Kompisar från förr...

Åkte T-bana idag och såg när jag var på väg ned från perrongen på slussen en av mina gamla kollegor - en diskare jag jobbat en hel del med. Han stod och tiggde pengar på perrongen av förbipasserande, full som en kastrull. Jag stannade ett tag och snackade med honom. Jo, visst kom han ihåg mig, det var ju jag som hade lärt honom hur man bytte spolglanspumpen, den där gången...

Han berättade att han hade flyttat till en lägenhet tillsammans med en kompis och sedan hade det gått utför. Kompisen och han hade bråkat om hyran och kompisen hade stuckit. Det blev för lite pengar kvar, så för att klara hyran hade han tagit svartjobb. Där hade han skadat sig, så han kunde inte jobba vitt heller. Med ett sjukförsäkringssystem som ger "60 procent av nästan ingenting" blev det för lite pengar kvar. Utan möjlighet till vettigt lån hade han tagit ett telefonlån. Sedan var skuldkarusellen i gång...

I restaurangbranchen är det inte alls ovanligt att folk har eller få problem med spriten, för att det hela tiden finns så tillgängligt. Jag tänker på det varje gång jag ser någon "lodare" på stan. Kollar lite extra i ansiktet och så, för att se om det är någon jag faktiskt känner...

Jag räckte över den svettiga tjuga jag hade i fickan och mumlade halvskamset fram någon slags "lycka till och ta hand om dig". Han kollade på pengarna ett tag och mumlade sedan fram, liksa skamset - "detsamma. Och hälsa familjen". När jag satt på bussen hem började jag nästan grina.