Har den senaste tiden lagat rätt mycket mat tillsammans med dottern. Hon står på en pallstege bredvid mig i köket, med förkläde och släng och skrapar morötter med potatisskalare, delar på potatisar med en lilleman, har i kryddor i maten, penslar kött och kyckling med marinader och sådant där som treåringar tycker är toppen. Vi har fantastiskt roligt i köket. Vi smakar på allt, pratar om vad som passar till vad (vilket har lett fram till skämtet "senap på vaniljglass" som hon nu tycker är det roligaste som finns!) och hur man steker, kokar, fräser, sauterar, pocherar... Det är toppen.
Igår såg vi Niklas Mat på reprisen på TV och dottern tycker att "han lagar bra mat". och lite senare "Han har bra musik". Det har hon rätt i.
Någon timma senare går Keith Floyds program på TV8, och som mat-TV-junkie man r slår jag över till åttan och vi sitter och tittar igen...
Det är då hon säger det: "Vilken dålig kock!"
Jag: Va? Vad sägerdu?"
Hon: "Dålig. Han sjunger ju inte! Vilken dum kock! Fy!"
Jag: "Va? Han är ju jätteduktig?!"
Hon: "Men jag, pappa, jag är en duktig kock. Jag sjunger. Du pappa. Du sjunger."
Jag: "*fniss*"
Hon: "Dålig kock..."
Och det är då jag inser att det där med matlagning och glädje till maten är viktigt. Det viktigaste. Även för en treåring...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar