Lycka är en vit rock som hänger kvar...

Var på Grantomta idag, och hälsade på. Upptäckte, nästan barnsligt förtjust, att min kockrock hängde kvar i torrförrådet, när jag kom.

Minst lika förtjust konstaterade jag att det nu är CayakCarin, min legendariska företrädare och numer då vikarie, som nu trakterar spisen, med en grace och skicklighet som räcker för tre kockar. Tillsammans var vi idag alltså halvhyffsade, men jag var ändå lycklig som en liten kalv, när jjag fick hjälpa till och skära lite grönsaker. Ibland behövs det inte så mycket. Lycka är en vass kniv. Lycka är en vit rock. Lycka är att åter stå i ett kök man saknat, efter två månader.

Hjälpte en av tjejerna från småbarnsavdelningen över med maten och allmänt kramkalas uppstod i deras serveringskök. Jag blev alldeles varm inombords och tårögd, och kanske - för en gångs skull - inte bara p.g.a. ljuset där inne.

Till lunch serverades fisk (det är ju tisdag) och CayakCarin hade gjort en jättegod fiskgratäng.

Det känns skönt att veta att köket tas om hand. Att man kan lämna det och vara förvissad om att det inte stått i lågor när man kommer tillbaka.

Det känns bra.