En riktigt, riktigt bra dag.

Ja, vad säger man? Igår var en riktigt, riktigt bra dag. Trots att jag är hemma med någon mystisk infektion (hög feber, snuva och näsblod, nu tredje dagen i rad), så känns det idag väldigt, väldigt bra.

Jag börjar med det viktigaste:

Några hade läst mitt inlägg om mat med barn och en pappa (kors i taket) skrev väldigt snälla kommentarer. Jag blev alldeles varm inombords.

Jag själv lagade "snabbmat" igen (det var rea på pitabröd på konsum). Det blev nyss nämnda pita, fyllda med avocado, tomater, lite kyckling (som jag stekte tillsammans med lite lök, spiskummin, vitlök och goda örter) majskorn och keso till middag. Dottern visade sig älska det och när hon säger "älska pappas mat" börjar man nästan grina.

Men nästan precis hela dagen var bra:

Linda Skugges blogg på expressen länkade tillbaka till mitt öppna brev. När jag insåg det kändes det lite som att gå på högstadiet igen och den populära tjejen av någon anledning lämnat en lapp i skåpet åt en.... Skit i vad som står i den - hon vet om att jag FINNS och hon skrev... till mig... Lite så känns det. Hon liksom LÄSTE vad jag skrev och tog sig tid att SVARA på det. Yeehoo!

Kompisen och bloggoraklet Manne ringde sedan och hade ett väldigt kul problem: Han skulle ha besök - av mormor - och hade tänkt bjuda på fläskfilé. Men vad bjuder man en mormor på? Mitt förslag var först att späcka filén med något klassiskt som katrinplommon, men Manne själv lade in sitt veto. Efter en stunds diskussion blev det så "rubbad" filé. "Rubbad" som i "to rub" snarare än "puckad" (jag skriver givetvis detta i vetskapen om att några av mina läsare - inte minst mina syskon - annars givetvis kommer med kommentarer om receptets upphovsman och dennes eventuella rubbning :-) ).

Nåväl. Emanuel berättar att allt gått bra. Riktigt bra faktiskt. DET är bra. Grejen är att jag tycker att det är så himla kul när folk skriver eller ringer och vill ha tips om någonting. Det känns lite som om man är någon slags superhjälte som får dra på sig den gamla slitna superhjältekostymen (i form av en nött kockrock, med en penna för receptskrivning, fastsatt i slaget), kavla upp ärmarna och sedan liksom... .. . dela med sig av visdom, eller vad man skall säga. Som någon slags Yoda, eller Obi-Wan Kenobi, liksom.I alla fall - det är en väldigt rolig känsla. Och när sedan Manne lyckas som han gör (och mycket målande beskriver på sin blogg) är det förstås extra roligt. "En till nöjd gäst", typ. "Ett jack i kolven"...

"Sn fantasrtiska dagen" fortsatte med att att matbloggkollegan Anne hade länkat hit och blev glad för det. Anne är en sådan där tjej som trots att hon har en blogg som har ungefär - i snitt - 10 gånger fler läsare än Krubb, helt saknar pretentioner. Hon är liksom bara "oh, vad kul att någon frågar MEJ om något". En riktigt bra förebild för oss andra matbloggare.

Precis som Lisa Förare Winbladh som skrev en väldigt snäll kommentar till mitt öppna brev, och som sedan tog sig tiden att svara på mitt mail, trots att hon har ungefär - antar jag - en kvadriljard fantasiljoner andra, viktigare och mer intressanta saker för sig. Lisa är en förebild sedan många år, faktiskt. Jag tycker hon skriver riktigt bra. Jag läste rätt mycket av henne tidigare, när jag hade råd att köpa glossy matmagazin som Gourmet och så, men numer läser jag bara hennes gratistexter på bloggen. Nåväl. Att få sig några vänliga ord sig till livs av ens idål är... .. . stort.

För att förklara det här för dom av Er där ute som INTE är matnördar eller som liksom jag försöker att hjälpligt och stolpigt beskriva mitt ibland komplicerade förhållande till mat på bloggen kan man säga att det är som om Zlatan Ibrahimovic skulle besöka Örby Idrotssällskaps knattelag och sedan ge någon halvkrattig smågrabb till back en rufs i håret och säga "schysst skott, det där!".

Var tvungen att chatta lite med Killen jag tidigare kallat "MediaKristofer" bara för att ha någon att berätta allt för, och fick då reda på att han köpt en ball kamera som han skulle kunna filma vår "webb-tv-matlagningsprogram"-serie med i framtiden. En liten diskussion om namn och viktigheter som om det fanns kockrockar med brodyr på bröstet tog vid och i den allmänna glädjeyran kändes det som om vi helt plötsligt kommit MYCKET närmare någon slags filmning.

När så till sist Cecilia Öhrn - webredaktören på tidningen Mama skrev en kommentar i samma blogginlägg, framåt kvällen kändes dagen liksom... fullbordad.

Det kändes som att få nobelpris, en stjärna i guide rouge och en läcker köksapparat i british race car-grönt i födelsedagspresent, på samma dag. Jag gick och lade mig mycket, mycket lycklig.

Dagen idag har nästan inte kommit igång än - jag har bara druckit kaffe och kört en blodig maskin tvätt, men jag skattade gott och Mannes inlägg och känner mig alldeles varm och mjuk inombords.

Det här kommer att bli en bra dag.

Och blir det inte det kommer jag att leva på gårdagen länge.