Fars dag, fars mat.

Om några timmar infaller fars dag. Pappas dag. Min pappas dag. Och min dag, eftersom jag har ynnesten att inte bara ha en (fantastisk) pappa utan också faktiskt vara en (om än inte i något mått lika fantastisk). Tänkte skriva lite om det där. Om att vara pappa. Och att ha en.

"Men - Krubb är ju en matblogg ju!", hör jag några av Er mumla där, på andra sidan skärmarna. Och ni har rätt. Krubb är en matblogg. Min matblogg. Men jag är inte bara matbloggare. Jag är pappa också! Men jag ska skriva lite om pappamat.

För jag tror att det finns pappamat. Mat som pappor äter. Och som kanske bara pappor äter. Eller mat som vi äter för att vi är pappor. Låter det flummigt? Det är det kanske. Men det är å andra sidan vår dag. Fars dag. Eller "pappadagen" som mina barn säger. Och jag är pappa. Så jag skriver faktiskt vad jag vill på min blogg! :-)

Nåväl.

Tillbaka till det där med att vi äter saker just av den orsaken att vi blivit pappor. Jag själv har en sådan sak. Något jag ärvt av min pappa:

När jag var yngre hände det, inte sällan, att pappa ibland, vid något tillfälle för att muta en trilskande unge, eller helt enkelt för att vara schysst tog fram en liten underligtablettask ur fickan och bjöd ur. Själv tog han ibland två tabletter. Emser.

Det där var en grej som jag så identifierade med min pappa att de fick bli något slags "pappatabletter". Att vara pappa var att ha saker i fickorna som kunde komma att behövas i livet som pappa. Något slags överlevnadsutrustning, om man så vill. Servetter från olika restauranger t.ex. De var bra att snyta sig och sina barn i, och således hade pappa ibland servetter i fickorna. Inte minst när vi barn under vinterhalvåret gick runt och snorade. Eller arméns hudsalva. Ett så mytiskt universalpreparat att det ryktades om det att man i en nödsituation skulle kunna äta det. Dessutom var det skönt att ha på läpparna på vintern. Eller i ansiktet på skidsemestern när det ibland var bistert kallt i sittliften uppför fjället. Och så emser-tabletterna, då.

När jag själv fick mitt livs största gåva i form av mitt eget pappaskap, då min dotter föddes var allt så stort. Det var så många känslor. Dottern hade förlösts med akut kejsarsnitt. Hon hade haft andningsuppehåll när hon föddes, och hon var tillväxthämmad p.g.a. något problem med moderkakan. Hon vägde 1770 gram. Det var - utan att överdriva - väldigt känslosamt att bli pappa. Såpass känslosamt faktiskt att jag för mig själv var tvungen att göra något "pappaaktigt" för att sortera ut alla händelser och faktiskt godkänna för mig själv att jag blivit pappa. Jag gick ned för trapporna i södersjukhuset till entrehallen, där jag gick in på pressbyrån. Och köpte en ask emser. Såhär i efterhand känns det säkert som världens fjantigaste grej, men just då kändes det som om det var väldigt viktigt. Det var mitt sätt att säga att - nu är jag pappa. Jag köper pappatabletter.

Och imorgon skall jag firas. Liksom min pappa av mig. Jag vet inte riktigt hur, än, men eftersom det här är en matblogg har jag tänkt lite kring pappamat. Min pappa älskar oxrulader, har jag fått lära mig. Och själv tycker jag inte att det är så dumt heller. Fast han säkert inte fyller sina med vitlöksost, som de jag fick äta igår, eller serverar med klyftpotatis eller trattkantarellsås, hoppas jag att mina duger. Trots allt. För det är väl så med pappor. Vi är accepterade av våra pappor, trots att vi inte gör allt rätt. Eller ens oxrulader. Pappor förlåter. Pappor accepterar. Och pappor äter även annorlunda oxrulader. Och när inget annat hjälper - emser.

Kram på dig, pappa.