Jag vet egentligen inte riktigt vad jag skall skriva. Jag har liksom, sedan jag flyttade hemifrån, i princip alltid lagat mat. Jag tror att mitt eget matintresse kommer hemifrån. MIN mamma lagar FANTASTISK mat. Dels har hon en fantastisk reportoar - både bred och djup, och dels har hon, som alla bra kockar, förmågan att improvisera. Faktiskt ungefär i samma utsträckning som jag själv, vilket gör att ingen av oss idag nästan längre KAN följa recept. "Man tager vad man haver" har helt enkelt till sist gett en någon slags respektlöshet inför skrivna recept. Man har tagit det som funnits i kylen eller i skafferiet i stället, så många gånger att det är mer eller mindre en reflex.
Nåväl. Jag minns själv att jag älskade att vara med och "hjälpa till" i köket med mamma när jag var liten, och några av mina tidigaste minnen utspelar sig i vårt kök i villan vi bode i då. Jag har någon bild på mig själv som varandes runt två år, med en skärbräda full med snett och vint skurna korvbitar och jag själv med mycket allvarlig min och en matkniv i näven, delandes korven till någon korvgryta eller något.
Att som barn få vara med och ta plats i köket har helt enkelt varit naturligt för mig. Givetvis är det något jag skulle vilja ge vidare till min egen dotter. Dels själva intresset för mat (som jag tycker är mer uppbyggligt än t.ex. intresse för TV-spel eller video), dels hantverket, så att hon faktiskt KAN laga mat, eller i alla fall förstå hur det går till, när det är så dags och dels respekten för råvarorna.
Just det sistnämnda är något jag själv fick med mig hemifrån och något som jag idag är mycket tacksam för. Ingen mat är liksom "för dålig" för att äta, så läge råvarorna är färska. Jag äter alltså blodpudding, lever, njure, all slags korv, alla grönsaker etc. Men inte nog med det - jag vet varifrån biffen kommer. Att det varit en kossa från början, som förmodligen hade ett namn, som mjölkats och som sedan blivit för trött och som då blivit ryggbiff och filet och nötfärs och.... nötnjure, t.ex.
Min dotter har inte varit på ett slakteri, eller ens fiskat än, men så är hon inte tre än, heller, men hon vet namnet på alla grönsaker och frukter (och känner skillnad på t.ex. bleksparris och grön sparris. Känner igen kålrot, kålrabbi, rotselleri och de vanligaste rotfrukterna osv.)
Och hon älskar det. Att få vara med i köket. Hon brukar stå på en stol bredvid mig, eller på sin trappstege, och borsta potatisen, provsmaka på alla grönsaker och örter, lukta på fisk och kött och allt och gärna skrapa av skärbrädorna ned i pannor och kastruller.
DET - om något - är något jag gärna vill ge vidare - entusiasmen för maten. Kärleken till hantverket. Att göra det lustfyllt att umgås kring mat.
Just nu handlar det framförallt om att laga den tillsammans för att sedan äta den tillsammans och diskutera, prata, samtala om dagen och njuta tillsammans. I framtiden hoppas jag att hon skapar sig egna traditioner kring maten, men där gärna köket får vara hjärtat i hemmet, så att säga. Precis som det blivit för mig.
Tack mamma.
Och Tack kära, underbara barn.
(Den riktiga stjärnkocken i familjen)
4 kommentarer:
Jag har också växt upp i köktet med hela familjen runt omkring; för det mesta var det mamma som lagade maten och jag och alla mina syskon lärde oss att uppskatta matlagning och 'mat-njutning' som ett sätt att dela med oss av vardagen. På något sätt har vi alla lärt oss att laga god mat bara genom att vara närvarande i köket. Din dotter verkar jättefin! Det är så roligt att läsa om andra som har det bra i köket och inte bara klagar på allt! :-)
Tack så hjärtligt för alla snälla ord. Och dotter ÄR fantastisk.
Jättebra!
Har tre barn i åldrarna 2-6 som älskar att vara i köket.
De får själva välja vilken mat som ska lagas en gång var i veckan och hjälper till med allt från att skära grönsaker till att baka scones.
Detta har gjort att de idag äter allt.
Jag tror att dina ord är en inspiration för många!
Anders
Anders. Tack så hjärtligt för de snälla orden. Jo, att umgås med sina barn i köket tror jag är ett enkelt och ganska bra sätt att umgås med sina barn över huvud taget. I alla fall har det funkat för mig. Kul att höra från någon annan som har samma erfarenhet.
Skicka en kommentar