Skälet är följande. För sisådär 15 år sedan fick jag, av min gastronomiskt övernördige storebror, den finaste present en hugad kockaspirant någonsin kan få: En riktig Wüsthof-kniv. Wüsthof är ett tüskt gammalt ärkenördigt superproffsmärke, från Dressack-werken i Solingen. De har tillverkat kvalitetsknivar i sisådär 200 år och en sådan där skönhet som jag normalt sett stolt svingar i mitt kök går lös på en ansenlig del av ens beskattade årsinkomst.
Nåväl.
Jag har alltid älskat min wüsthof och vårdat den ömt och den har tjänat mig väl. Bättre än någon annan kniv, faktiskt. Jag har lugnt gjort några hundratusen portioner med den, om vi inte är uppe i sjusiffriga tallriksantal...
MEN...
Så fick jag en sådan här av Mor och Far, senast jag fyllde år:
En Rosendahl "V3egetable" och plötsligt har min världsbild förändrats. Jag - som tidigare hånat folk med japanska silverfärgade knivar - företrädesvis med prickiga handtag - och uttalat ord som - med min sedvanligt mjuka, generösa och ödmjuka framtoning - låtit i stil med:
"Aldrig i mitt liv att jag ens vill hittas död med en...." har fått omvärdera min bild av världen.
Jag har aldrig jobbat snabbre, skurit rakare och utan att skära mig i fringrarna än jag gör nu, när jag står och skär mina grönsaker på jobbet med en Rosendahl.
Nånting är... .. . fel.
1 kommentar:
Jag visste väl att du skulle sälla dig till den mörka sidan, du också. Välkommen.
Det börjar bli crowded här i japanknivträsket
Skicka en kommentar