Ett öga rött...

Så - äntligen - blev det dags för den där hornhinnetransplantationen. I måndags, vid elvatiden opererades jag på S:t Eriks ögonsjukhus (de är riktiga hjältar!) och fick så min nya (eller i alla fall bättre begagnade) hornhinna.

Så - hur känns det? Well. Jag trodde att det skulle vara värre. Faktiskt. Å andra sidan trodde jag att jag skulle ligga i ett hörn och gråta efter morfin i någon vecka, illamående, oförmögen att äta och kraftigt disorienterad. Så är det alltså inte. För mig, skall tilläggas. Jag mår oförskämt bra, på det hela taget.

Mitt högeröga är rött. Myckeat rött. Det rinner ur det nästan hela tiden och jag är ljuskänslig. Jag kan inte läsa eller så med det, men faktiskt, jag kan redan se lite genom den transplanterade hinnan. på nätterna kommer fortfarande ibland blod ut med tårvätskan och kletar ihop ögat eller skapar ofräscha märken på örngottet, men annars - det är helt ok, faktiskt.

Jag kan ännu inte hacka lök, tyvärr, men jag lyssnar på ljudböcker, tvingar grannar och kompisar att läsa för mig och ringer och telefonterroriserar gamla vänner och bekanta. Jag går ibland prommenader med min vita käpp och känner mig på det hela taget.... ... . lycklkigt lottad, eller "välsignad", för att använda ett religiöst ord.

Så - för att sammanfatta - det tar ett tag innan jag skriver här igen. Eller läser Era kommentarer eller egna bloggar, men det är bara en tidsfråga nu. Det KOMMER att bli bättre. Och jag KOMMER att kunna se igen. Och jag mår - efter omständigheterna - väldigt bra.

Ring mig gärna, för jag tycker fortfarande att det är jättetrist att vara ensam hemma. Mitt nummer står i en tidigare post, några poster ned, här i bloggen...

Kram på Er alla.