli dels stolt över Carin, som slutgiltigen visat att hon är "en av killarna", när hon omnämns som "elak" tillochmed efter att hon slutat på jobbet. Ett namn som ingjuter skräck och fruktan vid blotta uttalandet. Å andra sidan blir jag nästan lite stött över att tjejerna tror att jag på något sätt är ett charmtroll i vit bomullssatin. Jag - pirathårdrocksfinstryckerikillen, liksom.

När jag kommer över till avdelningen med maten blir personalen där så glad att jag får applåder och en puss på kinden.

Jag har tydligen fans. :-)