Att lämna bort sitt kök är som att lämna bort sitt barn

Jag vet inte hur jag skall förklara det annars. Jag skall vara ledig ett par dagar för att resa till Malmö och laga mat under festligare former där och skall under tiden lämna bort mitt kök. Ni vet - NÅGON ANNAN skall LAGA MAT i MITT KÖK.

Det känns.... konstigt. Och lite skrämmande.

Mitt kök är, trots att jag bara varit där några veckor, ju numer MINA domäner. Jag har ställt allt där JAG vill ha det, har panerat och implementerat mina egna system för varuinköp, inventering, matrotation, diskordning, etc. Hela köket "andas" liksom "system Jesper".

Det är min borg. Dörrarna är min mur. Lastkajen är min vindbrygga. Kökets väggar är min första, sista och enda försvarslinje mot världen utanför. En bastion för sanning och rätt och DET SOM BETYDER NÅGOT.

Köksfolk ses ibland av sin omvärld som misantropiska och jag förstår varför. Efter en tid i professionella kök har de flesta en syn på sig själva som "uppbärare av traditioner" eller "hantverkare" eller "folk av disciplin". Och kökslivet KRÄVER det. För att själv orka jobba i kök måste du vara FULLSTÖNDIGT HÖNGIVEN bilden av att det du gör är RÄTT. För att uttrycka det enkelt: Inom kökets fyra väggar råder ett tillstånd av att "här i köket finns vi. I andra kök finns andra som oss och utanför kök finns bara idioter".

Nej, givetvis är inte alla idioter som inte klär sig i vitt om dagarna, men ett liv i lysrörsbelysning med skarpslipade knivar i händerna skapar en viss sorts människor. Människor med en syn på köket som ett territorium. Ett eget imperium att härska i.

Jag känner mig som Caesar, strax innan Rom föll. När man liksom VET att det är slut, men ändå försöker hålla upp någon slags fasad av "det här går nog bra, skall ni se"...

Jag skall lämna bort mitt kök.

Till någon som inte ens är kock. Någon - ursäkta uttrycket - snöppeljöns skall laga SIN mat i MITT kök. Försöka att få det att se ut som om det vore JAG (eller möjligen någon med samma bakgrund, skolning, erfarenhet, kunnande och yrkesstolthet som jag) har gjort det.

Det känns lite som första gången Fru Värn och jag lämnade bort vår dotter för att gå på bio. Man vil liksom bara gå ut och ringa var tionde minut på mobiltelefonen för att höra att allt är ok.

Ja, jag vet. Jag är fjantig.