Fattiga riddare eller prinsessmörgås?

Har snackat med två gamla klätterkompisar idag, genom två olika grejer i jobbet och kommit fram till att jag saknar klättringen enormt ibland. Att inte längre kunna bestiga höga berg, även om jag skulle vilja det, känns ibland lite surt. Samtidigt känner jag ju också att jag inte längre vare sig "kan" - rent tekniskt eller formmässigt, eller "borde" av vad vi kan kalla "familjeetiska" skäl åka iväg till något högt berg någonstans på en annan kontinent, även om det är vad varenda fiber av ens kropp skriker efter just i de där samtalen med andra, f.d. jämlikar och numer "fortsatt aktiva veteraner".

Nåväl.

Min mail kom förresten, helt utan vidare, igång igen, så ni som hållit på och försökt att maila mig på coyote de senaste månaderna men inte lyckats - ni kan göra det igen nu.

Ikväll har Elma och jag varit ensamma hemma. Elma ville äta "prinsessmat" och själv har jag känt, sedan härom dagen, då jag såg det i ett TV-program, att jag velat ha "fattiga riddare". Så det blev fattiga riddare till middag. Ett tag. Sedan ville Elma ha pannkakor i stället. Fram med mer mjölk och snabbt montera om min "fattiga riddare-smet" till pannkakssmet. Sedan ville hon inte äta pannkakor. Dåbytte vi namn på fattiga riddare till "prinsessmörgås" (Ja, vaddårå? Vad gör man inte för att en tvååring skall äta?) och då gick det ned.

När jag blir stor och får en egen restaurang kommer nog rätten att få heta "french toast", i stället, som den gör på engelska, för att undvika vidare begreppsförvirring.