Jag - en kokosnöt?

Jag skrev ju tidigare i veckan om min onda tvilling. Han - i sin tur - hävdar att det är att visa kärlek att gå sin omgivning på nerverna. Ja, ni hör ju.

Men så skriver han:

Låt mig därför försäkra – jag har aldrig träffat en kock, och jag har träffat många under mina år som komiker, kurandes i någon köksvrå i väntan på showtime, som inte kunnat förmedla åtminstone ett tjugotal synonymer på “dum i huvudet”, ett femtiotal på “oduglig” och därmed strössla den verbala anrättningen med svordomar och målande beskrivningar på avvikande sexuella beteenden eller könssjukdomar. Eller både ock.)

Köksmästare är inte trevliga. Köksmästare är skräckinjagande.

Eller, ja, inte Jesper då. Han är som en kokosnöt. Hård (och hårig) på utsidan, insidan fylld av sött guck. Han försöker framstå som en vild varulv, men är lika skrämmande i verkligheten som en rabiessmittad Televinken.

(och nu tror jag att jag ska sluta reta honom. Han har, trots allt, en hel väska med mycket stora, mycket vassa knivar…)

Och jag skrattar så jag gråter. För definitonen: "Han är som kokosnöt. Hård och hårig på utsidan, men med insidan fylld av sött guck" är ungefär det roligaste någon någonsin skrivit om mig.

Jag tror att jag skall låta trycka upp visitkort där det står:

"Jesper Värn, kokosnöt" på!