O. (som i odåga) - min gamla följeslagare - och jag stretar på tillsammans. Med alla de där "extra små roliga grejerna" som infinner sig i maj och juni, då all verksamhet skall avslutas för året. Det är avslutningsfester, utflykter, små föräldramiddagar, temadagar, vikarie- elev- eller praktikantavtackningar, personalfikan osv. Och då är det skönt att man är två. Två som har samma syn på vad som kan göras och hur mycket tid eller resurser som det är realistiskt att det får ta. Två som faktiskt VILL lösa problemen och inte säga "nej" till kollegor. Två som vill vara "killarna som klarar biffen" snarare än "killarna som alltid stoppar alla bra idéer".
Och i förra veckan, då en fryskompressor packade ihop (och jag därför stått med en frys paj sedan dess) på tisdagen, ett överfullt soprum (som gjorde att jag inte blev av med allt emballage - tänk 200 mjölkkartonger, t.ex.) och inte en enda dag på jobbet som slutar före fem (och utan rast, eller att ha hunnit äta lunch) är det - faktiskt - väldigt skönt att man är två.
Det är skönt att kunna dela upp arbetet. Det är skönt att kunna bolla idéer med varandra. Det är skönt att kunna skratta tillsammans när man är så trött att det man egentligen vill göra är att krypa ihop i fosterställning i ett hörn och gråta sig till sömns. Det är skönt att ha någon som berikar ens ordförråd med nya svordomar då Menigo, för artonde veckan i rad missar ens leverans.
Så man har tid att peta med det där andra. Det som gör skillnad: Maten.
2 msk fin kakao2 dl grädde
1 tsk sirap
1 tsk råsocker
Förs ihop under värme tills såsen fått gå ihop lite och monteras sedan med ½ msk kokosfett (eller smör) för att blankas av och få finare konsistens.
2 kommentarer:
Kan man få gå om lågstadiet hos er tror du?
Karlavagnen: Det tror jag blir svårt - men jag söker en kockelev?! :-)
Skicka en kommentar