Tisdag...

En helt vanlig tisdag. Eller kanske ändå inte.

Dagen började med att jag skulle vara ute i god tid och därför skulle ta en buss strax före 6 på morgonen. Bussen (och följande två turer) var inställda p.g.a. vädret (Va?! SNÖ i stockholm? Då kan vi inte köra buss...) och till sist kom bussen, som var överfull redan på min hållplats (två hållplatser efter linjestart). Jag fick stå. Inget problem. Förrän vi kom till "centrum", ett par hållplatser bort, då min buss vid infarten till centrum krockar med en buss på väg ut. Människor på golvet. Alla stående ramlar omkull. Flera slår sig. Jag slår mig i ryggen och på höften på vänster sida. Resultat: Blir försenad till jobbet, då jag har en kilometer att gå från busshållplatsen. I snömodd. Med ömmande höft.

Kommer till jobbet, där det idag är skolinspektion. Bra. Kul. Jag gillar inspektioner. Det ger min arbetsplats tillfälle att visa hur bra vi är. Men idag är tisdag och jag anar att jag inte kommer att ha sådär jättemycket tid att lägga på mat och omsorg till skolinspektörerna, då jag ska få leverans av veckans varor.

Fixar i alla fall fika (frukt, kex, kaffe, te, och lite smått och gott) och serverar på personalrummet, där "inspektionen" äger rum. Hälsar på alla inblandade och försöker verka trevligare än vad jag egentligen är.

Så lunch. "Thailändsk kycklinggryta med ris". Vi har slutat med soppdag av någon lite halvdiffus anledning på jobbet, under tiden jag varit pappaledig. Får ihop grytan, men allt går långsamt. Jag är öm i höften.

Så är det dags för disk. Nu får jag skynda mig - varorna kommer snart och är jag inte färdig med disken blir det svårt att få plats!

Då kommer reparatören.

"Vilken reparatör?" undrar ni säkert.
Vår diskmaskin har läckt i ett par veckor och nu kommer vår fastighetsskötare och ska ta sig en titt på maskinen. Mitt kök är fullt av lortig disk. Fastighetsskötaren plockar metodiskt isär maskinen. Mina kollegor vill in i personalrummet (där det fortfarande pågår intervjuer för inspektionen), kaffe, te och frukt skall fram. Nu börjar jag få lite puls...

Min diskmaskin ser en timma senare fortfarande ut som en meccano-byggsats. Fastighetsskötaren ligger på golvet och skruvar på något som han "lagat sönder" (han använder faktiskt de orden!). Och nu kommer varorna.

En del av dem.

Och en del av de som kommer är krosskadade. Bl.a. en hink creme fraiche som nu lämnar ett vitt snigelspår efter den ena av de varuvagnar som grejerna står på. Mitt kök är nu A) fullt med disk. B) utan diskmaskin, men med en ansenlig mängd skruvar, muttrar och grunkor på golvet... C) i sällskap med en fastighetsskötare som börjar bli stressad av att ligga på ett golv fullt med vatten från en fortfarande läckande diskmaskin. D) Inhibiterat av en mycket irriterad (och öm) köksmästare med rätt höga stresshormonnivåer E) fullt med varor i olika stadier av förfall och kladdighet.

Och då kommer en kollega och vill hämta mellanmål "så vi har det gjort sedan".

I det här läget ringer jag min kallskänka, som jag vet också har fått varor, som också fixar fika till inspektionen, som också har en massa disk och som också har ungefär en miljon (helt andra, viktiga) grejer att göra (som att få in sina beställningar) att komma och hjälpa mig att rädda mitt bacon. Jag klarar helt enkelt inte det här!

Inombords svär jag långa ramsor fyllda med mycket fula ord medan jag packar av de kladdiga varorna och fantiserar hemligen om hur jag skall bli miljardär, köpa min leverantör och sedan sparka varenda människa där, en efter en.

Vid halv fyra börjar det lugna ned sig. Varorna är instuvade. Folk har börjat diska efter mellanmålet. Jag har hunnit få undan (det mesta av) disken och min puls börjar slå någorlunda mindre än hos en genomsnittlig kollibri. Jag har hunnit ringa in min beställning på frukt och grönt och hunnit sitta i telefonkö och sedermera lämnat in reklammation till leverantören.

Och jag har inte svurit högt en enda gång idag! Visst är jag duktig?!