"Mormorsgryta"

Står och diskar på jobbet då en förälder sticker in huvudet:

"Vad hade du serverat för mat idag?"
- "Ehm. Kalops. Med rödbetor..."
"Aaaah. Då förstår jag. Det är DET som är 'mormorsgryta'..."
- "[SKRATT] Ja, det är väl lite gammaldags antar jag... Fast min blev rätt ok också, fastän jag inte blivit mormor än..."

Just idag är jag stark...

Igår åt ungarna fullkomligt soprent av lax-teriyakin. Idag har jag serverat kalops och fick inte tillbaka en smula med disken. I måndags var det pasta med korvsås och även den tog jätteslut, så...

Tre bra dagar på raken! Bättre än så blir det knappast. Tre av tre är bra vilken vecka som helst, men det känns extra kul att få avsluta sin tid på Grantomta med en sådan vecka!

Lax Teriyaki

Igår var det tisdag och tisdag är som bekant fiskdag. I förra veckan var jag helt slut, efter en rät tkänslomässig vecka, så när jag skrev matsedel blev det bara "lax med nå't" på pappret. Igår skulle så "med nå't" definieras och jag kollade runt i kylar och förråd och hittade soja, honung sesamfröm och lite annat smått och gott, så det blev Lax Teriyaki.

Dy behöver (till Teriakisås) - (4 port)

½ dl japansk soja
1 msk honung
1 msk farinsocker
1 buljongtärning
1 VÄLDIGT finhackad palsternacka.

Koka ihop till sirap.

Pensla sedan laxfilébitar, och ugnsbaka dessa med sesamfrö på toppen, i ugn på 180 grader i sisådär 25 minuter.

Servera med ris.

Om man vill kan man också göra en liten god kall sås av wasabi (wasabi-paste på tub är jättebra!) och creme freiche. Wasabi efter behag rörs ut i creme fraichen och serveras till firren.

Mums.

Varför skriva en bok för?

Sitter och filar på mitt bokmanus. Snackade med den löjligt begåvade Killen Tidigare Känd Som MediaKristofer igår och han har lovat mig att hjälpa till och fixa omslag och sådär. Kul. Flera läsare har också hört av sig och vill hjällpa till med korrektur och lektörstjänster. Skojigt. Ni kommer alla att få en snutt var ur boken att kolla senare i veckan, så att det går så snabbt som möjligt...

Men så finns det alltid folk som av någon anledning blir irriterade på att andra skriver och hör av sig per mail. Ett mail undrar varför i h-e jag skriver en bok för? Och tycker samtidigt att det är tröttsamt med alla "annabe-skribenter" som ger ut bloggböcker.

Jaha? Här skulle man kunna skriva något putslustigt om konsumentens rätt och att man kanske inte behöver köpa böcker man inte vill läsa och sådär, men jag avhåller mig. I stället - här kommer mina tyngst vägande skäl för att skriva den här boken (utan inbördes ordning)

1) Jag hade en massa recept, men på fel ställe. Det är recept på gamla klassiker, på favoriträtter från ställen jag jobbat, på egna experiment. Problemet var att jag ofta skrivit ned dem på små lappar och sedan skrivit in dem i bloggen, i stället för att samla dem i någon slags receptpärm. Att klippa ihop alla recepten till ETT dokument känns praktiskt. Och att göra det tillgängligt för allmänheten ungefär lika naturligt som att blogga dem in the first place.

2) Jag undervisar. Jag har matlagningskurser. Undervisar i hemkunskap etc. En bra kursbok är alltid bra. Och om jag skriver en själv vet jag ju i alla fall om vad som finns i den.

3) Jag vill ge något tillbaka till folk runtomkring mig som hjälpt mig med bloggen på olika sätt. Vissa av Er - som tidigare nämnda Killen Tidigare Känd Som MediaKristofer har varit oerhört generösa med ER tid, Ert engagemang och Era tips och idéer. Om jag kan involvera de människor som hjälpt mig i projekt där DE kan tjäna pengar på det, vill jag göra det. Därför kommer t.ex. allas våran hjälte "Killen tidigare känd..." att få del i Royalties på boken. T.ex.

4) Jag vill ge bort min bok. Jag vill ha en bok och liksom ett barn ger bort sina egna teckningar till mormor, morfar, farmor och farfar och halva släkten vill jag göra det, fast med min bok.

5) Jag har skämtat med andra kändiskockar att "när JAG kommer ut med MIN bok skickar jag ett signerat ex till DIG"... Och det skulle vara kul att göra. På riktigt.

...

Och förresten tänker jag skita i neggiga mail. Det här är min blogg. Och min bok. Och tycker du annorlunda eller skall negga kan du peta dig i näsan med en rostig gaffel och bara dra.

Helgens fynd - skivad schwartzwaldschinken

Var på nyööpnade Lidl, här i Orminge, igår och hittade min absoluta favorit bland torkade, rökta skinkor: Schwartzwaldschinken. Jag hade köpt paketet vad det än kostat, men när det nu kostade 13 spänn för ett paket med 6 skivor var det inget att snacka om.

Kvällens middag blev schwarzwaldschinken a la mode, med snabbt inlagd gurka, persilja och en liten brödbit.

Inte dumt alls.

Ihopkok, reduktion och destillat...

Här skulle jag kunna skriva något catchy i stil med "för Er som inte vet vad ni skall köpa i julklapp...", men jag smygannonserar bara lite att jag håller på och klipper ihop några av de bästa recepten och anekdoterna från Krubb till en liten bok, som kommer ut på vulkan.se när den är klar. Och Vulkan kommer upp igen. I vilken ordning det nu blir.

Samtliga recept hittills publicerade på Krubb (och några nya) är med i manuskriptet, samt några av de anekdoter och berättelser som man samlat på sig genom åren.

Vill du vara med och korrekturläsa detta hopkok, denna reduktion, detta destillat av essensen av Krubb, så hör av dig.

Religiösa grubblerier

Har religiösa grubblerier.

Skälet är följande. För sisådär 15 år sedan fick jag, av min gastronomiskt övernördige storebror, den finaste present en hugad kockaspirant någonsin kan få: En riktig Wüsthof-kniv. Wüsthof är ett tüskt gammalt ärkenördigt superproffsmärke, från Dressack-werken i Solingen. De har tillverkat kvalitetsknivar i sisådär 200 år och en sådan där skönhet som jag normalt sett stolt svingar i mitt kök går lös på en ansenlig del av ens beskattade årsinkomst.

Nåväl.

Jag har alltid älskat min wüsthof och vårdat den ömt och den har tjänat mig väl. Bättre än någon annan kniv, faktiskt. Jag har lugnt gjort några hundratusen portioner med den, om vi inte är uppe i sjusiffriga tallriksantal...

MEN...

Så fick jag en sådan här av Mor och Far, senast jag fyllde år:



En Rosendahl "V3egetable" och plötsligt har min världsbild förändrats. Jag - som tidigare hånat folk med japanska silverfärgade knivar - företrädesvis med prickiga handtag - och uttalat ord som - med min sedvanligt mjuka, generösa och ödmjuka framtoning - låtit i stil med:
"Aldrig i mitt liv att jag ens vill hittas död med en...." har fått omvärdera min bild av världen.

Jag har aldrig jobbat snabbre, skurit rakare och utan att skära mig i fringrarna än jag gör nu, när jag står och skär mina grönsaker på jobbet med en Rosendahl.

Nånting är... .. . fel.

"Kan du börja... igår?"

En sak som verkar vara konstant, när det gäller det här med att byta jobb som kock är att det alltid går snabbt.Man svarar på en annons och sedan tar det normalt inte mer än ett par dagar tills man har bokat en intervju, om det känns intressant över huvud taget. Ofta bestäms datum och så för att börja redan efter någon dag efter intervjun, eller i alla fall ett datum för "provpass", då kocken får komma in och köra en eller ett pat pass för att prova på, lära sig hitta i köket och för att arbetsgivaren skall se att kocken verkligen är så bra som den verkat vid intervjun.

Jag har tidigare ju bara bytt mellan olika restaurangkök och då har jag normalt sett bytt för att jag antingen varit utled på min gamla arbetsgivare, arbtsgivaren har haft ekonomiska problem/gått i konkurs/sysslat med ekonomisk brottslighet/varit ett kaos av ekonomiska frågetecken eller för att jag trott att något skall se bra ut på min CV.

Nu - när jag jobbat på Grantomta och älskat det, hade jag gärna varit kvar, men jag visste ju att det var ett vikariat och att det skulle ta slut, så jag började i november att söka nytt jobb, för att kunna ha ett fast jobb vid terminsstart till vårterminen.

Ni som läser bloggen vet att det varit en del intervjuer och en av de vanligaste frågorna, när det känns bra på intervjun har varit "när kan du börja? Vi behöver en typ... NU!"
Det visar sig att just DEN frågan inte är reserverad för restaurangkök och den senaste veckan har jag gått och tänkt på hur jag skall hantera ett erbjudande om tjänst på en förskola i en av Stockholms mer (ö)kända förorter, eftersom de vill att jag skall börja jobba där "Nu".

Igår var jag där och tog i hand på att börja jobba vid månadsskiftet, alltså i praktiken om sisådär tio dagar. Det känns kul, för det är ett jobb jag VERKLIGEN vill ha och som jag verkligen tror att jag kan göra något bra av, men det känns kymigt att lämna Grantomta tidigare än vad vi kommit överens om.

Alla på Grantomta är emellertid förstående för det faktum att jag inte kan säga nej till en fast tjänst för att leverera några - företrädesvis folktomma - veckor extra i december och början av januari.

Men det är inte utan att det känns lite vemodigt. Jag har trivts så bra. Folk har varit vänliga och köket är, om än litet och gammalmodigt, väldigt charmigt. Arbetsuppgifterna har varit precis lagom många och det har varit fantastiskt att få arbeta med barn.

Nu - att gå vidare - och fortfarande jobba med barn känns allra bäst. Att få göra det på ett sådant här sätt - som köksansvarig kock på till en början en och om några månader två förskolor i Rinkeby känns... som ett kall.

Men jag hade gärna fått färdigt hemkunskapen på Grantomta innan jag slutat.

Snabb reflektion på en måndagmorgon

Gamla favvisbloggen Matälskaren flyttar in på Taffel.se och jag önskar Lisa lycka till med det projektet.

Taffel verkar vara kul och spännande och kan bli riktigt vasst. Såg att Gitto också är engagerad i sajten på något sätt. Kul. Bra tjejer som skriver bra om bra grejer. Det kan inte bli bättre.

Men så - i högra kanten på "nya matälskaren" låg en annons från Lisas nya bok: Ditt nya skafferi (som jag för övrigt önskar mig i julklapp) och ser där en annonstext som lyder:

"Att laga mat är att resa".

Jag stelnar till, för i tisdags, i samband med att "jag träffade påven" gjorde jag den precis motsatta reflektionen:

"Att laga mat är att komma hem".

Eller längre:

"Var jag än är i världen, hur nervös jag än är, hur kaotisk min tillvaro än ter sig blir jag i 'mitt eget lugna rum dit jag går för att hela mig själv' när jag får på mig ett förkläde, en kniv i handen och med oljor och vinägrar till mitt förfogande".

Missförstå mig inte. Jag gillar Lisa. Hon är en generös tjej med hjärtat på rätta stället som ofta delar med sig av sitt kunnande och erfarenheter till resten av matsverige. Hon är en urkraft och en slags stöttepelare i Sveriges matbloggosfär. Dessutom var hon en av de som först ringde mig när jag var hemma och sjukskriven med trasigt öga. Sådant glömmer man inte i första taget.

Men om det är hon som skrivit annonstexten har hon fel. :-)

Kram på Er. Ha en god måndag!

God fiskgryta

Tänkte bara tipsa om en liten fiskgryta jag svängde ihop idag, till lunch:

Du behöver (för sisådär 8 portioner):
Lite fisk
Lite smör
2 Morötter
En palsternacka
En fänkål
2 Paprika (jag tog gul)
300 g krossade tomater
Fiskbuljongtärning
2 dl grädde
Salt, vitpeppar, spiskummin och kanel.

Gör såhär:
Skala och skär grytgrönsakerna som vanlig mirepoix. Fräs dessa i lite smör. Tillsätt en buljongtärning.
Häll på tomater och kryddor och koka upp.
I med fänkål, och paprika. När detta blivit mjukt - i med fisken i fina bitar.
Häll över grädden och rör om
Smaka av med salt, pepar och kanel.

Så himla enkelt. Och så himla gott. Check it out.

Lektioner att lära på firmafest

Var på firmafest igår. Det lät i förväg trevligt och lagom och ingen hade ju tvingat mig att gå, så jag gick så att säga dit frivilligt.

Ändå. Jag gillar inte sådana där tillställningar. Alla där är akademiker och mycket smartare än jag. De dricker viner som de vet är bra och för begåvade samtal om viktiga frågor inom pedagogik och psykologi och jag brukar på sin höjd kunna komma med husmorstips om hur man vispar majonnäs utan att få den att spricka. Jag brukar därför alltid bli rätt nervös innan sådana här tillställningar.

Igår hade jag emellertid med mig en förtrogen - Katarina.Katarina är f.ö. kompis med CayakCarin och har därför snabbt blivit uppflyttad på min lista över "folk som inte är idioter"Dessutom är hon tio år äldre än jag(kanske lite drygt) och har dörför en tämligen god musiksmak (där - visar det sig - favvisbandet "The Who" också tar upp sin beskärda del i CD-samlingen! Bravo!)

Jag vet. Jag är fördomsfull, men jag blir glatt överraskad av damer som annars klär sig välvårdat, sminkar sig snyggt, beter sig välartikulerat och vänligt mot kollegorna och kan äta med kniv och gaffel visar sig gilla... .. . The Who.

Nåväl.

Att arbeta på Grantomta gör att man som kille, är i minoritet. Man är utnumrerad med en faktor av sisådär 5-6 mot ett. Det gör att det ofta känns lite... .. . . spänt, kanske man skall säga, att som kille vara med när det dricks alkohol, musik spelas på stereon och sådär. Förväntningarna skruvas liksom upp på en, på något sätt.

Utan att gå in så mycket på detaljer kan jag säga att det känns skönt att veta att den kille som bäst faktiskt behövde försvara sig och sin heder fysiskt motantastande dagisfröknar är något slags fallskärmsjägarämne.

Jag gick bland de sista, vid tvårycket. Som då enda oflirtad, ohånglad, orödvinsnedspilld, okysst eller tillochmed ofull deltagare i sällskapet. Det känns bra.

JAG kommer inte att behöva ta någon avsides på måndag och "snacka lite om vad som hände i fredags".

Dessutom har jag lärt mig att spela poker, med gravt berusade människor, som inte kan reglerna (och som därför heller inte kan enas om spelets gång eller vilka kort som klår vilka och så vidare), om legobitar, utan ekonomiskt engagemang, mitt i natten leder till VÄLDIGT "aggressivt" spel, där man går "all in" på i princip varje giv oavsett kort, för att antingen vinna så snabbt som möjligt, eller förlora, så man har händerna över till annat...

Det är viktiga kunskaper.

Det är inte långt kvar till julfesten.

Follow-up: Frågor och svar... och bilder...

Ojojoj. Såhär många kommentarer tror jag inte jag fått sedan jag råkade skriva något elakt om Linda Skugge, för typ ett halvår sedan... Nåväl... Jag skall svara på Era frågor, så gott jag kan, och här kommer också några bilder, som snälla Magnus på Anagram produktion, har skickat...





Skönheten och odjuret... Fast från höger till vänster...

Nåväl - till frågorna, dåra...

cayakcarin sa...

Men Jesper....:-)

Ja... Jag vet... Men ärligt... Det är kanske det roligaste jag varit med om sedan jag blev förälder... Jag är töntig, jag vet, men det typ ENDA som skulle kunna klå det här är att få göra ett liveinhopp på trummor i The Who... Du hajar. :-)

Mackan Andersson sa---

Wow! Min bror är ett riktigt stalkerämne.

Allvarligt talat - kul att hon var trevlig.

Now, give us the details. Och sluta vara så fanboyish. ;)

(Inte ett dugg avundsjuk att du är först av oss att göra TV, för övrigt. Alltid kul när det går bra för folk...)

The details... Well... Hmm. Vi hade väldigt roligt. Eller i alla fall jag. Och vi skratta mycket. Ett "scoop" är väl att Tina lagar mat i fluffiga tofflor, eller barfota i studion, vilket jag reagerade på lite. Jag kommer inte kunna se ett program nu, utan att tänka att "undrar om hon är barfota...":-)



Det är roligt att laga mat... Det skall vara roligt i ett kök!






Oj, så skoj det är...

Tony och andra har frågat när programmet sänds och... Jag bet inte. Eller hur... Eller... nånting, men jag kommer att få reda på alla detaljer av Anagram Produktion, och så fort jag får det postar jag om det.



"Euh, va gutt!"

(Inser för övrigt att det är ett historiskt tillfälle - mat, som jag lagt, på bild, där jag är med, på Bloggen... Och bilden är dessutom bra!)

Så - hur ÄR hon EGENTLIGEN?

För Er som inte visste, eller hajat det, eller så:

Var igår i Helsingborg, för att - som pris i Aftonbladets mat-TV-tävling från i somras vara med på TV-inspelning med "Mat-Tina" Nordström.

Det är stort. Precis hur stort som helst. Att få träffa Tina och snacka med henne några timmar och laga mat ihop är, kan jag tänka mig, lite som för en teologistuderande att få hänge med påven en dag på jobbet. Påven som ses som Guds företrädare på jorden av några miljoner människor. Det är alltså... Stort...Att...Träffa... Tina...

Ni hajar.

Jag sov inte alls natten innan, för jag var så pirrig. Gick upp före fem på morgonen för att hinna till tåget. Det hela blev inte mindre tröttsamt, eller pirrigt, när tåget fick tas ur bruk och vi fick lastas på på ett annat tåg på vägen ned, men.... För att komma tillk det viktigaste: Jag kom till sist fram (en timma efter utsatt tid) och fick TRÄFFA TINA.

När jag kommer in i den provisoriskt uppbyggda studionsmyger jag in och sätter mig på en stol längst bak i rummet. Tina spelar precis in slutet på sitt julprogram och jag reagerar på att jag faktiskt är i samma rum som Tina. Legenden. Myten. Superkocken. Jag sitter ett tag och bara fånler och känner mig helt tagen av att se henne stå där och jobba. Så händer något magiskt: så fort TV-prod-scripta-coola-ha koll på allt-killen säger "fint bryt" ropar någon:
"Nejmen, Hej, JEsper!" och det visar sig vara... .. . Tina.

Tiden står still. Världen snurrar för en tiondels sekund runt mig, när alla i produktionsteamet förvånat vänder sig om och inser att jag anlänt och hälsar på mig.

Jag kämpar för att inte svimma. Dels är jag lycklig som ett barn. Dels har jag inte ätit något på hela dagen. Men jag är också så nervös för det jag skall göra där - att laga mat framför kamera, och med Tina, att jag inte klarar av att äta.

Och då blir det lunch.

Jag har ätit Tinas julmat.

Det ni.

Fast jag åt nästan inget alls. Jag säger bara: "håll utkik efter kakan!" Den var grym.

Så blir det snabbt produktionsmöte. Vi går igenom "mitt" program, vilket går ut på att jag skall laga Grantomta-barnens favoitmat - Japansk kycklingwok - tillsammans med Tina. Skämtandes, gnabbandes och diskuterandes skolmat. Vi enas om någon slags körordning och så är det dags att spela in. Jag plockar fram kniv (en alldeles ny Rosendahl, som jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent, men inte vågat använda än, eftersom jag fortfarande "jobbar på känsla" när jag skär, eftersom jag ser för suddigt) och skall sätta på mig ett förkläde då Tina kommer ut från preppningsköket med två identiska förkläden:

"Här - ta ett, så har vi likadana. Vi ser ut som bästisar!"
Tanken att vara bästis med Tina känns svindlande, men förklädena är snygga och bra (långa, riktigt bra förkläden, faktiskt!) och jag känner mig genast som en kock igen. Nu är det allvar. Nu är jag fokuserad.

Så spelar vi in. Vi samtalar om ditt och datt under inspelningen. En del bandas. En del inte. Helt plötsligt måste jag be produktionsteamet att bryta. Det slår mig med full kraft att jag lagar mat med Tina och känslan av att vara femton år, i en högstadiekorridor där den snyggaste tjejen i plugget lagt en lapp i ens skåp på frukostrasten slår mig. Det är helt enkelt overkligt. Jag är hlet tagen av situationen. Av Tina. Med storm.

Helt plötsligt är vi klara. Det är dags att åka hem. Jag ringer polaren Lars och berättar att Tina är snyggare i verkligheten än på TV och han undrar: "men hur ÄR hon... Egentligen?" och det enda ord jag kan få fram efter den här dagen är:

"Underbar".


Fotnot: Om KillenTidigareKändSomMediaKristofer läser det här får du ringa mig, så skall jag berätta precis hur skillnaden mellan en produktion i ett sunkigt kök i Nacka skiljer sig från en av ett känt mediabolag.

Pirrigt

I morgon smäller det. Ni som vet: ni vet. Ni andra: Jag bloggar om det när det är klart.

JAG tycker jag är duktig, i alla fall

... som inte ringde till jobbet idag, förrän vid 16-rycket och kollade med CayakCarin hur det gått...

(Ja, jag vet att jag är nojig).

Hantverkarlogik

"Vi klipper strömmen nu, ok?"

Klockan är 09.00 och det är INTE ok att klipa strömmen i "en kanske två timmar". Jag skall ha lunch klar om rvå timmar. Till hundra pers. Jag vill INTE göra den på spritkök eller över öppen eld.

Hantverkarna går på lunch klocken 10, "så vi hinner tillbaka till elva, då, om det skall vara så jävla nödvändigt". 11.01 blir det mörkt.Och tyst.

Kvert över tolv blir det ljus igen. Ett tag, men bara precis så länge att jag hinner få in en diskback i diskmaskinen innan det blir mörkt igen.

At diska lunchdisken för hand en fredag känns.... ... . . sådär.

Det blev en längre dag än vanligt igår.

Noja: Att lämna bort sitt kök

Skall ha semester ett par dagar nästa vecka. Det skall bli kul, skönt och bra på alla vis, men jag har en klump i magen. Jag skall lämna bort mitt kök igen. Jag har skrivit det förr och jag kommer säkert ha skäl att skriva det igen: "att lämna bort sitt kök till okända människor känns som att läna bort sitt barn till bekantas bekanta."

Måndag och onsdag är lugnt. Då är det den ärrade veteranen och kampbrodern (-systern?) CayakCarin som tillfälligtvis trakterar spisen. Skönt. Hon kan köket, har samma matfilosofi som jag (allt från grunden) och kan dessutom de mer sublima konsterna "att få som man vill" och "låta bli att bli överkörd" i ett kök där det annars rätt lätt kan spåra ur i organisatoriska trafikolyckor... Hon kommer att hålla ställningarna, utan att förhandla bort något territorium av det som är "mitt kök" tilll någon annan och till belåtenhet utföra uppdraget som min förtrogna, även om jag inte är där.

Det svåra är tisdag. Tisdag då jag får varor. Tisdag då det är fiskdag. Tisdag då saker och ting väldigt snabbt kan förvandlas till, om inte katastrof (för så kallas det när folk dör) så i alla fall en mindre fuckup...

"... vilken dum kock - han sjunger ju inte!"

Har den senaste tiden lagat rätt mycket mat tillsammans med dottern. Hon står på en pallstege bredvid mig i köket, med förkläde och släng och skrapar morötter med potatisskalare, delar på potatisar med en lilleman, har i kryddor i maten, penslar kött och kyckling med marinader och sådant där som treåringar tycker är toppen. Vi har fantastiskt roligt i köket. Vi smakar på allt, pratar om vad som passar till vad (vilket har lett fram till skämtet "senap på vaniljglass" som hon nu tycker är det roligaste som finns!) och hur man steker, kokar, fräser, sauterar, pocherar... Det är toppen.

Igår såg vi Niklas Mat på reprisen på TV och dottern tycker att "han lagar bra mat". och lite senare "Han har bra musik". Det har hon rätt i.

Någon timma senare går Keith Floyds program på TV8, och som mat-TV-junkie man r slår jag över till åttan och vi sitter och tittar igen...

Det är då hon säger det: "Vilken dålig kock!"
Jag: Va? Vad sägerdu?"
Hon: "Dålig. Han sjunger ju inte! Vilken dum kock! Fy!"
Jag: "Va? Han är ju jätteduktig?!"
Hon: "Men jag, pappa, jag är en duktig kock. Jag sjunger. Du pappa. Du sjunger."
Jag: "*fniss*"
Hon: "Dålig kock..."

Och det är då jag inser att det där med matlagning och glädje till maten är viktigt. Det viktigaste. Även för en treåring...

Förkyld och livrädd...

Jag är förkyld och snorig. Hostar lite, men värst just nu är att jag snorar. Alltid när jag blir förkyld får jag sådant där gult äckelpäckel i ögonvrårna. Som tämligen nyhornhinnetransplanterad och med både minne och fantasi att komma ihåg och göra sig en föreställning om hur det var när hornhinnan gick sönder blir jag livrädd varje gång jag blinkar och så helt plötsligt ser suddigt, för att jag har sådant där gegg på ögat.

Jag blir tokig.

Är det bra eller dåligt?

Jag vet inte om det är bra eller dåligt när ens presumtiva arbetsgivare gör en slagning på Google och får upp den här bloggen och sedan vill att man skall berätta lite om den under intervjun...

Är det bra att de vet om att jag bloggar och är ok med det och tycker att "det här är en bra blogg" och läser den, eller är de bara kontrollfreaks som vill visa att "vi ser