Matlagning är min terapi

Jag har några gånger skrivit här på bloggen om sambandet mellan fysisk och psykisk hälsa. Eller "kropp och själ" som det ibland heter. Om det finns en själ vill jag tro att kroppen är dess om inte tempel så i alla fall boning. Därför vill jag dela med Er hur jag ser på min egen matlagning. Jag vill skriva personligt, men den här posten kanske blir väl personlig och kanske tillochmed en smula privat. Ändå - jag vill dela med mig av en tanke.

Jag tror att när man är ledsen, upprörd, arg, orolig eller trött måste man koncentrera sig på rätt saker. Att för att över huvud taget hålla ihop själv i en värld som mer och mer faller sönder runt omkring en gå tillbaka i sig själv och hitta det där "sanna jaget". Det som är kärnan i vem man är. Eller i alla fall - för att sätta mindre dramatiska ord på det - något hos sig själv man kan känna igen sig i, när allt annat grumlas av... ja - livet.

I mitt fall har det ofta varit jobbet. Att liksom hitta det där som man känner igen hos sig själv har varit repetitivt arbete. Att hacka lök. Att röra i såser. Att göra en risotto. Jag brukar själv konstatera i mitt kök att jag mår bättre när i alla fall kroppen inser att den gör något den kan. Att min själ bara får vara med och lugna ned sig lite. Att inte behöva tänka på det där svåra, utan bara göra vad som seddan länge blivit ett slags nästan meditativa rörelser i det reflexmässiga arbetet som är min matlagning.

När jag har svårt att finna min väg i livet går jag tillbaka till det där innersta rummet i mig själv. Och oftast har den som välkomnat mig där varit en leende kille i vit rock och förkläde. Och jag förstår att det låter pretentiöst och nästan fånigt, men det där med matlagning är verkligen jag. Det är nästan det enda jag har som jag kan säga är "bara mitt". Det är den kunskap jag bär med mig när allt annat känns svajigt. Det blir min fasta punkt i tillvaron. Min matlagning är - i mångt och mycket - mitt enda uttryck för omsorg om andra människor. Och mitt enda uttryck för omsorg om mig själv.

När mitt liv var som allra jävligast i vintras frågade flera av mina kollegor - både i branschen och på förskolan - om jag inte borde ta några dagars sjukledigt. Jag jobbade på. Inte för att visa mig duktig, eller för att tjäna pengar (även om jag behövde även pengar), utan för att det blev ett slags terapi. Att klä på sig kockrocken på morgonen blev den ritual jag behövde för att komma igång. Att skära grönsakerna till lunchen blev ett slags meditation. Ett sätt för mig att - mitt i det kaos mitt liv i övrigt var - känna igen ett annat kaos, av ett kök som väser, puttrar, bullrar och pyser och piper. Jag kunde andas ut och fick det där "mentala andningshålet" jag behövde för att orka med dagen i övrigt.

Jag pratade ibland med min chef då. Hon tyckte också att det var bra att jag var på jobbet. Jag vill gärna tro att hon såg att jag mådde bättre av att arbeta än att ligga hemma i en depression och sjukskriva mig. Eller så hade hon bara svårt att hitta en vikarie. Vilket skälet än var tror jag att jag mådde bättre av att arbeta än vad jag gjort om jag varit hemma.

Jag säger inte att jag är som alla andra. Det finns säkert människor som bättre behöver vara hemma och stanna upp och reflektera över sitt liv - eller som har insikten att se det - bättre än jag. Samtidigt - matlagning är helande.

Att röra i en gryta, känna dofterna av "hemma" och "kärlek" är välgörande. Det blir ett balsam för själen att få ägna sig åt något som att skala potatis. Att slippa allt annat. Eller att få tid att faktiskt tänka, utan att tankarna bara går runt. Att känna att man - i all sin trasighet och litenhet, där det är lätt att få för sig att man inte är något värd - faktiskt kan något. Att "hitta sig själv". Igen. Att känna igen något. Igen.

Så - varför skriver jag det här idag?

Ni kan vara lugna. Jag är inte deprimerad. Jag har tänkt på att skriva den här posten sedan i april, eller så, när jag började blogga på allvar igen. Jag vill försöka peka på att det finns helande krafter i att göra något man känner igen. Och samtidigt vill jag berätta att jag längtar tillbaka till mitt kök.

Jag skulle behöva samla tankarna lite. Jag behöver göra en risotto ikväll.