Mr. Hyde, Hr. Ågren och jag går på Intervju

Notera att följande intevju inte är EN specifik intervju, utan kanske snarare tänkt som att ge en inblick i hur det kan vara att söka jobb i den här branchen...

"Ja... jag tar med de papper jag hinner fixa kopia på och så tar vi ett snack..."
Jag lägger på luren. Det här är den kanske tjugonde presumtiva arbetsgivaren jag antingen har talat med i telefon eller skickat mail till under de senaste veckorna. Verkar vara en mogen man. Vi har bestämt att träffas efter jobbet, på hans restaurang, där man söker en köksmästare och kock för luncherna i veckorna. Visst helgjobb kan förekomma.

Låt oss kalla haket "Lilla Bombay". Det är en "kombinationskrog" med indien-tema och som vill servera svensk husmanskost, speciellt på lunchen. Jag kommer dit i slutet av lunchen och slås av att det finns ungefär 100 sittplatser i lokalen. 100. Hundra. Tomma. Sittplatser. Det är över huvud taget helt tomt i lokalen, ungefär som i en sådan där "efter katastrofen"-skräckfilm, precis innan zombiesarna börja löpa amok. När jag kommer in dyker någon upp bakom en bardisk och strax inser jag att det faktiskt inte bara jobbar en utan kanske tio pers på restaurangen. Tio stycken. Ett par servitriser, en bartjej, två diskare, några kockar. Och inga gäster.

Stället är rätt sunkigt och dåligt underhållet. Mr. Hyde skriker åt mig attjag inte vill ha jobbet. Hr. Ågren försöker intala mig att jag inte bör få det, av ekonomiska skäl. Ingen som anställer såhär mycket folk har råd att anställa mig också. Jag noterar en sprillans ny ismaskin i baren. "Den där, ja. Ja, den är helt ny. Kostade 100 tusen" säger ägaren, som nu dykt upp...

"Du kanske skulle köpt en för typ 50 lök och satsat resten på att - vad vet jag - dammsuga mattorna i stället?" föreslår Mr. Hyde inuti mitt huvud. Jag själv får ut:
"Åh... Låter... dyrt?"
"Jovisst, en det är en jävligt bra ismaskin..."

Vi slår oss ned vid ett bord när ägaren snabbt frågar om jag har några papper med mig. Jag lämnar över en liten plastficka med kursintygfrån Culinar, lite gamla tjänstgöringsintyg från tidigare kök och en lapp med telefonnummer och kontaktuppgifter till sisådär tio personer som lovat ge mig referenser.

"Så - du kan laga husmanskost?"
"Jo... "
"Och du är.... 32 år gammal?"
"Jo..."
"Löneanspråk?"
"Ehm..."
Hr. Ågren vinkar med varningsflaggor: Det är inte ofta man får den frågan ungefär strax efter att man presenterat sig, under en intervju...
"Jag vet inte (försöker jag lite trevande, och bestämmer mig sedan för att lyssna på Mr. Hyde som skriker "Kokaintaktiken!"=
Kokaintaktiken är att sälja sig själv som kokain. Man försöker framstå som väldigt uppiggande, vit som snö, väldigt exlusiv och dyr per gram.
""30 tusen, kanske?"
"Oj. Vår nuvarande kock tar 25..."
"Jag är inte Er nuvarande kock. Jag är mycket bättre." (Det bara slinker ur mig, men jag ÄR mycket bättre än vad jag sett hittillss).
"Vill du se köket?"

(Va?! Inget - 'Det här är helt orimligt, din lilla pojkvasker, skärp dig och kamma till dig...'? Vad händer här, egentligen?!)

Ägaren - låt oss kalla honom Klas - visar mig runt i köket som är stort som min lägenhet.Allt är rätt skitigt... "Och häär borta får kocken in varorna...", säger han och pekar mot lastkajen...
Vi går ut på den sunkiga heltäckingsmattan i matsalen igen.

"Ja, du kanske har några frågor?"
"Hmm. Är det många som sökt den här tjänsten?"
"7 andra faktiskt..."
"Ursäkta att jag frågar, men hur länge har du ägt stället?"
"Sedan i augusti. Ja, jag har ett förflutet som bilmekaniker, faktiskt. Hade egen firma i tio år, men så ville jag satsa på det här..."
(Här skriker Hyde något i stil med: "Va?! Gick det inte tillräckligt dåligt med bilfirma, så du måste ösa ned pengar i det bottenlösa hål som heter restaurang, i stället?" med Ågren vinkar med flaggorna igen "ny krog. Ny ägare. Ingen restaurangräv. Mycket personal. Dyr utrustning. Det här kan vara slut före nyår...")
"Jaha, om det inte var något mer så..."

Jag går ut och undrar lite vad som just hänt.

Jag hinner till tunnelbanan innan telefonen ringer:
"Hej, det är Klas på Lilla Bombay... Vill du ha jobbet? Det är ditt om du vill ha det. Blir trettio bra, som månadslön?"
("Ja, det blir nog bra... Vad menar du? Du är beredd att betala MEJ 20 lök i månaden för att vända pannbiff? Vad ÄR det här? Var de andra sju sämre eller dyrare än jag?! Hur fan tänker du?!...")
"Ehm... Jag måste få tänka lite på det här... Kan jag lämna besked om någon vecka eller så?
"Ta den tid du behöver, men jag måste få reda på innan 15 november om du kan ta jobbet, så jag vet om jag skall leta vidare..."
"Bra. Vi säger så..."

... Ja... Vi säger så...
Vad hände egentligen?
Rätt omtumlad tar jag mig hem, medan jag bestämmer mig för att inte ta jobbet. Antingen är det ett dumhuvud jag har att göra med, som kommer gå i konkurs innan någon hinner säga "utskänkningstillstånd" eller också är det här.... något annat... I en branch full av skojare, skurkar och elände behöver man inte vara helt konspiratorisk för att få onda aningar.

Det går för lätt. Det är inget motstånd. Ingen ifrågasätter mitt löneanspråk. Jag hinner inte ens från platsen innan jag blir uppringd om att jag fått jobbet... Det känns... Inte bra.

Vad som borde vara en stund för firande och glädje blir misstänksamhet och grubbel.

Mr. Hyde, Hr. Ågren och jag håller rådslag över en coca-cola och en plopp på tunnelbanan hem...