Gästbloggare: Pastasallad med hemtorkade körsbärstomater och zucchinichips

Följande bloggpost är en gästbloggpost skriven av Omar Ud-Din. Omar och jag är - som regelbundna läsare av bloggen kanske vet - kompisar. Vi har några gånger arbetat i samma kök och ringer varandra då och då för att få tips och råd när vi ställs inför kulinariska frågetecken. Omar är killen jag ringer för att få tips om vegetarisk mat.

Numer studerar han teologi i Uppsala och är "typ halvvägs" till att bli präst.

Idag skriver han, här på bloggen, om en vegetarisk pastasallad med hemtorkade tomater och zucchinichips.

--

Pastasallad. Jag ryser bara av att höra ordet pastasallad. Snabblunch inköpt för typ sjutti spänn in nån Pressbyråkiosk som luktar maskingrillad korv. I det fallet handlar det oftast handlar det om tunna skivor gouda och "rökt" skinka eller torra kuber av kyckling som urbenats i maskin. Alltihop kompletterat med ett persiljeknippe, två skivor tomat och två tredjedelar pasta.

Som ni förstår har jag en hel del fördomar mot kall pasta. Rätt lagad är det ändå en tacksam rätt i skidbackens termos eller som komplement på sommarbuffén. Penne, spiraler eller rentav makaroner är billigt. Barnvänligt? Välj vit pasta. Lite mer medvetet klientel? Koka lite fullkornsnäckor eller välj färsk tagliatelle. Ni ser. Det finns en hel djungel av alternativ - om man hinner planera lite.

Igår var det dags att damma av durkslaget igen och laga ihop en snabb rätt till en italiensk buffé. (Jag behöver kanske inte nämna att den enda andra rätten var pizza). När jag ändå hade en hel eftermiddag på mig passade jag på att köra några tricks ur boken. Kotten tipsade mig om att rosta lite grönsaker. Halverade ungefär ett kilo (!) körsbärstomater, sprinklade över grovt salt och skvätte på lite härligt citrondoftande marockansk olivolja. Tomaterna fick sen torka långsamt och på låg värme i ugn med luckan på glänt. Det finns något djupt Björn Ranelidskt över den allt intensivare doften av varma tomater.

Grönsak nummer två - tunt hyvlade skivor squash fick samsas med tomaterna. Höll nästan på att slänga de kolsvarta skivorna som tittade ut en dryg timme senare. Jag tror nästan att vi är genetiskt programmerade att inte äta mat som ser ut som grillkol. Det här visade sig vara ett värdigt undantag. Krispigheten fanns där, sältan likaså, och en härligt fet smak av god olivolja. Förresten är det ingen som tänker på svärtan när man smular ner squashchipsen i salladen. Syns inte men smakar underbart.

Eftersom närbutiken inte hade annat än svindyra 150-gramsförpackningar av italiensk ost. Feta hade påmint för mycket om nämnda snabbköpsbyttor. Den danska "feta" som fanns i kyldisken var heller inte riktigt vad jag tänkt mig. Så, jag valde ett säkert kort – Västerbottensost. "Osten visar hur kreaturens suckar inte varit förgäves", som Sara Lidman lär ha beskrivit den. Nu råkar Västerbotten ligga obetydligt norrut om Italien men jag vågar påstå att den är minst lika god.

Pasta, ruccola och ännu lite mer olivolja fick avsluta salladen som blandades i femlitersbunke. Bara ner med händerna och röra runt tills händerna fått en härligt len yta och ingredienserna blandats till en jämn och fin lunch, middag eller som tillbehör till sommargrillen.

Gick det att äta då? Jo, tack. Det blev så gott att till och med sambon gillade det. Hon som i vanliga fall petar bort tomaterna.