tisdag, oktober 27, 2009

Matlagning är min terapi

Jag har några gånger skrivit här på bloggen om sambandet mellan fysisk och psykisk hälsa. Eller "kropp och själ" som det ibland heter. Om det finns en själ vill jag tro att kroppen är dess om inte tempel så i alla fall boning. Därför vill jag dela med Er hur jag ser på min egen matlagning. Jag vill skriva personligt, men den här posten kanske blir väl personlig och kanske tillochmed en smula privat. Ändå - jag vill dela med mig av en tanke.

Jag tror att när man är ledsen, upprörd, arg, orolig eller trött måste man koncentrera sig på rätt saker. Att för att över huvud taget hålla ihop själv i en värld som mer och mer faller sönder runt omkring en gå tillbaka i sig själv och hitta det där "sanna jaget". Det som är kärnan i vem man är. Eller i alla fall - för att sätta mindre dramatiska ord på det - något hos sig själv man kan känna igen sig i, när allt annat grumlas av... ja - livet.

I mitt fall har det ofta varit jobbet. Att liksom hitta det där som man känner igen hos sig själv har varit repetitivt arbete. Att hacka lök. Att röra i såser. Att göra en risotto. Jag brukar själv konstatera i mitt kök att jag mår bättre när i alla fall kroppen inser att den gör något den kan. Att min själ bara får vara med och lugna ned sig lite. Att inte behöva tänka på det där svåra, utan bara göra vad som seddan länge blivit ett slags nästan meditativa rörelser i det reflexmässiga arbetet som är min matlagning.

När jag har svårt att finna min väg i livet går jag tillbaka till det där innersta rummet i mig själv. Och oftast har den som välkomnat mig där varit en leende kille i vit rock och förkläde. Och jag förstår att det låter pretentiöst och nästan fånigt, men det där med matlagning är verkligen jag. Det är nästan det enda jag har som jag kan säga är "bara mitt". Det är den kunskap jag bär med mig när allt annat känns svajigt. Det blir min fasta punkt i tillvaron. Min matlagning är - i mångt och mycket - mitt enda uttryck för omsorg om andra människor. Och mitt enda uttryck för omsorg om mig själv.

När mitt liv var som allra jävligast i vintras frågade flera av mina kollegor - både i branschen och på förskolan - om jag inte borde ta några dagars sjukledigt. Jag jobbade på. Inte för att visa mig duktig, eller för att tjäna pengar (även om jag behövde även pengar), utan för att det blev ett slags terapi. Att klä på sig kockrocken på morgonen blev den ritual jag behövde för att komma igång. Att skära grönsakerna till lunchen blev ett slags meditation. Ett sätt för mig att - mitt i det kaos mitt liv i övrigt var - känna igen ett annat kaos, av ett kök som väser, puttrar, bullrar och pyser och piper. Jag kunde andas ut och fick det där "mentala andningshålet" jag behövde för att orka med dagen i övrigt.

Jag pratade ibland med min chef då. Hon tyckte också att det var bra att jag var på jobbet. Jag vill gärna tro att hon såg att jag mådde bättre av att arbeta än att ligga hemma i en depression och sjukskriva mig. Eller så hade hon bara svårt att hitta en vikarie. Vilket skälet än var tror jag att jag mådde bättre av att arbeta än vad jag gjort om jag varit hemma.

Jag säger inte att jag är som alla andra. Det finns säkert människor som bättre behöver vara hemma och stanna upp och reflektera över sitt liv - eller som har insikten att se det - bättre än jag. Samtidigt - matlagning är helande.

Att röra i en gryta, känna dofterna av "hemma" och "kärlek" är välgörande. Det blir ett balsam för själen att få ägna sig åt något som att skala potatis. Att slippa allt annat. Eller att få tid att faktiskt tänka, utan att tankarna bara går runt. Att känna att man - i all sin trasighet och litenhet, där det är lätt att få för sig att man inte är något värd - faktiskt kan något. Att "hitta sig själv". Igen. Att känna igen något. Igen.

Så - varför skriver jag det här idag?

Ni kan vara lugna. Jag är inte deprimerad. Jag har tänkt på att skriva den här posten sedan i april, eller så, när jag började blogga på allvar igen. Jag vill försöka peka på att det finns helande krafter i att göra något man känner igen. Och samtidigt vill jag berätta att jag längtar tillbaka till mitt kök.

Jag skulle behöva samla tankarna lite. Jag behöver göra en risotto ikväll.

3 kommentarer:

Åsa sa...

Oj, vad bra! Och just idag - har varit borta från mitt bloggande ett långt tag och så smått börjat igen för ngn månad sedan. Det var ett väldigt träffande inlägg.

Vad skönt för dig att du verkligen vet var du trivs bäst - i köket där det väser, puttrar och pyser, och kanske är det t o m en risotto som blir till :-)
Det är nog annars det som är så svårt för många människor - att hitta just det som känns allra bäst. Den där aktiviteten där man är precis som du skriver är en fast punkt i livet och ger en känslan av att faktiskt kunna något.
Du är lyckligt lottad som då har omvandlat det till ett jobb. Att det bästa du vet, din trygga plats också är din inkomst.
Den känslan vill inte riktigt infinna sig när man gör något som inte ingår i ett större sammanhang, som inte genererar pengar till hyran. Då känns det mest som ett misslyckande. Att inte hitta "sin uppgift", eller sig själv för den delen, är oerhört påfrestande och det blir svårare att hantera livet som drabbar en.

Lycka till och hoppas du alltid kommer känna samma trygghet och passion för din matlagning!

Anonym sa...

Hola amigo! Jag är av precis samma åsikt. Vad gäller den repetitiva delen kanske man kan dra paralleller med Zen. En slags rening av medvetandet. I mitt eget jobb och särsklit i den situation jag befann mig i för några år sedan gör jobbet att min s.a.s. privata del av hjärnverksamheten närmast blir obefintlig under arbetstiden. Det finns ingen tid att tänka på annat. Ibland har jag lappar med mig till jobbet av typen "Ring Palle". Det kan ta flera dagar ibland innan jag hinner ringa Palle...

Vi har det förbannat bra du och jag för vi har jobb. Vill inte tänka på hur det kunde ha blivit om man inte haft jobbet som en fast punkt i tillvaron. Det händer fortfarande att jag vaknar på måndagmorgon och känner ett välbehag i att stiga upp och dra till jobbet. "Get a life" kanske någon tycker - men det är ju faktiskt just det jag har gjort.

Ha det gott och sköt om dig och de dina!

/Thomas

Jesper sa...

Åsa: Tack för alla snälla ord. Och vilken fin blogg du har.

Thomas: Tack detsamma. Och visst är vi lyckligt lottade?!