Marsvinsdebatten

Aftonbladet skrev igår, appropå programmet "landet brunsås" en tämligen upprörd artikel om ett inslag där en av programledarna - Erik Haag - hemma hos en peruansk familj äter ett marsvin (som familjen köpt via annons på blocket).

Många bloggar kommenterade redan igår, men jag var tvungen att tänka lite kring vad jag läste innan jag tyckte till om saken.

För jag tänker såhär: Visst kan man tycka att det är hemskt att ett djur slaktas utanför något slags "kontrollerat" system (Som Johan Beck-Friis på veterinärförbundet):

– Det är ett brott mot djurskyddslagen.

Johan Beck-Friis menar att det endast är experter som kan ta död på ett djur så att det inte lider i onödan. Han tycker att SVT är ett dåligt föredöme som visar marsvinsmiddagen som om det vore en spännande söndagsrätt. I stället borde de skylta med att det är ett brott mot djurskyddslagen.

och det finns säkert folk som tycker att "man äter inte husdjur". Samtidigt tänker jag att t.ex. äter kanin (som folk har som husdjur), och häst (husdjur) och säkert - en kultur där andra bjuder på "genuin inhemsk mat" skulle kunna tänka mig att äta andra husdjur (katter? hundar? guldfisk?). Jag har egentligen inga speciella moraliska skrupler. Så länge djuret har levt ett någorlunda drägligt liv (jag gillar ekologiskt kött, t.ex. - även om jag tror att det är svårt att hålla sig med ekologiska marsvin i Sverige!) kan jag tycka att det är "mat som mat", liksom.

Jag vet att folk tycker att vissa djur inte bör ätas (för muslimer och judar - t.ex. gris och för hinuer - kor) av religiösa skäl, men jag har inga speciella religiösa dubier vad det gäller "matlagar" av olika slag. Jag äter fläsk och nöt. Och häst. Och kanin, som sagt. (Vissa lagtrogna judar äter heller inte räkor, eftersom de inte har fjäll). I sverige ser vi helt enkelt "husdjur" där andra ser "mat". Och det känns inte så konstigt.

Matlagning är i varje kultur ett sätt att överleva på det som finns runt omkring oss (fransk matlagning - sniglar, någon?) och innebär det att vi som svenska, välbärgade, västerländska lagom bekväma människor ibland blir upprörda på andra kulturer kan jag oftast rycka på axlarna åt det och säga "det handlar ju bara om mat".

Problemet är - som jag ser det - att vi numer har det så gott ställt att vi kan välja vad vi kan äta (ja, jag har också läst tidningarna - jag vet att det finns miljontals människor, även i rika länder, som svälter, men bare with me...) och att vi inte har någon kontakt med vad vi äter. Vi upprörs över fel grejer, enligt mig. I stället för att uppröras över att folk i vissa delar av världen svälter upprörs vi i västvärlden för att folk inte äter som vi, och är snabba att fördöma ett beteende som omoraliskt.

DET tycker jag är omoraliskt.

Mat är mat. Även om det inte är mat för oss alla. Oavsett vilka matregler vi sätter upp för oss själva (och tro mig - jag accepterar att ALLA människor har olika regler för hur de vill äta och tycker att de ska få välja själva, om de kan).

Jag har bara svårt för att se varför så många blivit så upprörda över att någon äter ett marsvin.

Hade det varit bättre om man - som köpare av nyss nämnda husdjur - gjort klart för säljaren att man tänkte äta upp det? Hade det blivit mindre rabalder då? Eller handlar det om att vi är obekväma med att äta kött från ett djur som vi precis innan klappat och interagerat med? Jag vet inte.