Jo, alltså, såhärvaattde... Mitt vik. på Grantomta går ju ut vid trettonhelgen, och ajg måste ha något att göra även resten av mitt liv. Söker jobb. Typ alla kockjobb jag kan hitta, som börjar efter trettonhelgen, eller så. Helst skulle jag vilja ha en skola, eller förskola eller något. Något lite lagom, sådär, med kanske 100 tallrikar, men som det fortfarande går att göra något med. Riktig mat och det där. Ni vet.
Å andra sidan - beggars can't be choosers - och nu har en restaurang, catering och festvåning-firma svarat och vill att jag skall komma på intervju i kväll. Därav Hr. Ågren. Hr. Ågren brukar dyka upp när jag skall träffa människor jag inte känner. I morse, när jag vaknade satt han och hånfullt flinande på sängkanten, väntandes på att jag skulle stiga upp. Förutom det vanliga: "du är orakad... Och vilka påsar du har under ögonen - du ser ut som om du antingen slagit runt hela natten eller som en sådan där Rhesusapa som fanns på antiknark-affisherna på 80-talet..." hade han det stora, tunga artilleriet med sig: "Vad skall du söka jobb där för? Du kommer inte klara av tempot, nu när du jobbat ett lugnt kök i ett år och dessutom varit hemma och varit sjuk i två månader. Dessutom borde du vara hemma mer med dottern. Att du bara vågar ens tänka på att söka det där jobbet!".
Jag har magknip.
Jag tror att intervjun kommer att gå åt skogen och vill helst slippa den. Jag intalar mig att jag egentligen inte alls vill ha jobbet och att jag kanske, genom något slags mirakel, skall få ett annat jobb någonstans där jag redan känner folk och vet hur saker och ting funkar.
Så morskar jag upp mig. Hr. Ågren må vara envis, men han är rätt korkad och han har dåligt minne. Jag har jobbat på ballare, svårare, mer avancerade jobb än det här tidigare. Med längre timmar, mer hetta, smärta och trötthet än vad Hr. Ågren kan minnas.
Så jag intalar mig att det skall gå bra. Att jag nog fan skall kunna landa det där jobbet. Att jag inte bara kommer att landa det, utan alla de där skolorna jag sökt också, så att jag i januari kan välja var jag vill börja jobba någonstans.
Om det bara inte vore för min mage...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
På dem bara..
klart du fixar de kotten.
Överlevde du 96-98 så fixar du de här också!!
//DataPata!
Det kommer gå bra. Det vet du ju, egentligen. Men jag håller tummarna för att du hittar ett jobb du faktiskt vill ha, något som gör att du känner dig pirrig och glad istället för orolig. Det är inte världens bästa start att känna sådär redan innan intervjun, ju.
Nä nu jäklar, sträck på dig karl! Peta bort Hr. Ågren! Det är just DU som bestämmer hur mycket inflyttande Hr. Å ska ha! Djupa andetag! Du är inte rädd, du kan laga mat! Jag hade ju helst sett att du jobbade på min arbetsplats för maten är inte speciellt god eller varierad och dryper i olivolja. Det är pommes frites varje dag och sällan goda ris-rätter.
Sänd hit herr Å, så ska jag sparka honom i skrevet. Kanske köra Metro-tricket...
Klart det kommer gå bra.
Som sagt - påminn Mr Å om de där tuffare ställena. Och om det fortfarande inte hjälper... ...well, låt honom börja leta susp.
Skicka en kommentar