Tur i alla fall att man är som man är...

Jag har ju tidigare beskrivit att jag inte är någon vidare bagare. Jag tycker det är bökigt att baka och det blir ofta fel. Vilket såhär i efterhand kanske kan ses som en bra försäkring mot att bli sparkad från jobbet. För i Dalarnas Tidningar kan man läsa om en stackare som - liksom jag - begärt pappaledigt och sedan, efter semestern, fått ett brev hemskickat till sig, utan vidare kommentar från det bageri där han jobbat, att man sagt upp honom.

Läs den meningen igen.

...begärt pappaledigt och sedan, efter semestern, fått ett brev hemskickat till sig, utan vidare kommentar från det bageri där han jobbat, att man sagt upp honom.

Men såhär får det ju inte gå till, tänker du. Nej - det får det inte. Det är därför vi har fackföreningar. Och det är därför jag är med i en. Tyvärr är den här killen inte det (gå med i facket - alla restaurang/café/konditori/köks- och serveringsanställda!) och han har nu själv funderat över att dra sin tidigare arbetsgivare inför tinget.

GÖR DET!

Sådana här skurkar, banditer, etterfögjordade luspudlar skall inte få driva sådan här verksamhet. Det är sådana som gör att den branch jag är stolt över att tillhöra fortfarande dras med ett så taskigt rykte.

Jag blir ledsen och arg varje gång jag läser om arbetsgivare som inte sköter sig. Och så blir jag lite sådär perverst nöjd med mig själv att jag A) är med i facket och B) inte är bagare och C) inte är anställd på just det här stället.

För det gör att jag kan vara hemma och vara pappaledig. Utan att vara speciellt rädd för uppsägning.