Ekologisk mjölk

Läser i SvD att ekologisk mjölk skall vara nyttigare än "vanlig" mjölk, eller "vanlig" förresten: I mitt hem är det numer vanligare med ekologiska råvaror - rent generellt - än med icke-ekologiska. Dels för att det börjar bli bliigt nog (den här ekotrenden har ju gjort att "ekologiskt" inte behöver betyda "dyrt") och dels för att kvaliteten ofta är bättre.

Och så sover man ju godare.

På jobbet köper jag - sedan länge - just ekologisk mjölk. Jag har ett mål att ligga runt 50% av inköpen (i pengar räknat) på "ekologi och rättvisemärkt". Det är rätt mycket tuffare än stadsdelsnämndes rekommendation, men jag tycker - som sagt - att det här med ekologi känns rätt viktigt.

Så - snart är det väl "ekologiskt" som är "det vanliga". Inte bara för mig och de som är lika vrickade som jag, utan för alla kök i offentlig barnomsorg?

--

Läste förresten tidigare idag det här inlägget på Lisas blogg. Läs det du också!

Off topic: Göteborg i Stockholm

Läser en artikel om att , briggen "Götheborg" är i Stockholm på besök.

Ungefär när jag läst den meningen reagerade jag som vanligt när jag läser ordet "brigg", vilket är med att börja nynna Taubes "briggen bluebird av hull".

Just den sången hörde jag förresten senast live i tisdags, då framförd av Sofia Karlsson under den kanske bästa konsert jag någonsin hört eller sett.

Å andra sidan gör Thåström den ganska bra, han också!

Daal

Jag har - utan att överdriva -i onsdags gjort min sämsta dag på jobbet någonsin, sedan jag började arbeta med mat för barn för lite drygt ett år sedan. Och jag har bara mig själv att skylla.

Det hela började med att jag förra veckan, då det var planeringsdag på jobbet hade en liten utvärderingsenkät med kollegorna om köket och maten. Det gick ganska bra. Folk verkar nöjda. Men så i slutet av enkäten hade jag med en fråga där jag bad kollegorna komma med tips och konstruktiv kritik. Några tyckte att man ville ha mer kryddstark mat. Andra ville bl.a. ha en vegetarisk dag i veckan. Med en önskan om att slå två flugor i en smäll bestämde jag mig därför att pröva "Daal" - indisk linsgryta - på menyn den här veckan.

Och det hela gick egentligen bra. Grytan blev fin i konsistensen. Vacker i färgen. God (om man gillar curry) och är väldigt nyttig.

Och i princip ingen åt den.

Det kändes sådär. Samtidigt är det så med att arbeta på förskola att man ibland måste våga. Att liksom någon gång sträcka ut huvudet genom hålet i väggen för att se att det finns en hel värld utanför. Att visa mod.

Och då får man vara beredd på en snyting.

Låt oss bara säga att det kommer ta ett tag att komma över chocken och att jag förmodligen inte kommer att servera daal på ett tag. För Er som ändå vill testa en vacker, god och väldigt nyttig vegetarisk gryta - här kommer receptet på min daal: (4 port)

4 dl röda linser
8 dl vatten
1 paprika
4 medelstora gula lökar
1 morot
1 palsternacka
1 bit rotselleri, lite blekselleri eller libbsticka
2 dl vitt vin
4 lagerblad
1 msk spiskummin
1 mild chilifrukt (spansk peppar) eller 1 krm sambal oelek
Några haricots verts, sockerärter eller vackra gröna ärter
Några små kolvar minimajs
En bit purjolök
Andra roliga grönsaker (bambuskott, squash, äggplanta)
2 vitlöksklyftor
½ dl socker
1 tsk kanel
2 tsk paprikapulver
1 buljongtärning (kyckling eller grönsaksbuljong)
Salt och peppar

Börja med att skölja linserna ordentligt i rinnande kallt vatten. Lägg sedan i en kastrull med dubbelt så mycket vatten som linser och lite salt. Låt koka i ungefär 10 minuter.
Skala och skär alla grönsaker i ganska små bitar, lägg ned i kastrullen allteftersom du blir klar.
Låt grytan stå och småsjuda under lock. Tillsätt alla kryddor och häll över vinet.
Grytan är klar på kanske 20 minuter, då grönsakerna är mjuka, men fortfarande har kvar sin spänst.
Dekorera med någon mild yoghurtdressing eller creme fraiche och en citron- eller limeskiva och bladpersilja.

Servera med kokt ris, naan och något fruktigt kallt att dricka.

Fynd i datorrummet - Grahamstekakor

På jobbet har vi ett litet "datorrum" - ett rum med två datorer och en skrivare som vi framförallt använder för att skriva ut viktiga papper åt varandra. Själv använder jag oftast datorn åt att skriva rapporter till egenkontrollen, leveranskontrollrapporter till leverantörer (hej, Menigo!) och att fixa med interndokumentationen. De senaste dagarna har det legat ett papper på skrivbordet som någon annan glömt kvar, men eftersom ingen har hittat det igen, kollade jag på det och upptäckte att det var ett recept.

Det är ett recept på grahamstekakor:

50 g margarin
3 dl mjölk
50 g jäst
½ tsk salt
½ dl sirap
5 dl grahamsmjöl
3½ dl vetemjöl

Smält margarin, blanda i mjölken och värm till ungefär 37 grader
smula i jästen i en bunke och häll vätskan över.
Tillsätt de övriga ingredienserna. Jobba degen mjuk och smidig.
Låt jäsa i 40 minuter
Knåda degen på mjölat bakbord,
Dela i 9 bitar nagga lätt och låt jäsa i 40 minuter till.
Grädda mitt i ugnen på 225 grader i ungefär 10 minuter. Pensla brödet med varmt vatten.

Balanserad semester

Som allt i världen som är viktigt, kräver matlagning balans. Balans mellan smakerna. Balans mellan pris och kvalitet. Balans hos de som jobbar i köket (tänk t.ex. på Marco Pierre Whites utbrott på 90-talet och ni hajar vad jag menar), och - faktiskt - balans MELLAN de som lagar maten.

Jag skall på semester. Och pappaledighet - Fru Värn och jag får vår andra vilken dag som helst nu - och jag kommer att vara borta från jobbet i en månad. Jag har fixat vikarie. Min kontrapunkt. Mitt yang till mitt Yin. Ni hajar vem jag talar om: O. - 'Lärlingen'.

O. och jag är rätt olika varandra, egentligen. Till att börja med är han sisådär tio år yngre än jag (och mer begåvad, smartare och snyggare - jag hatar honom! :-) ) men vi har också rätt olika uttryckssätt i köket, även om vi bägge har samma filosofi. Han är syran till mitt salta. Poeten till min krigare. Vetenskapsmannen till min improvisatör.

Killen kan LÄSA och FÖLJA ett recept! Bara en sådan sak! Han kan dessutom baka - något som alla som känner mig ofta skämtar om att jag inte kan (vilket är orättvist - jag kan visst baka, det är bara ingen som vill äta det sedan!).

Det känns onekligen skönt att lämna över köket till någon jag känner. Och som jag har förtroende för. Och som jag VET inte kommer att lämna det som en hög ruiner efter ett bombanfall, tills jag kommer tillbaka.

Det håller mig i balans.
Hela semestern..

Dagens citat

"I det vanliga livet betyder 'enkelt' detsamma som 'lätt att laga', men när en kock använder ordet betyder det ' tar en livstid att lära sig'."
- Bill Buford (författare) i Hett

Närproducerat på systemet

Läser i DN om förslaget att låta producenter av alkoholdrycker mot sökt tillstånd få sälja sina varor direkt i den lokala systembolagsbutiken. Kul, tycker jag. Och en bra lösning, OM det är som man säger, att ett alkoholmonopol behövs för att stävja en överkonsumtion. Samtidigt är jag av ekonomiska skäl lite tvehågsen - det vore förmodligen lättare för producenterna att få sälja sina varor på den lokala gården. Man kan själv sätta sitt eget "konsumentpris" och därigenom reglera både efterfrågan, produktionstakt och - som en sekundäreffekt - kvaliteten på vinet.

Jag undrar bara ifall systemet, som ju nu rätt hårt annonserar i olika tidningar om "vad dricker de som inte dricker?" kommer att ta in fler vettiga alkoholfria alternativ (t.ex. lokalproducerade) i sitt (lokala) ordinarie sortiment?

Det här skall bli lite intressant att följa.

Ingenting varar för evigt

Inga värden består. Allt är stoft, aska, minnen och rök. Världen är föränderlig och ibland rubbas ens cirklar ordentligt. Ibland lär man sig att det som varit inte alltid är, hur konstant varandet än tett sig. Epoker går i graven, Nya historier tar sin början.

Det tar tid att vänja sig vid förändringen.

Jag fattar det inte.

Nu har Menigo faktiskt levererat RÄTT grejer (och på första försöket) tre veckor i rad!

:-)

Frukost

Frukost. Min bästa tid på dagen. Tiden innan Fru Värn eller dottern har gått upp och jag har lite tid för mig själv. Lite tid att skriva. Lite tid att läsa. Lite tid att äta.

Jag brukar ägna den här tiden åt att - förutom de korta minuter då jag uppdaterar bloggen - göra listor i huvudet över dagens händelser och förbereda mig mentalt inför de olika momenten. Idag är det tisdag så jag skall t.ex:

Plocka fram ingredienser till dagens soppa
Torka ur kylarna (och eventuellt rensa bort gamla grejer)
Påbörja soppan
Hacka lite grönsaker
Plocka varorna från Menigo
På varukorgarna ligger bl.a. bröd och mat till barnens mellanmål
Grädda brödet
Servera soppan
Diska
Börja preppa mellanmål
Städa köket

Och sådär håller jag på. Tänker och planerar. Förbereder mig.

Men först tar jag tid att njuta. Av kaffets arom. Kanske av ett ägg. Av att få vara själv en stund och kunna tänka. Av tystnaden.Och av det faktum att det finns två tjejer att komma hem till efter arbetsdagens slut.

Nej - vi är inte osams...

"Är du och Linda Skugge osams"?

Nej - det tror jag inte. Jag känner henne inte speciellt bra, men har haft att göra med henne några gånger under det senaste året. Vi är liksom inte kompisar eller så, men jag gillar hennes attityd i skrivandet och jag har en professionell respekt för folk som klarar av att hålla hennes tempo och jobba så mycket. Linda är cool, tycker jag.

Nåväl.

Efter min recension av hennes kokbok har vänner till mig som läser båda våra bloggar gjort mig uppmärksam på att A) Linda börjat länka flera recensioner, B) på att hon skrivit ett antal ironiska inlägg från en "gästbloggare" som skall vara hennes hushållerska, - allt efter hennes C)offentliga svar på min recension.

Jag vet inte hur jag ska tolka det här beteendet. Jag tror att hon bara är ironisk eller liksom gör det med glimten i ögat och jag bryr mig egentligen inte speciellt mycket. Däremot tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att hon bestämmer sig för att göra en sådan grej av det. Ingen annan recensent har blivit offentligt kommenterad på det sättet. Ingen annan recensent har i och för sig heller fått Linda att dra igång en serie gästbloggsinlägg med en fiktiv person, bara för att göra en poäng av att recensenten har fel.

Jag tycker också att det är lite kul att Linda länkar till en sajt som ger henne bra recensioner ("mer än toppbetyget 5")och som händelsevis är en sajt som Linda jobbar åt, genom att matblogga där.

Nåväl. Jag vet inte om Linda är stött eller vad det är. Jag upplever oss inte som osams. Men för att klargöra då: Jag tycker i alla fall (fortfarande) om Linda. Och jag gillar hennes blogg. Jag tycker dessutom fortfarnade att hennes bok är fin. Men jag håller fast vid min tidigare recension av den.

Så - är vi osams? Nej, det är vi inte. Inte jag, i alla fall! :-)

"This is where the magic happens"

Ja, ni vet, på den där tiden då det fortfarande gick att titta på MTV utan att bli alldeles trött på alla telefonreklamfilmer och rappare som snackade om att skjuta varandra i ansiktet, så fanns det ett program som hette "MTV Cribs", där man bl.a. kunde se kändisar snacka om sina "areas". Det handlade aldrig om "room" det var alltid "This is the living area. This is our cooking area" och så - alltid - hade man en sekvens när man gick igenom "the master sleeping area" där värden alltid kommenterade med "This is where the magic happens".

Jag hävdar å andra sidan att det finns få så intima, sensuella eller sexiga tillfällen som i köket, och eftersom jag fått frågan om "vad lagar du mat i för kök, egentligen?" så kommer här "Krubb Cribs" och

"This is where the magic happens".

Mors dag-crêpes

Idag är det mors dag, och eftersom Fru värn och jag har barn ihop är hon mor idag hela dagen. Dottern tyckte högljutt "PANNKAKOR!" när jag frågade henne om vad hon tyckte att vi skulle ge mammam för mat idag. Jag antar att pannkakor faktiskt ÄR finmat när man är 4 år.

Nåväl. Då jag själv om inte avskyr så i alla fall inte längre gillar pannkakor, efter alldeles för många torsdagar vid stekbord med hinkvis av pannkakssmet blev det en liten kompromiss: Dottern fick "vanliga pankis" medan dotterns ömma moder och jag fick crêpes. Dessa fylldes idag, enligt "snabbmatstemat för helgen" med tärnad bacon (jo - jag har köpt färdigtärnad bacon på coop. Det var billigt och det är skönt ibland i pastasåser och sådär) "Myllimäkis creme fraiche" med timjan, citron och Karl-Johansvamp och rullades sedan ihop ströddes riven ost på och gratinerades i några minuter i ugnen.

Snabbt, lätt och väldigt gott.

För Er som inte testat den där creme fraiche:en än: Gör det. Det är alltså arlas "tema-creme-fraiche" med förra årets "årets kock". Den är jättegod att göra svampstuvning på, att tärna i lite kalvbräss i, eller bara använda au naturel som pastasås. Testa lite själv, vad du gillar.

Och se nu till att fira Era mödrar! Med crêpes, till exempel!

Snabbmat: Köttfärslåda

På helgerna händer det att jag inte orkar laga någon komplicerad mat. Ni vet hur det är? När det är vackert väder ute, man har lagat mat på jobbet hela veckan och tillbringat en massa tid i ett varmt kök vill man liksom inte stå några timmar till i köket när man kommer hem. Det är då de kommer fram - "snabbmaträtterna". Grejerna som tar max 20 minuter att fixa med.

Igår hittade jag i kylen lite köttfärs och några potatisar, en skvätt grädde och lite annat smått och gott och voila - en liten köttfärslåda!

(4 port)

4-5 stora potatisar, skalade och i skivor
400 g köttfärs
2 röda lökar, i halvmånar
2 msk kalvfond
2 msk ketchup
1½ dl grädde (matlagningsgrädde eller vispgrädde)
1 krm vitlökspulver
2-3 tomater

Sätt på ugnen på typ 200 grader
Fräs på köttfärsen och löken i en panna i lite smör .
Varva potatis och färsen och löken i en långpanna.
Häll ketchup, kalvfond och grädde och kryddor ovanpå alltsammans.
Dekorera med några tomatskivor.
Grädda i typ 20 minuter - tills potatisen blivit precis genommjuk.

Ibland...

Ibland händer saker i livet såpass fort eller tar så mycket tid att det där med att blogga känns överskattat och man prioriterar bort det.

Just nu är jag inne i en sådan period.

Jag kommer att återkomma snart, med fler roliga, väl genomtänkta (nåja), spirituella inlägg, men just nu behöver jag satsa mer tid på min familj, ett par dagar.

Bloggtips - "bind mig, mata mig"

Den nya Taffelbloggen - som för övrigt har den kanske bästa bloggtiteln på väldigt, väldigt länge - är riktigt, riktigt bra. Kolla in den här posten så hajar du.

Det här verkar lovande inför framtiden!

Enkelt är genialt

Har under senaste tiden haft lite svårt med inspirationen, både på jobbet och hemma. Det är då man som kock tackar för sin erfarenhet och den breda reportoar och improvisationsförmåga den ger.

Ibland hittar man så inspirationen igen, och inte särskilt sällan i saker som är helt okomplicerade. Smakerna kommer tillbaka i det enkla. Det blir stilrent och vackert i sin simplicitet. Man hittar tillbaka till modet att utforska nya kulinariska jaktmarker genom att återvända till kända. Att koka fond. Att göra en räksoppa från grunden. Eller i en varm smörgås.

Just varma smörgåsar finns det ju en uppsjö av, mer eller mindre standardiserade, men härom kvällen resulterade en kylskåpsräd i följande lilla variant:

Vitt franskbröd med lagrad prästost, rökt skinka, färsk skivad lök och slotts starka senap.
Stek i smör och stek sedan ett ägg enligt dina egna preferenser och lägg på toppen.

Enkelt och gott.

Det är sådant här som gör att jag drar mig för att kalla mig kristen...

Läser en tokig artikel i Dagen - Sveriges största kristna tidning, om att mitt favoritkaffeshop-kaffe upprör känslor hos den dumhögerkristna högern i USA. Man vänder sig mot att företaget har bytt ut logotyp på sina kaffekoppar. En talesman från gruppen (som heter något i stil med "resistance" eller något annat ungefär lika fjantigt) tycker att logotypen ser ut som en prostituerad.

Jag vet inte hur man ens får idén. Jag hajar det inte. Om nu inte snubben själv brukar gå till prostituerade och därför kan göra den liknelsen? Jag tycker själv att det ser ut ungefär som en filead fisk med en tjej på toppen, och tydligen visar bilden en "siren" - en tvestjärtad sjöjungfru.

Visst. Loggan är ful. Och Starbucks formgivare borde få offentlig smisk, men hey - det är just sådana här grejer som gör att jag själv drar mig för att kalla mig kristen.

"Chokladchapati"

Chapati är egentligen ett pakistanskt/indiskt/nepalesiskt/säkert-andra-språk ord för "typ pannkaka" och i sin enklaste form är det bara en enkel pannkaka. I mer festliga sammanhang kan man få den serverad fylld med lite olika saker, som färsk frukt, bär, eller vad som finns till hands.

Eftersom O. och jag hade "asiatiskt" tema på vår meny härom kvällen kallade vi helt enkelt våra chokladcrêpes för "chokladchapati" i stället, och eftersom karinw frågade om receptet kommer det här (Omars recept):

Chokladchapati (pannkakan)

1 dl kakao (O. Skriver 50/50 Valrhonas "kakao gastronomie" och vanlig)
2 1/2 mjölk
1 3/4 mjöl
1 nypa salt resp socker
2 ägg

Vispas ihop.
Låt gärna stå och svälla ihop sig i kylskåp i några timmar innan den används.


Själv gjorde jag den vita chokladmoussen och den gör jag ungefär såhär:

Vit chokladmousse

50g vit choklad
5 dl vispgrädde
2 ägg, delade, gulor för sig och vitor för sig
1 msk socker

smält chokladen i vattenbad
Vispa äggvitan till ett hårt skum, så hårt att du kan vända bunken uppochned. Ha i hälften av sockret i smeten, så att den blir som en maräng.
Vispa grädden. (Se till att visparna är HELT rena från ägg).
Vispa upp äggulan till en pösig konsistens, lite som till äggtoddy.
Häll den smälta chokladen i äggulorna och vänd runt tills smeten är jämn. Vänd ned chokladen försiktigt i grädde och sedan äggviteskummet i grädden, med en slickepott. Var försiktig så att luften inte släpper.
Ställ kallt (kylskåp) tills det är dags för att servera.

Skall mousen serveras i coupeglas kan den skopas upp/spritsas i dessa redan innan kylningen.



Chili och ingefära-kryddad chokladsås:

1 finhackad mild chilifrukt (spansk peppar)
½ msk ingefära
200 g mörk choklad
1 msk sirap
50 g smör
En liten skvätt grädde

Rör ihop på svag värme på spisen till vacker sås. Montera smöret sist. (Vill man servera den som vi gjorde härom kvällen lägger man chilin OVANPÅ chokladsåsen, i stället för i, så bryter det vackert, färgmässigt).

En Fredag i Asien

Nej, jag vet, jag är inte speciellt duktig på asiatisk mat. Det är emellertid något jag vill lära mig mer om och jag plockar hela tiden upp nya influenser.

Igår hade jag någon slags indisk/pakistansk-inspirerad kycklinggryta på jobbet. Den var väldigt god och gick bra hem hos både barn och personal.

Så kom eftermiddagen. Jag hade - i ett svagt ögonblick - lovat O. att - för en gångs skull - hjälpa HONOM (och inte tvärt om) med ett jobb. Ni vet - "som tack för hjälpen". Efter jobbet blev det så dags att ta bussen mot slussen för att åka vidare mot det stora lärosätet i norr - Uppsala.

Själva giget var en tillställning i Lötenkyrkan, för ungdomar (ungdomsledare?) av något slag, och O. hade tänkt ut en ambitiös meny:

Till förrätt en gurk- och avokadosoppa med kanel.
Till varmrätt(er) en liten asiatisk buffe (se nedan). Och till sist
Till dessert en chokladchapati fylld med vit chokladmousse och en chili- och ingefära-kryddad nästan svart chokladsås.

Här är några bilder:



Några rätter på buffén, som innehöll:
Kycklingspett, marinerade i soja, ingefära och honung
Filodegsknyten med morötter, purjolök och äggnudlar
Marinerad grillad haloumi (i stället för tofu) på spett
Vegetarisk gryta med chili och kokosmjölk
Gult pilaffris med tomater, äggplanta och vitlök
Dipp på soja, honung, vitlök och chili - till smårätterna
En sallad på bl.a. vitkål



Desserten preppas



Det är kul att laga mat!



En armé av dessert!

Bokrecension: "Mamma, jag är hungrig!"

Jag har läst Linda Skugges kokboksdebut "Mamma, Jag är hungrig!" en kokbok som jag faktiskt sett fram emot att få läsa och därför nu har lite svårt att förhålla mig till.

Grejen är ju:

Jag gillar egentligen tanken på att Linda Skugge skriver en kokbok. Jag har uppmärksammat det vid ett flertal tillfällen under tiden den låg och puttrade i utkanten på det kollektiva matmedvetandet hos alla som bloggar (och hade bl.a. en av de första intervjuerna med Linda om boken, någon dag innan den släpptes).

Jag jobbar ju dessutom med "mat för barn" och läser i princip allt som rör ämnet (jag har också uttalat mig i en intervju - av Linda Skugge dessutom - om att jag håller på att skriva en bok om just mat för barn.

Är det någon som tror på mig, ifall jag skriver något snällt om den här boken, eller kommer alla att tycka "jamen, så skriver du bara för att du tror att Linda kommer att skriva något snällt om din bok - ni skriver ju alltid om varandra!" eller förväntar sig folk en sågning som de i så fall kan skylla på "surt-sa-räven-mentalitet" eller avundsjuka?

Det gör det alltså svårt att skriva något om den här boken.

Nåväl - jag får väl skriva det "blödande obviösa" först:

Det är en väldigt fint formgiven bok. Bilder med en leende Linda Skugge i fina retroinspirerade förkläden, lyckliga barn, softade bilder på vackert upplagd mat, gärna fotade i lite härligt motljus.

Boken varvas med recept (av Tobias Holmberg) och små texter av Linda.

Och ungefär där tar det liksom slut. Jag känner att vad jag än skriver känns det inte trovärdigt. Vad jag än skriver är jag en skitstövel. Frågan är bara vilka som tycker att jag är det.

Nåväl - Jag tycker boken är fin och den känns väldigt inspirerande, men jag får känslan efter att bland annat läst om hur mycket Linda Jobbar på hennes blog att det blir lite plastigt. Lite kuliss. Jag sitter hela tiden och undrar "är det hennes barn vi ser busa och skratta i det vackra köket? Är det ens Lindas eget kök? Det är ju inte hennes recept, liksom?"

När man sedan läser i boken om hur intresserad hon är av matlagning och hur mycket mat hon lagar - å ena sidan och å andra sidan - på hennes blogg läser om möten på Stureplan, var man köper bäst sushi och annat känns det liksom "hur har hon tid med allt samtidigt? INGEN människa har mer än 24 timmar på dygnet, oavsett hur effektiv hon är..."

Och det är hennes största svaghet i den här boken. Att hon liksom utger sig i förord och texter för att vara värsta supermorsan som lagar och bakar och busar med barn och pysslar i köket, med bilder som bankar in budskapet. Det känns nästan lite som de sovjetiska propagandafilmerna från det kalla kriget...

Recepten verkar emellertid genomtänkta och bra. Jag har ännu inte lagat något ifrån boken, men jag kommer säkert att göra det så småningom, eller hämta någon slags inspiration från den så småningom. Jag har ju också en liten tjej hemma, och med en bebis som kommer vilken dag som helst känns undertiteln till boken "för dig med många kids och noll inspiration i köket" som något som kan kännas praktiskt om en inte alltför avlägsen framtid.

Vi får helt enkelt se.

Betyg, då? Det är svårt att säga. Det är en vacker bok. Och recepten är bra. Där skulle betyget kunna ha blivit en 5:a av fem möjliga, samtidigt känns det plastigt och fejkigt och det faktum att hon inte skrivit recepten själv gör att betyget dras ned. Jag skulle vilja sätta en etta p.g.a. kulissandet, men boken är som sagt snygg... En trea?


---

Uppdatering: DN skriver en artikel som belyser lite av det som jag ser som problem: Linda blir provocerad av folk som vill vara lediga, hon vill jobba jämt, hela tiden ha nya projekt och skriva en massa olika saker. Samtidigt skriver hon i sin kokbok att hon är hela tiden i köket. Hela tiden tänker på mat osv. I artikeln får vi också svaret på frågorna kring bilderna - det är inte hennes barn på bild.

Läs gärna artikeln i DN också.