Titeln syftar egentligen mer på en kommentar från gårdagen än dagens intervju. Jag har tidigare (för sisådär, vad kan det vara - 5 år sedan eller något - haft ett jobb med datorer. Aldrig mer. Aldrig någonsin.
Låt oss bara konstatera såhär i retrospekt att man är lyckligare som kock än som operativ informationssäkerhetschef på en av landets största ISP:er. Man sover bättre, känner sig stoltare över sitt jobb (vilket t.ex. går att mäta riktiga resultat ur) och jobbar mindre.
Att man dessutom sedan får ha skitsnygga och bekväma kock-kläder i stället för t.ex. snygg men ack-så-obekväm kostym i ylle är värt ett jobbyte, bara det.
Nåväl - intervjun. Den gick bra. Tror jag. Skall tillbaka senare i veckan och träffa fler i köket. Men det var ett fint kök. Och bra folk. En ung nyutbildad kock, en kocka i 30-årsåldern, en kökshjälp/biträde/beredningskock (eller vad man skall kalla dem för den här veckan - jag har inte kollat i Hotell och Restaurang's regler på ett tag) och så en diskare. Frukost, lunch, middag och kvällsmacka till ett inackorderingshem för missbrukare, samt öppen lunchservering. Runt 100 lunch. Runt 60 middag/frukost. Det stavas således LUGNT jämfört med t.ex. Jensens, där vi fredag efter löning hade ungefär tusen pers på en dag, med kanske 550 lunch och 450 middagsgäster (som äter två rätter eller mer).
I övrigt var det kul att vara där på intervju. Jag bode i huset bredvid inackorderingshemmet i början/mitten av nittiotalet och nu, när de byggt ut och byggt om på hemmet visade det sig att min lägenhet där nu var föreståndarens och ställföreträdarens kontor. Mitt gamla sovrum var samtalsrum. I mitt gamla vardagsrum (där jag när jag flyttade in nästan inte hade några möbler alls, utom ett terrarium med Sixten, min sedan dess avlidna grekiska landsköldpadda) jobbade föreståndaren och mitt gamla kök var ombyggt till kontor.
Livet tar sig ibland konstiga vägar...
Nåväl. Hoppas nu på att få komma tillbaka senare i veckan och möta resten av kökspersonalen och sedan, förhoppningsvis, få ett positivt besked så snabbt som möjligt. Hoppas, hoppas, hoppas. Nåväl. "Det ordnar sig med skridskor, bara isen lägger sig", som det sägs.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Låter som en riktigt schysst intervju! Tror att det kan vara en givande utmaning att laga vettig institutionsmat. Tack för fotokommentaren - det är snarare svårt att inte ta söta bilder av kattungarna, eftersom de är så vansinnigt gulliga. Kameran blixtrar mest hela tiden där hemma.
Skicka en kommentar