Så - hur ÄR hon EGENTLIGEN?

För Er som inte visste, eller hajat det, eller så:

Var igår i Helsingborg, för att - som pris i Aftonbladets mat-TV-tävling från i somras vara med på TV-inspelning med "Mat-Tina" Nordström.

Det är stort. Precis hur stort som helst. Att få träffa Tina och snacka med henne några timmar och laga mat ihop är, kan jag tänka mig, lite som för en teologistuderande att få hänge med påven en dag på jobbet. Påven som ses som Guds företrädare på jorden av några miljoner människor. Det är alltså... Stort...Att...Träffa... Tina...

Ni hajar.

Jag sov inte alls natten innan, för jag var så pirrig. Gick upp före fem på morgonen för att hinna till tåget. Det hela blev inte mindre tröttsamt, eller pirrigt, när tåget fick tas ur bruk och vi fick lastas på på ett annat tåg på vägen ned, men.... För att komma tillk det viktigaste: Jag kom till sist fram (en timma efter utsatt tid) och fick TRÄFFA TINA.

När jag kommer in i den provisoriskt uppbyggda studionsmyger jag in och sätter mig på en stol längst bak i rummet. Tina spelar precis in slutet på sitt julprogram och jag reagerar på att jag faktiskt är i samma rum som Tina. Legenden. Myten. Superkocken. Jag sitter ett tag och bara fånler och känner mig helt tagen av att se henne stå där och jobba. Så händer något magiskt: så fort TV-prod-scripta-coola-ha koll på allt-killen säger "fint bryt" ropar någon:
"Nejmen, Hej, JEsper!" och det visar sig vara... .. . Tina.

Tiden står still. Världen snurrar för en tiondels sekund runt mig, när alla i produktionsteamet förvånat vänder sig om och inser att jag anlänt och hälsar på mig.

Jag kämpar för att inte svimma. Dels är jag lycklig som ett barn. Dels har jag inte ätit något på hela dagen. Men jag är också så nervös för det jag skall göra där - att laga mat framför kamera, och med Tina, att jag inte klarar av att äta.

Och då blir det lunch.

Jag har ätit Tinas julmat.

Det ni.

Fast jag åt nästan inget alls. Jag säger bara: "håll utkik efter kakan!" Den var grym.

Så blir det snabbt produktionsmöte. Vi går igenom "mitt" program, vilket går ut på att jag skall laga Grantomta-barnens favoitmat - Japansk kycklingwok - tillsammans med Tina. Skämtandes, gnabbandes och diskuterandes skolmat. Vi enas om någon slags körordning och så är det dags att spela in. Jag plockar fram kniv (en alldeles ny Rosendahl, som jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent, men inte vågat använda än, eftersom jag fortfarande "jobbar på känsla" när jag skär, eftersom jag ser för suddigt) och skall sätta på mig ett förkläde då Tina kommer ut från preppningsköket med två identiska förkläden:

"Här - ta ett, så har vi likadana. Vi ser ut som bästisar!"
Tanken att vara bästis med Tina känns svindlande, men förklädena är snygga och bra (långa, riktigt bra förkläden, faktiskt!) och jag känner mig genast som en kock igen. Nu är det allvar. Nu är jag fokuserad.

Så spelar vi in. Vi samtalar om ditt och datt under inspelningen. En del bandas. En del inte. Helt plötsligt måste jag be produktionsteamet att bryta. Det slår mig med full kraft att jag lagar mat med Tina och känslan av att vara femton år, i en högstadiekorridor där den snyggaste tjejen i plugget lagt en lapp i ens skåp på frukostrasten slår mig. Det är helt enkelt overkligt. Jag är hlet tagen av situationen. Av Tina. Med storm.

Helt plötsligt är vi klara. Det är dags att åka hem. Jag ringer polaren Lars och berättar att Tina är snyggare i verkligheten än på TV och han undrar: "men hur ÄR hon... Egentligen?" och det enda ord jag kan få fram efter den här dagen är:

"Underbar".


Fotnot: Om KillenTidigareKändSomMediaKristofer läser det här får du ringa mig, så skall jag berätta precis hur skillnaden mellan en produktion i ett sunkigt kök i Nacka skiljer sig från en av ett känt mediabolag.