lördag, mars 31, 2007

Webb-TV dag ett.

Ojojoj. Då har första dagen av inspelningarna gått till ända och vi har fått ihop en hel del material.Det känns jättebra. Hela dagen har gått rätt fort och vi har fått mycket gjort under tiden.

Saker jag lärt mig idag är:

Om man någon gång behöver få något gjort som kan tyckas "administrativst omöjligt" skall man ta kontakt med Emanuel. Ingen annan jag känner kan gå in på en konsumbutik där vi handlar lite "expressgrejer" till några scener och liksom: "Hej, jag undrar om vi kan få låna en kyl full med ägg...? Det gör sig bra på TV..." och liksom på stående fot få butiken att LÅNA UT 300 ÄGG för att "det skulle se bra ut på TV". Det är helt absurt. Men sådan är verkligheter med Manne. Det händer helt enkelt grejer.

En annan sak jag märkt r att killen tidigare känd som MediaKristofer är väldigt bra på att filma. Han gör grejerna som JAG vill ha dem och ofta är vi väldigt ense om hur grejerna skall filmas och ur vilka vinklar, i vilket ljus osv. DET är bra.

Ytterligare en lärdom är att det kan uppfattas som lite "suspekt" bladn grannar om man stänger alla epersienner i lägenheten sedan belyser allt med 600W-lampor och när folk frågar berätta att "vi filmar ett litet amatörfilmsprojekt för webben"...

Nu har den stora disknings- och återställningsoperationen börjatså att allt ser lika bra ut i morgon, igen. I morgon är en annan dag.

onsdag, mars 28, 2007

Gäster och lammfärsbiff

Vi har haft gäster ikväll. Trevligt, för vi kom att rata om framtidsvisioner och vad man vill göra "när man blir stor" och sådär. Jag ville givetvis ha ett eget kök någonstans. En liten lokal sylta med bra käkutan kompromisser. Grejer man gillar att äta. Och grejer jag gillar att laga. Och liksom "alla andra kan dra"...

När man ändå drömmer vill jag gärna ha en ferrari.

Nåväl. Jag gjorde lammfärsbiffar. Min timjan har vuxit så hela fönstret är fullt. Så jag hade rätt mycket timjan. Det blev gott. Körde timjan, vitlök, lite chili, salt och fetaost i biffarna. Serverade med couscous, tomat och paprikasås, grillad paprika i strimlor och thaibasilika från nyss nämnda fönster som dekoration. Det blev snyggt. Och gott.

måndag, mars 26, 2007

Bäst just nu.

Läser i bl.a. SvD att "Thw White Guide" - resultatet av ihopslagningen av Gourmets gamla "199 bord" och något mer, som jag glömt bort nu - har utsaett Oaxen och F12 till "bästa". I år. Igen. Inte helt överraskande ligger Mistral också med på listan, samt den gamla Stockholmsinstitutionen Operakällaren. Faktiskt kan man tycka att det känns lite konstigt att det på 10 i topp bara finns EN krog från Göteborg. En från uppsala. Resten är från Stockholm med omnejd. Annorlunda.

Nåväl, även om jag aldrig jobbat på ett ställe som skulle platsa på en tio-i-topp över sveriges bästa blev jag som vanligt när jag läser listor inspirerad att göra en själv.

Så här kommer listan över:

§0 saker som är bäst just nu;

10: TV 8 kör gamla Keith Floyd-repriser. En del är helt fantastiskta.
9: Jag har en hel del inspiration kring mat just nu, mycket beroende på grejen med Manne och Killen tidigare känd som MediaKristofer. Att komma igång att tänka på koncept har fått mig att börja tänka på mat igen. Det är kul.
8: Favvis-TV-Kocken - Jamie Oliver har börjat sitt nya program, som jag gillar. Jag gillar idén med att allt är organiskt och miljömedvetet.
7: "Tjejen i polotröjan" ler alltid och snackar en stund på min korvmoj på slussen. Det kan hjälpa upp nästan vilken pissdag som helst.
6: "Nils Emils Matminnen", som jag köpte på bokrean - har visat sig vara ett fynd. Kul att läsa framförallt gamla historier från Stockholms VERKLIGA guldår...
5: Det är vår. Det kommer färsk grön sparris på konsum. Jag steker min gladeligen med smör och lite citron, salt och socker och sedan bara hyvlar lite paremesan över. Man behöver inte mer för att bli riktigt lycklig!
4: Jag har kommit igång med ett annat matprojekt som jag kommer att berätta mer om sedan. Men det är kul, för jag har varit inne i en inspirationsmässig svacka ett tag och det är kul när det lossnar.
3: Träffade en söt servitris från ett tidigare ställe, idag, ute i solen. Hon kom ihåg mig. Bara en sådan sak.
2: Favvisbloggen Tre tjejer i köket har också uppmärksammat de fantastiska frukostarna hos "Två systrar och en kock". Bor du i Stockholm finns det helt enkelt inget försvar för att inte gå dit. Gå dit. Gå dit. Gå dit.

Och så slutligen

1: Jag har skrivit det förr och kommer att skriva det igen, men färskbryggt moccakaffe, apelsinjuice, rostat bröd och ett ägg är bara THE helgfrukost. Jag njuter i fulla drag när jag kan muta dottern och frugan att ta ett varsitt ägg och plocka fram brödrosten.

söndag, mars 25, 2007

Mat-TV-premiärer

Det är söndag kväll och jag sitter och kollar på lite TV. Lägger märke till att gamla hedersknyffeln Jamie Oliver börjar sin nya serie på kanal 5 idag. Kul. Programmet verkar dessutom rätt bra. Lite väl mycket "trädgård" och lite väl lite "kök" för min smak, i alla fall i början av programmet, men det verkar rätt bra. Hans "falafel"-grej var helt suveränt bra. Kul. Jamie är bra.

Såg förresten härom kvällen den sista "förkväll" och Pelle gjorde sig väldigt bra i TV, som alltid. Det ryktas att han håller på med ett nytt projekt och jag lär sitta klistrad vid TVn även då...

---

Killen tidigare känd som MediaKristofer och Manne har ju redan skvallrat om det, så det är ingen idé att jag försöker hålla tyst om det längre - Nästa vecka börjar vi filma "Blodigare och Eldigare", vårt lilla underground-webb-TV-projekt. Det skall bli jättekul att göra något lite mer "multimedialt" än att bara blogga om det, även om det inte är "riktig TV".

De två första programmen "skjuts" nästa helg, verkar det som. Det första är "helt färdigdribblat" vad det gäller någon slags "stolpmanus" med någon slags preliminär klipplista (som jag lärt mig vad det är idag, av nyss nämnda "Killen tidigare känd som MediaKristofer) och sådär, så det känns rätt "på rull". Vad det gäller program två har vi inte bestämt oss riktigt vad det skall handla om. Antingen blir det någon slags "Taco-grej" av något slag, eller så blir det "franska grejer" (för att de är lätta att göra blog och eld-grejer med fransk matlagning) eller så blir det något HELT annat... Vi får se vad som händer.

---

Håller förresten, på tal om något HELT annat, på med en tanke om en bloggtävling här på Krubb snart. Ni får hälla ögonen öppna.

torsdag, mars 22, 2007

Örter och grönt...

Har lite kryddgrönt i fönstret. En Thaibasilika som täcker halva fönstret och som en av mina grannar tror är någon slags olaglig växt, en liten stackars basilika som i och för sig sett bättre dagar men som vägrar dö, en kruka timjan som växer som ogräs, som jag klipper i varje dag till kycklingrätter, i ärtsoppa och annat, men som ändå sprider sig överallt och en fransk dragon som just börjat sloka.


Jag hade nästan glömt hur mycket jag gillar att påta med kryddväxter när jag fick ta över några av mamma. Nu står de i fönstret i mitt kök och trivs som bara den. Jag går och vattnar dem. Sjunger för dem. Plockar bruna blad. Låter dottern smaka "på blommorna" och använder dem flitigt i min matlagning.

Att få vara både lite kock och trädgårdsmästare på samma gång är verkligen härligt!

Jag undrar förresten hur det gick med Mannes Entrecote han skulle helsteka idag? Jag har inte hört något och det oroar mig lite...

EDIT: Chattar med "Killen som förut kallats MediaKristofer" och fick reda på att det gått illa med Entrecoten. "För rött kött och äcklig sås". Jag ställer mig i skämshörnet så länge...

En riktigt, riktigt bra dag.

Ja, vad säger man? Igår var en riktigt, riktigt bra dag. Trots att jag är hemma med någon mystisk infektion (hög feber, snuva och näsblod, nu tredje dagen i rad), så känns det idag väldigt, väldigt bra.

Jag börjar med det viktigaste:

Några hade läst mitt inlägg om mat med barn och en pappa (kors i taket) skrev väldigt snälla kommentarer. Jag blev alldeles varm inombords.

Jag själv lagade "snabbmat" igen (det var rea på pitabröd på konsum). Det blev nyss nämnda pita, fyllda med avocado, tomater, lite kyckling (som jag stekte tillsammans med lite lök, spiskummin, vitlök och goda örter) majskorn och keso till middag. Dottern visade sig älska det och när hon säger "älska pappas mat" börjar man nästan grina.

Men nästan precis hela dagen var bra:

Linda Skugges blogg på expressen länkade tillbaka till mitt öppna brev. När jag insåg det kändes det lite som att gå på högstadiet igen och den populära tjejen av någon anledning lämnat en lapp i skåpet åt en.... Skit i vad som står i den - hon vet om att jag FINNS och hon skrev... till mig... Lite så känns det. Hon liksom LÄSTE vad jag skrev och tog sig tid att SVARA på det. Yeehoo!

Kompisen och bloggoraklet Manne ringde sedan och hade ett väldigt kul problem: Han skulle ha besök - av mormor - och hade tänkt bjuda på fläskfilé. Men vad bjuder man en mormor på? Mitt förslag var först att späcka filén med något klassiskt som katrinplommon, men Manne själv lade in sitt veto. Efter en stunds diskussion blev det så "rubbad" filé. "Rubbad" som i "to rub" snarare än "puckad" (jag skriver givetvis detta i vetskapen om att några av mina läsare - inte minst mina syskon - annars givetvis kommer med kommentarer om receptets upphovsman och dennes eventuella rubbning :-) ).

Nåväl. Emanuel berättar att allt gått bra. Riktigt bra faktiskt. DET är bra. Grejen är att jag tycker att det är så himla kul när folk skriver eller ringer och vill ha tips om någonting. Det känns lite som om man är någon slags superhjälte som får dra på sig den gamla slitna superhjältekostymen (i form av en nött kockrock, med en penna för receptskrivning, fastsatt i slaget), kavla upp ärmarna och sedan liksom... .. . dela med sig av visdom, eller vad man skall säga. Som någon slags Yoda, eller Obi-Wan Kenobi, liksom.I alla fall - det är en väldigt rolig känsla. Och när sedan Manne lyckas som han gör (och mycket målande beskriver på sin blogg) är det förstås extra roligt. "En till nöjd gäst", typ. "Ett jack i kolven"...

"Sn fantasrtiska dagen" fortsatte med att att matbloggkollegan Anne hade länkat hit och blev glad för det. Anne är en sådan där tjej som trots att hon har en blogg som har ungefär - i snitt - 10 gånger fler läsare än Krubb, helt saknar pretentioner. Hon är liksom bara "oh, vad kul att någon frågar MEJ om något". En riktigt bra förebild för oss andra matbloggare.

Precis som Lisa Förare Winbladh som skrev en väldigt snäll kommentar till mitt öppna brev, och som sedan tog sig tiden att svara på mitt mail, trots att hon har ungefär - antar jag - en kvadriljard fantasiljoner andra, viktigare och mer intressanta saker för sig. Lisa är en förebild sedan många år, faktiskt. Jag tycker hon skriver riktigt bra. Jag läste rätt mycket av henne tidigare, när jag hade råd att köpa glossy matmagazin som Gourmet och så, men numer läser jag bara hennes gratistexter på bloggen. Nåväl. Att få sig några vänliga ord sig till livs av ens idål är... .. . stort.

För att förklara det här för dom av Er där ute som INTE är matnördar eller som liksom jag försöker att hjälpligt och stolpigt beskriva mitt ibland komplicerade förhållande till mat på bloggen kan man säga att det är som om Zlatan Ibrahimovic skulle besöka Örby Idrotssällskaps knattelag och sedan ge någon halvkrattig smågrabb till back en rufs i håret och säga "schysst skott, det där!".

Var tvungen att chatta lite med Killen jag tidigare kallat "MediaKristofer" bara för att ha någon att berätta allt för, och fick då reda på att han köpt en ball kamera som han skulle kunna filma vår "webb-tv-matlagningsprogram"-serie med i framtiden. En liten diskussion om namn och viktigheter som om det fanns kockrockar med brodyr på bröstet tog vid och i den allmänna glädjeyran kändes det som om vi helt plötsligt kommit MYCKET närmare någon slags filmning.

När så till sist Cecilia Öhrn - webredaktören på tidningen Mama skrev en kommentar i samma blogginlägg, framåt kvällen kändes dagen liksom... fullbordad.

Det kändes som att få nobelpris, en stjärna i guide rouge och en läcker köksapparat i british race car-grönt i födelsedagspresent, på samma dag. Jag gick och lade mig mycket, mycket lycklig.

Dagen idag har nästan inte kommit igång än - jag har bara druckit kaffe och kört en blodig maskin tvätt, men jag skattade gott och Mannes inlägg och känner mig alldeles varm och mjuk inombords.

Det här kommer att bli en bra dag.

Och blir det inte det kommer jag att leva på gårdagen länge.

tisdag, mars 20, 2007

Öppet brev till Linda Skugge

Jag tänkte ett tag på vad jag skulle ha för rubrik på den här posten, och ville egentligen kalla den:

Att tänka nya tankar om gamla föreställningar

Men hela grejen är ju att det ÄR ett öppet "brev" till Linda Skugge. Jag hoppas att hon kommer att läsa det. Jag har inte hennes e-postadress och på de bloggar som jag hittat måste man vara någon slags medlem (och på bloggen på expressen är det något fel med medlemsregeistreringen) så jag har inte kunnat kommentera vad hon skrivit i hennes egna bloggar. Anyways.

Tack Linda. På riktigt.

Jag skrev, för några veckor sedan, ett inlägg här på bloggen om din matblogg där jag ondgjorde mig över saker som jag tyckte att man som matbloggare skall ha på sin blogg.

Utan att rapa mer om det förflutna kan man väl säga att jag började tänka ett steg längre, när alla reaktionerna på krubb kom. Vem är jag att liksom berätta hur andra skall blogga? Bara för att jag vet hur jag vill ha det betyder det ju liksom inte att det är rätt?

Jag fick bokstavligen hundratals mail och kommentarer till bloggposterna här, under några dagar, och väldigt, väldigt många tyckte att din stil att blogga var jättebra. Att det inte alls behövdes vara långa omständliga beskrivningar eller detaljerade recept på en matblogg för att vara intressant. Det fick mig att tänka till.

Det är bra att det finns matbloggar som din. De har - bevisligen - en enorm läsekrets. Mångt mycket större än Krubbs. Jag tror att det dels har att göra med att du som person och skribent givetvis är mer intressant än lilla jag, men också givetvis på vad jag snabbt diskuterade med Anne i hennes intervju - att alla bloggar har sin egen läsekrets, och att det är viktigt med ett brett udbud. Din matblogg är... .. . annorlunda. Jag inser emellertid att jag inte är, eller ens någonsin har varit tänkt att vara "i mitten" av den läsekrets du vänder dig till. Det du gör, gör du bra.

Vidare dök det i diskussionen upp flera mammor som hade kommentarer om Krubb och hur min blogg kunde göras bättre - något som givetvis inte hade hänt om du inte länkat hit. Tack för det. Det fick mig att tänka på mitt eget föräldraskap ur ett annat perspektiv och kanske också i relation till min egen mammas. Saker som "vad är viktigt för mig och mitt barn" ställdes på sin spets när frågan om huruvida man har tid att smaka av såser när man har småbarn dök upp. Jag har den största respekt och förståelse för folk som vill satsa annan tid på sina barn än att stå i köket. I min familj har det bara varit så naturligt att liksom umgås i köket att jag inte tänkte tanken att andra inte har det så.

Till sist vill jag ge dig, vad vi i Orminge skulle kalla "fett med kredd" för att du faktiskt, som jag tycker det, har ryckt upp matbloggen på mama. Du har blivit mer "personlig" i dina kommentarer och mer utvecklad i dina beskrivningar, något jag ville åt i mitt ursprungliga inlägg. Dina postningar från den 14:e var jättebra!

Jag har också noterat att du blivit bättre på att skriva ut källan till saxade recept. Kanon.

Jag inser att det är förmätet att tro att jag har haft något att göra med det, men du skall veta att jag i alla fall iakttagit förändringarna och blivit glatt överraskad över hur mycket bättre bloggen blivit på bara någon vecka.

Så... Keep up the good work.

Jag skrev förresten till Mama, som du föreslog, till deras webredaktör, men har inte fått något svar. Jag antar att de får rätt många förslag på bloggerier och att jag helt enkelt hamnade i en binär paperskorg någonstans. Jag vet inte hur din deal med mama ser ut, men ifall du skulle vilja får du givetvis gästblogga på Krubb, om du vill.


MVH

/Jesper Värn

Ps. Såg att du länkade tillbaka hit, när du fått patéreceptet. Kul. Och tack för all hjälp. Ds.

länkad

Pps. Jo, just det. Jag har ju min kommentarfunktion påslagen, så om du vill får du gärna kommentera det här brevet här, ifall du läser det. Ds

Barnmat för matbarn

Har fått några frågor från bl.a. Anne och Xilonen om det här med att ha barn och laga mat.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag skall skriva. Jag har liksom, sedan jag flyttade hemifrån, i princip alltid lagat mat. Jag tror att mitt eget matintresse kommer hemifrån. MIN mamma lagar FANTASTISK mat. Dels har hon en fantastisk reportoar - både bred och djup, och dels har hon, som alla bra kockar, förmågan att improvisera. Faktiskt ungefär i samma utsträckning som jag själv, vilket gör att ingen av oss idag nästan längre KAN följa recept. "Man tager vad man haver" har helt enkelt till sist gett en någon slags respektlöshet inför skrivna recept. Man har tagit det som funnits i kylen eller i skafferiet i stället, så många gånger att det är mer eller mindre en reflex.

Nåväl. Jag minns själv att jag älskade att vara med och "hjälpa till" i köket med mamma när jag var liten, och några av mina tidigaste minnen utspelar sig i vårt kök i villan vi bode i då. Jag har någon bild på mig själv som varandes runt två år, med en skärbräda full med snett och vint skurna korvbitar och jag själv med mycket allvarlig min och en matkniv i näven, delandes korven till någon korvgryta eller något.

Att som barn få vara med och ta plats i köket har helt enkelt varit naturligt för mig. Givetvis är det något jag skulle vilja ge vidare till min egen dotter. Dels själva intresset för mat (som jag tycker är mer uppbyggligt än t.ex. intresse för TV-spel eller video), dels hantverket, så att hon faktiskt KAN laga mat, eller i alla fall förstå hur det går till, när det är så dags och dels respekten för råvarorna.

Just det sistnämnda är något jag själv fick med mig hemifrån och något som jag idag är mycket tacksam för. Ingen mat är liksom "för dålig" för att äta, så läge råvarorna är färska. Jag äter alltså blodpudding, lever, njure, all slags korv, alla grönsaker etc. Men inte nog med det - jag vet varifrån biffen kommer. Att det varit en kossa från början, som förmodligen hade ett namn, som mjölkats och som sedan blivit för trött och som då blivit ryggbiff och filet och nötfärs och.... nötnjure, t.ex.

Min dotter har inte varit på ett slakteri, eller ens fiskat än, men så är hon inte tre än, heller, men hon vet namnet på alla grönsaker och frukter (och känner skillnad på t.ex. bleksparris och grön sparris. Känner igen kålrot, kålrabbi, rotselleri och de vanligaste rotfrukterna osv.)

Och hon älskar det. Att få vara med i köket. Hon brukar stå på en stol bredvid mig, eller på sin trappstege, och borsta potatisen, provsmaka på alla grönsaker och örter, lukta på fisk och kött och allt och gärna skrapa av skärbrädorna ned i pannor och kastruller.

DET - om något - är något jag gärna vill ge vidare - entusiasmen för maten. Kärleken till hantverket. Att göra det lustfyllt att umgås kring mat.

Just nu handlar det framförallt om att laga den tillsammans för att sedan äta den tillsammans och diskutera, prata, samtala om dagen och njuta tillsammans. I framtiden hoppas jag att hon skapar sig egna traditioner kring maten, men där gärna köket får vara hjärtat i hemmet, så att säga. Precis som det blivit för mig.

Tack mamma.

Och Tack kära, underbara barn.




(Den riktiga stjärnkocken i familjen)

måndag, mars 19, 2007

Kallt väder och het mat

Det är måndag. Det brukar i det Värnska kället betyda "något snabbt till middag" och idag var inget undantag. Efter väderomslaget, med snöfall och halka kändes det som om det var dags för något att värma sig med.

Det blev mexikanskt.

Jag skall säga det direkt. Jag är riksvärdo på mexikanskt. Jag kan typ 5-6 rätter, så det blev enklast möjliga: Nachos. Köpte billiga nachos på konsum för ett tag sedan och körde lite köttfärs med cayennepeppar, salt, soja, spiskummin, vitlök och paprikapulver lite ost ovanpå och så in i micron. Salsa (tomatkross, lök, sambal oelek, spiskummin och vitlök) och så färsk sallad, creme fraice och lite örter på toppen.

Det blev lite guacamole också, eftersom jag hade ett par avocadosar.

Inalles färdigt på kanske tio minuter. Världens enklaste och jättegott.

söndag, mars 18, 2007

Bloggintervju - Anne från Anne's food!

I Krubbs serie: “Antasta dina läsare med frågor om dem själva” har idag turen kommit till en av Svensk matbloggnings pionjärer och inspiratörer. Anne från Anne's food. Anne är – kanske ovetandes – den största inspirationen till att Krubb en gång kom igång, i december 2004... Eftersom Anne är världsbäst inte bara på att laga och skriva om mat, utan även att fota den kanske hon har några tips till Krubb och Krubbs läsare...

Hej, Anne, hur mår du idag?

Åh, jag mår alldeles jättebra. Det är vår i luften! Jag har precis stått i köket och förberett en massa god mat för goda vänner, och då mår jag utmärkt.

Du skriver ju själv en blogg om mat - anne's food - varför skriver du (primärt) på Engelska?

Det finns fler anledningar. När jag började – oktober 2004 – fanns det i stort sett inga matbloggar på svenska. Däremot fanns det ett gäng – ett ganska litet gäng – som bloggade på engelska, från olika länder. De verkade ha väldigt roligt, och jag blev helt enkelt sugen på att ”vara med”. Sen gillar jag att använda engelskan – jag har bott utomlands och dessutom läst en hiskelig massa engelska på universitetet, så det är kul att faktiskt göra något av det. Och inte minst, det är roligt med en stor läsekrets. Jag får kommentarer och mail från människor som bor på helt andra ställen än Sverige, och det är fruktansvärt roligt.

Du verkar få rätt många kommentarer på dina inlägg på Anne's food - hur många läsare har bloggen, ungefär?

Lite drygt 1000 unika besökare om dagen.
(Krubb har ungefär 100-150 återkommande besökare, som jämförelse – Red. Anm)


Krubb handlar ju också om mat, men är kanske "bredare" än Anne's food, eftersom den innehåller mer "andra texter" än bara recept. - vad tycker du om "bredare" matbloggar vs "smalare"? Ser du några trender i matbloggandet?


De flesta skriver väl om lite av varje, medan en del bloggar är mer nischade. Jag skriver allra mest om mat jag lagar, som glad entusiast. Ibland skriver jag om nya produkter, ibland om allmänna kul grejor, ibland om restaurangbesök, ibland om vin.. fast mest om mat. Jag läser alla möjliga bloggar, men tycker bäst om de som är allsidiga. Jag läser inte så många om att t.ex. äta pizza i New York och dylikt – även om det finns ett antal som är så pass smala. Skulle jag peka på nån trend så är det kanske just extremt smala bloggar, för att många känner att det redan finns så mycket ”där ute”. Och ska jag titta i kristallkulan tror jag inte att det går så himla bra för dem, många lägger av efter kort tid.


Krubb hade som flest läsare dagarna efter inlägget om Linda Skugges matblogg - tror du att intresset växer för en blogg om man skriver om redan kända människor?


Nej, det tror jag inte. Bloggen blir inte mer intressant. Däremot får du kanske fler träffar på sökmotorerna, eller länkar från andra ställen, och då får du fler besökare. Och några stannar säkert.

En gång i veckan brukar du ju själv blogga om dina kattungar - märker du själv någon förändring i antalet läsare då? Är det samma läsare som återkommer till bloggen?

Weekend Cat Blogging startades för drygt ett år sen av en tjej i Australien, och var just för matbloggare. Poängen var att visa upp sina söta katter, OCH hitta nya matbloggar. Nu har hon lagt av, men vi är många som fortfarande bloggar om katterna på helgerna. Och det har spritt sig även till icke-matbloggare. Men det är nog mest mina vanliga läsare som är inne och kollar även på katterna! De flesta verkar tycka att det är kul med lite variation. Och för mig är det mest roligt att få visa lite foton på annat än mat.

Du blev ju nominerad av mig och Krubb till kulturbloggens blogginläggtävling - hur känns det?

Hedrande! Uppskattade särskilt de fina orden om mina fotografier. Jag har alltid varit road av foto (alltid och alltid – men sen jag var prao på ett fotolabb i åttan, och lärde mig lite basics…) och det är jättekul att fota mat. Att få visa bilderna är en stark drivkraft till mitt bloggande.

Har du förberett något tacktal till galan? :-)

Haha, nä, jag får nog improvisera.

Vem är det som lagar maten hemma hos Er, förresten?

Det är både jag och min man, Per. Jag tar väl lite större ansvar för planeringen. Jag tycker att det är kul när vi hjälps åt, men han är något mindre road av att vara ”assistent” och lagar helst mat själv. Han är inte så mycket för improvisation, men följer gärna bra och pålitliga recept. På sistone har han upptäckt böckerna från Allt Om Mat (Vi har Nya Fredagsgourmet och Mera Fredagsgourmet) och de tycker han väldigt mycket om. Då sköter han allt i köket. Och han lagar en hel del vanlig vardagsmat – vi äter också falukorv och stuvade makaroner. Ibland.

Du har ju - på Anne's food, väldigt bra matfoto.(Till skillnad från Krubb som nästan aldrig har foton, och när jag har det är de oftast rätt krattiga)
Kan du ge några snabba tips om hur man fotar mat?


Träna. Varje dag. Jag menar, man äter varje dag, så det finns ju alltid något att fota. Sen får man försöka hitta sin egen stil. En bra kamera underlättar. (Mycket.) Viktigast att tänka på är bra ljus – det blir sällan fint med blixtbilder (om man inte kör studioblixtar) utan mycket bättre med befintligt ljus och lampor. Stäng av kamerans blixt! Tänk på att ha rena bakgrunder. Jag gillar inte röriga bilder, utan vill ha dem ganska tydliga och enkla. Jag använder ofta bakgrunder – stora färgade papper från typ Panduro. Det främsta som skiljer matfoto från annat foto är att det måste gå fort. I alla fall när man inte fotar för en kokbok och kan fuska. När jag fotar ska ju maten ätas – och jag är oftast extremt hungrig när maten väl är klar. Då får inte en bild ta mer än ett par minuter. Jag lägger mer tid på efterarbete istället, och försöker leka så ofta jag hinner i Photoshop.

Ganska många andra matbloggar länkar din blogg. Har du gästbloggat någonstans? I så fall - var?

Jag har gjort några inlägg för The Passionate Cook (http://thepassionatecook.typepad.com/) och Spittoon (http://www.spittoon.biz/), om Stockholm och Sverige. Det är två engelska bloggare som jag faktiskt träffat – jag åkt till London för en matbloggarpicknick i juni 2005, en vecka innan mitt bröllop. Jag blir ganska ofta tillfrågad om att vara med på gruppbloggar och liknande sajter, men jag känner inte att jag har tid och energi för mycket mer än min egen blogg, i dagsläget. Jag har gjort några saker åt online-tidningar, och även åt ett par vanliga tidningar – jättekul.

Vad är din favoritmat - att laga?

Svår fråga. Jag lagar varierad mat – allt möjligt. Jag gillar storkok, typ stora grytor – det är kul att laga mat till många. Och jag älskar att baka, både bröd och sött.

Vad är din favoritmat - att äta?

Quesadillas och guacamole står högt på listan. Och risotto. Det äter vi ofta. Men rent allmänt – ost i nästan vilken form som helst. Gott.

Ge oss ditt bästa äggrecept!

Jag älskar ägg! Kokt, stekt, äggröra.. you name it. En favorit för en snabblunch eller stadigt mellanmål är ”knapriga ägg”: kör torrt bröd, en bit parmesan, lite vitlök och lite basilika i en matberedare, så du får smaksatt ströbröd. Ha i en tät burk i kylen. När du blir hungrig tar du ut ett par skedar smulor, rör ihop med lite olivolja och fräser i en stekpanna. När smulorna har fått lite färg knäcker du över ett ägg, och steker tills det är klart.

Jag lät Manne ställa en fråga till mig i sin intervju, så du får givetvis chansen du också: Vad vill du fråga mig om?

Ja, du som har barn – har du några särskilda tankar om mat för barn? Hur gör du för att skapa bästa möjliga förutsättningarna för en varierad kost?

Jag tror själv att min dotter mår bra av att äta så många olika sorters mat som möjligt. “Lite av varje” är en väldigt bra tumregel. Det gör att både jag – som förälder – vet att hon får i sig ungefär vad hon behöver eftersom hon äter allsidigt och samtidigt hjälper det henne att upptäcka vad hon tycker om. Hon är enligt uppgift den enda hos dagmamman som känner igen och alla grösaker och kan namnet på dem och som dessutom hellre äter fisksoppa än korv med bröd. Det gör en stolt, som förälder, tycker jag, att hon har någon slags kontakt med vad hon stoppar i sig. Men det är klart – jag fuskar också ibland. Det händer att även vi äter fiskpinnar med pulvermos någon kväll när man kommer hem sent och inte hinner fixa något speciellt, för att dottern gråter hela tiden och bara måste ha något att äta innan det är dags för sängen. Jag har den största respekt för föräldrar som inte hinner lägga ned så mycket tid på sin matlagning, om man i stället lägger ned den på att umgås med sina barn på ett annat sätt. Själv umgås jag med dottern vid spisen. Hon hjälper till och skrubbar potatis och provsmakar alla grönsaker till salladen och sådär så det har blivit “vår grej tillsammans” - att laga mat ihop. Det är – om inte viktigt så – i alla fall väldigt roligt.

lördag, mars 17, 2007

Borta bra, men hemma bäst

Har så kommit hem från "Inte Sveriges Svar på Las Vegas" och ordningen i mitt liv börjar stegvis, så smått att återställas. Hade ett par hundra e-postmeddelanden i mailboxen. De flesta var hatbrev. Tack och lov för funktionen "markera alla" i e-postprogrammet.

Mamma och pappa reser bort idag, så jag tog vägen om dem på vägen hem. Jag hade inte ätit på hela dagen, typ, så mamma slängde ihop kanske världens bästa omelett. Mamma är toppen. Finns det någon mat i världen som är bättre än mammas? Jag tror inte det. Hade jag bara haft de biologiska förutsättningarna skulle jag vilja bli mamma, bara för att få kunna laga riktigt bra mat. :-)

Idag är Fru Värn på kurs så dottern och jag är hemma och myser själva. Skönt. Vi sov rätt länge (till typ 8) och åt "bustfrukost" - d.v.s. framför barnprogrammen på TVn, något som aldrig händer annars. Det blev äggfrukost och en massa goda grejer som mamma skickade med hem, nu när de skulle ut och resa. Kalkonpastrami, t.ex. Det var jättegott och stumpan åt så jag trodde att det skulle svälla över ur öronen på henne. Så hade mamma skickat med sockerärtor. En bra början på dagen, minsann.

I lägenheten i Avesta fanns ingen kaffebryggare, så att få komma hem o ch sätta på en schysst kanna moccakaffe på morgonen var verkligen... .. . . kanon. Läs förresten köks-assistent-Omies matblogg. Han har också skrivit om en frukost i veckan! Riktigt bra, faktiskt.

Flera av mina favoritbloggar har förresten spottat ur sig några av de bästa inläggen på länge, den här veckan: Mackan har skrivit om företag och/eller kända personer som låter spökskriva böcker, för att det liksom ger mer cred än t.ex. annonsplats i tidningen. Intressant. Manne har skrivit ett fantastiskt inlägg om en tjej som fått jobb genom att bloga och undrar när det är dags för honom (vilket jag anser vara en helt rimlig föågeställning - han kan ju skriva och han har lyckats scoopa flera gånger den här månaden, med rekordet tre grejer på en vecka!), Ragazze har skrivit ett kanonrecept på kyckling som är både himmelskt gott och enkelt att laga och... Well...

Läste förresten på en annan blog ett rätt kul inlägg om en att skribenten blir sur på folket i kassan på Ica, som mosar varorna på rullbandet. Förutom att jag tycker att det är lite fånigt att hacka på folk som jobbar i kassan på Ica (som förmodligen får sitt ändå) och att det i sig är ett I-landsproblem att uppröras över kan jag inte låta bli att slås av tankegången att "men - om man packar upp varorna i en annan ordning, när man lägger dem på bandet, hamnar ju inte de ömtåligaste varorna längst fram och grejerna mosas inte..."Jag antar att det är ingenjören i mig som talar, men jag har helt enkelt lite svårt att uppröras över samma saker som bloggskribenten i fråga, när det gäller personal i dagligvaruhandeln, som jag överlag gör ett ofta fantastiskt, jobb. En osjungen hjälteinsats, om du vill.

Nåväl.

Fick ett mail från en gammal kompis, som jag säkert inte hört av på typ... . . 8 - 10 år. Han drev på den tiden någon slags klubb på O-baren, vid stureplan och hävdade med bestämdhet att jag faktiskt haft långa, ingående, bitvis intressanta diskussioner med en frk. Norrman Skugge, på den tiden, på klubben 127.0.0.1. Jag kommer själv inte ihåg alls vad jag gjorde, eller inte gjorde, på synnerligen nördiga houseklubbar på 90-talet, men stämmer det är det ju jättekul.

Kompisen använde förresten ett egenkonstruerat ord för att beskriva publiken på 127.0.0.1 som jag tyckte var lysande "ny-internetktuella". Så klart! Hur skall man annars beskriva folk som står i hörnen med konstiga drinkar och i svarta popotröjor och biodynamiskt odlat skägg diskuterar de nya webbstandarderna? Klockrent!

Har filat klart på bloggintervjun, förresten, så den kommer säkerligen upp under helgen. Håll ögonen öppna.

Och jo - eftersom jag läste på en matblogg att skribenten där gillar köttfärspaté och jag själv älskar både att äta och göra köttfärspaté kommer här mitt recept:

Du behöver:
200 g blandfärs (50%/50%)
150 g kycklinglever
2 dl grädde
1 Gul lök
En skvätt portvin, om man gillar det.
Lite goda kryddor (jag brukar köra med vitlök, rosmarin, timjan och ibland kapris)
Några goda svampar
Några sådana där oliver med röd mitt på.

En folieform av litet snitt att baka av patén i, så slipper du så mycket disk.

Gör såhär:
Börja med att skiva oliverna i lagom breda skivor, så det blir en liten röd prick i varje skiva.
Hacka svampen i goda bitar
Finhacka löken. Fräs den gul och mjuk, men inte brun, i en panna med lite smör. Ställ pannan åt sidan så länge.
Mixa nu färs, lever och grädde till en jämn smet. Krydda emeten med kryddorna, vinet och vänd i löken på slutet.
Häll över i formen. Peta ned svamp oliver lite här och var i paten.
Grädda patén i vattenbad på 180 grader, i mitten av ugnen tills den är helt stel. Det kan ta uppåt en och en halv timma.

Servera med cumberlandsås, cournichonger och/eller balsamvinägerreduktion. Smaskigt!

Lycka till.

torsdag, mars 15, 2007

Mathuset och världen utanför

Har ätit mat på mathuset idag. Mathuset är en liten grillbar i Avesta, som ligger inte alls långt ifrån där jag "bor" här. I och för sig. Inte speciellt många grejer ligger så långt ifrån där jag bor här. Utom Stockholm. Och händelsernas centrum, så att säga. (Jag talar - eller skriver, snarare - givetvis om vad som i bekantskapskretsen har kallats för "bloggfajten" mellan Linda Skugges olika bloggar och lilla Krubb. Käs mer om de senaste dagarnas utveckling här om du orkar).

Nåväl.
käkade i alla fall räkcrepes. Helt ok, faktiskt, fast rätt dyrt. typ 80 spänn för 5 små crepes. och ett blad isbergssallad. I övrigt, som allt annat i Avesta - Trevligt. Människorna är snälla. Man vill väl. Servicen har varit bra, var jag än har varit. Det är bara det att maten inte är så spännande. Och att stan inte är så stor. Och att den är död efter typ klockan 17 på eftermiddagen. På riktigt.

Håller på och skriver på ett prov som jag skall utsätta mina adepter för i morgon, innan jag åker hem, när det plötsligt plingar till i datorn. Det visar sig att airporten hittar någon slags nät ibland i mitt vardagsrum, fall jag har datorn i knät i rätt soffa. Så nu kan jag surfa. Lite. Ibland. När det inte glappar.

Jag kan inte svara på mail, dock, vilket känns sådär. För jag kan läsa mail. Men jag når ingen server för att skicka mailaen. Konstigt, men så är det tydligen när man inte vet var i världen man surfar ifrån, typ.

Har skrivit lite på nästa "bloggintervju" som kommer upp här så fort jag kommit hem till Stockholm och texten är godkänd av intervjuoffret. Jag kan avslöja att det inte är Linda Skugge som intervjuas. Sorry.

DET vore förresten skitkul. Linda - ifall du läser det här - maila mig! Adressen finns i inlägget om datornostalgi, bl.a. eller kommentera här, med nå gon mailadress jag kan nå dig på eller något, så kan vi snacka bloggintervju eller gästbloggning eller något.

Manne: 769 till 15, idag, sedan har jag inte fått någon färsk statistik. Alla träffarna är till "det gamla" inlägget.

Nu skall jag skriva färdigt.

Det kom ett brev. Och ett SMS och två telefonsamtal och 20 E-mail och ett gäng nya blogginlägg...

Jag skall aldrig mer skriva något elakt om Linda Skugge. Någonsin.

För att snabbt rekapitulera hela grejen dåra:
För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om Hur jag tycker att Lindas matblogg på Mama kanske kan göras bättre. Well - inget nytt typ. Krubb har ju sina - kanske 100 ordinarie läsare och inlägget gick typ alla nästan förbi utan några egentligen stora reaktioner.

Bland andra som bloggade om händelsen ungefär samtidigt fanns också favvisbloggen Ragazze. Några av Lindas fans kommenterade mitt inlägg, och någon kommenterade även på Ragazze.

Sedan hände något.

Jag vet egentligen inte riktigt vad, men polaren Manne skickade ett SMS till mig igår kväll. Jag själv befinner mig i Avesta och är bara uppkopplad sporadiskt, så jag kunde inte överblicka förödelsen riktigt igår kväll. Men ändå. Manne tipsade om Knuff där man tydligen har lite länkar till de senaste dagarnas bloggdiskussioner i ämnet.

Linda själv har skrivit ett inlägg som säger i princip "allt jag gör är fel" och att jag och andra hackar på henne av någon slags avundsjuka. Yes. Vem skulle inte vara avundsjuk på flera hundra läsare. Det är ju därför som man kan bli lite... .. . . förvånad över att man liksom inte gör... .. . mer, när man har chansen typ. Kinda skriver i sitt inlägg att jag borde ta kontakt med mama för att matblogga där och jag funderar om jag inte skulle göra det, faktiskt. Fast be dem att göra det under sin underrubrik "papa" i stället. Jag har ju liksom y-kromosom.

Och barn, för Er som skrivit arga inlägg och undrat om jag egentligen är förälder.

Min är 2 och ett halvt. För regelbundna läsare här på Krubb så är det inte okänt att dottern - också äter fiskpinnar, blodpudding och korv, ibland. Och ibland skaldjursrisotto. Och ibland blir det - hör och häpna - makaroner.

Jag har låtit de flesta kommentarerna som inte innehållit dödshot eller sordomar vara kvar i mitt originalinlgg.

Och för att alla skall veta det: Jag är INTE arg. Alls. Och definitivt inte på Linda. Och hon KAN göra saker rätt. Jag tycker faktiskt - som jag skrev från början - att hon kan skriva jättebra. Bara inte om mat. Sorry.

Och så - som flera har påminnt mig om - Tack Linda, för att du länkat hit. Tack för dina skriverier och din konstruktiva kritik och för att du genom den får mig att sträva efter att göra Krubb bättre som matblogg. Tack. Keep up the good work, så kanske vi kan gästblogga i varandras matbloggar i framtiden?

Manne: Runt 986. Sedan i förrgår. Angående just inlägget om Linda.

EDIT: Har nu läst ett av de bättre blogginläggen i ämnet som faktiskt sammanfattar bättre än jag själv lite vad jag tycker hade varit kul, nämligen möjligheten att kommentera Lindas blogg:

http://deepedition.com/2007/03/14/skugga-pa-varnet/

Från Deep Edition. Check it out.

tisdag, mars 13, 2007

Naturliga orsaker

Det finns saker som är helt naturliga. Som att man inte skriver blogg t.ex. Det kan t.ex. bero på att man inte är i närheten av uppkopplade datorer. Att bloggen inte funkar (eller en pessimal kombination av de två) eller att man gör något annat - viktigare - som att t.ex. faktiskt LAGA eller ÄTA mat, något som man ju bloggar om! :-)

Det finns också naurliga orsaker till att Avesta inte - vad jag vet - någonsin benämnts "Sveriges svar på Las Vegas". Jag befinner mig just nu - sedan igår morse och till på fredag i "inte Sveriges svar på Las Vegas". Avesta är inte stort. Nattlivet är ännu mindre. Restauranglivet är... .. . sparsmakat. Igår var det tomt på gatorna efter klockan 17.00. Jag såg två bilar på hela kvällen, och jag bor i den tyngst traffikerade korsningen i hela Avesta.

Det var mest action på lokala konsum. Där stod två tanter och ryckte i samma bok på bokrea-bordet.

Jag håller kurs här, för en av våra kunder, som i sin tur levererar en kurs i någon slags omställningsprofram här. Jag bor i vår kunds lägenhet. Den är tom, sånär som på några skrivbordslampor som är fastskruvade i fönsterbrädorna för att ge någon slags belysning, ett klappbord på vilket det står en uråldrig TV, två soffor, en resårmadrass från Ikea med "liggropar" i mitten och en klappstol i köket. Ingen kabel-Tv. Ingen DVD. Ingen video. Ingen mat. Ingen bokhylla. Inga... .. . gardiner. Det är tomt. Det låter som en kyrksal när man är där.

För att göra min gårdag något mindre trist gick jag på stan och åt på "lokal". Hittade en restaurang som visade sig ha ungefär samma meny (och kvalitet) som min lokala "Eddies Bar" i Orminge. Det var inga problem att få bord.

Jag var faktiskt enda gästen. Servitrisen kom ut, när jag hade ätit typ halva min portion och slog sig ned vid bordet. Hon kände inte igen mig, sade hon, och undrade om jag jobbade "på bruket". Vi snackade kort och hon berättade att hon - som servitris - inte ofta hade så mycket att göra på måndagkvällar. Hon fick lite dricks, trots att käket inte var något vidare.

Idag har jag ju redan handlat (det gjorde jag ju på konsum igår) och sett stan, så det finns naturliga orsaker till att jag letat upp en dator på biblioteket och bloggar ifrån.

söndag, mars 11, 2007

Wallenbergare

Ja, jag vet. Det är flera dagar sedan jag postade ett recept här. Det kommer.

Igår var vi hemma hos Svärisarna och käkade. De hade bekanta överoch en av de bekanta har lite bökigt att tugga vissa saker. Svärmor hade fått tag på kalvfärs till bra pris så det blev Wallenbergare. Ku, tycker jag, för Wallenbergare är fantastiskst gott. Och görs de rätt är det riktig gourmetmat.

Ni vet väl varför Wallenbergare heter Wallenbergare, va?

Historien tar tydligen sin början på restaurang Bacchi Wapen i gamla stan, under Julius "Svinet" Janssons skräckvälde i köket där.Familjen Wallenberg, som just varit i Paris och ätit mousselinefärsrätter där kommer hem och vill ha "maten som på kontinenten". Julius Jansson - som har svårt att tacka nej till pengarna slänger ihop kalvfärsbiffar med grädde, vända i mis-de-pain och stekta i smör och serverar med lök brunoise och ärtor och pommes duchesse - ugnsrostat potatismos. En succe är född.

Wallenbergs återkommer flera gånger till Bacchi Wapen med affärsfolk och gäster och beställer "det vanliga". En ung Tore Wretman står under Julius befäl och skakar, lagandes mat för den grymme Jansson. När TWretman växer ur kostymen som Andrekock på Bacchi Wapen tar han med sig receptt och begreppet "wallenbergare" dyker upp på hans matssedel... En Svensk restaurangklassiker är född...

Nåväl. Hur gör man då Wallenbergare?

Du behöver:

400g kalvfärs. Malen två gånger.
4 dl grädde
3 äggulor
"Mis de pain", d.v.s. "mitten på brödet" - smulat färskt franskbröd. Ett "blött" ströbröd.
Salt och peppar
Fyra kryddor.
Smör att steka i.

Gör såhär:


Blanda färs med äggulor och grädde., lite i taget tills den blir smidig och fin att jobba med.
Krydda upp färsen. Späd eventuellt med mer grädde.
Forma till tunna, men rätt stora biffar
Vänd biffarna i mis-de-pain.
Stek på medelstark varme i smör, tills de fått en gyllenbrun färg på utsidan. Biffarna skall vara genomstekta med mjuka i mitten.

Servera (som jag) med stekta sockerärtor (stekta i smör, med lite salt och citron) och pommes mousseline (lös potatispure med grädde i).

Kör hårt!

fredag, mars 09, 2007

Off-Topic: Datornostalgi

Fick följande mail från en kompis. Var bara tvugen att vidareposta det till bloggen.

För Er som inte hajar kan jag bara berätta att jag en gång i tiden, för sisådär 15 år sedan, var musiker i en datorspels/datornörd-grupp som hette Noice, och vi gjorde grymt nördiga saker på våra Commodore 64:or som idag kan göras av vem som helst med en synth, en PC och lite websidekodande. På den tiden, för 15-20 år sedan var det GRYMT häftigt att kunna göra vad vi gjorde. Så vi gjorde det.

Bland mina gamla synder finns en del gammal spelmusik kvar ute på nätet, och gamla datornostalgiker hittar ibland grejer som är skrivet av mig.

Idag kom så det här brevet.


----- Original Message -----
From:
To: kotten@coyote.org
Sent: Friday, March 09, 2007 2:07 PM
Subject: C64


Hej

Surfade runt lite och såg på http://remix.kwed.org/ att en kille som kallar sig för Hazel har gjort en ny remix på en utav dina gammla låtar "A Sad Trip To You".

//S


-------------------------------


Jag skrev låten, visar det sig, när jag kollar mina gamla disketter (sådana där gamla svarta plastiga grejer i 5,25 tum) 1992. För femton år sedan.

Femton
År
Sedan

Nåväl. Lite kul var det, tyckte jag. Och det låter ju rätt bra, i Hazels remix.

----------------------

Update: Har nu kollat runt lite och hittat alla låtar jag gjort som någon gjort remix på:

Angel (Min bästa låt någonsin - tillsammans med Thomas Danko Jr. 1991. Kul att de har med originalsamplingar från hur det lät på C64:an i slutet!):
Angel.mp3

Driven 8 (Från "diskettmagazinet" Driven):
Driven8.mp3

A Sad trip so you (Housedängan som kompisen S hittat):
A Sad Trip To You.mp3

... men SÅHÄR skriver man blogg

För tredje dagen i rad måste jag skriva några rader om mattbloggande och vad det egentligen går ut på. Efter att ha läst kommentarer här, per mail och inte minst i andra bloggarhar jag ställt mig frågan "vad kan jag själv göra bättre på Krubb?"

Krubb har en liten, tämligen trogen läsarkrets, och när det står något spännande i tidningen som jag bloggar om har bloggen temporärt fler läsare, men som kan räknas som "engångsbesökare". Besökarantalet skiftar kraftigt, från ungefär 30 besökare om dagen upp till över hundra, vissa dagar.

Några av dessa besökare använder sig av kommentarfunktionen här, och några läsare är jag så intimt bekanta med att de har min e-postadress. Dessa brukar ge mig tips som "nu får du skriva mer recept!" eller "kolla in den här bloggen!" eller "har du några tips på recept på bearnaise" eller så... Det är kul, för man kan "trixa" lite med bloggen för att göra den bättre.

En annan metod jag använt med viss framgång är att låta återkommande läsare bli intervjuade i bloggen, om bloggen, varför de läser den och samtidigt försöka klämma dem på några tips om matlagning eller så. Det brukar bli rätt kul att läsa och ger mig, som bloggare en ovärderlig insyn i vad mina läsare faktiskt tycker om Krubb...

---

Nåväl. Jag tänkte ge några riktigt BRA exempel på matbloggar, och matbloggsposter. Idén kommer egentligen av att jag för några dagar sedan såg att ett av mina blogginlägg blivit nominerade i tävlingen om bloggosfärens bästa inlägg på kulturbloggen. Det var Manne - ni minns - killen jag intervjuade i januari? Expertbloggaren? Nåväl. Manne hade nominerat ett av mina inlägg, så jag fick nys om den här tävlingen.

Jag tycker idén är så bra att jag lägger upp några schyssta matbloggsinlägg här:

De nominerade är:

I kategorin: "Roligaste historia ur det verkliga livet";
Ett inlägg som kort och kärnfullt behandlar ett av det proffesionella kökets största strategiska problem - att presentera maten. En påminnelse om att gäster ibland kan missuppfatta saker och att buffédukning kan vara likt en militär luftlandsättning - man får hoppas att alla landar rätt: Lever till dessert? - av Omie.

I kategorin: "Bästa matfoto":
Med alltid vackra kompositioner och en oftast vacker klassisk presentation är det svårt att utse ett specifikt inlägg från denna outstanding blog. Den här bilden har emellertid både gärg, komposition och utsnitt ien smaklig kombination. Ett foto som inspirerar till nya stordåd i köket. Warm Bacon and Mango Salad - av Anne.


I kategorin "Bästa inlägg om mat från en icke-matblogg":

För att ha visat på det stora i det lilla. För att ha visat att Stockholm inte är världens nav och att det finns stora nyheter i det lilla. Och för att ha skrivit ett inlägg om kroppkakor som inte var ett recept.Home, sweet home - av Emanuel.

And that concludes the results of the Swedish jury, som det brukar heta...

---

Till sist vill jag ge några ytterligare matbloggar som inspiration till "såhär kan man skriva riktigt bra om mat".

Ragazze nella Cucina - tre tjejer i köket Ja, jag vet. Jag är säkert tjatig, men den ähr bloggen är bara så himla bra. Bra mat. Bra foto. Roligt skrivet. Intressanta "periferiartiklar" om utrustning, porslin och grejer. Det känns som ett besök över en kaffe på lokalfiket med tjejerna. Det är... .. . mysigt.

Mat på Lokal En - för mig - ny och spännande bekantskap med framförallt restaurangrecensioner. Intressant och initierat. Det känns lite som DN på stan, fast mer kontinentalt. Kul.

Världens smaker Som får komma med som "bästa nykomling". En blogg som, vad jag förstår, startat i februari i år, men som redan visat sig ha en del riktigt bra material. Keep up the good work!

torsdag, mars 08, 2007

Det här är ingen matblogg....

Igår hade jag besöksrekord på bloggen igen. Över hundra enskilda besökare och över 200 sidvisningar. Det verkar som om de flesta har läst framförallt inlägget om Linda Skugges matblogg på Mama.

De flesta som kommenterat här i bloggen har hållit med mig. Några som skrivit mail till mig är jättearga. En av insändarna (som jag låter vara anonym) skriver bl.a.

...Det är ingen matblogg. Det är en blogg för mammor. Det är en blogg om och av Linda. Det är så jävla typist medelålders män att hacka på Linda när hon skriver något.

Det är det kanske. Typiskt medelålders män. Vad vet jag? Jag är ingen medelålders man. Men om bloggen inte är en matblogg kanske mama - som, vad jag förstår betalar för kalaset - inte heller vill att det står just "matblogg" på sidan? Hade det varit en "vanlig" Linda-Skugge-blogg kanske man skulle skriva det i stället? Så slapp medelålders män - och jag - bli förvirrade?Jag skall inte raljera över det här, men jag kommer inte att be om ursäkt för det jag skrev om Lindas matblogg.

Min matblogg är inte heller så snygg - har någon anmärkt i ett annat upprört mail. Det är sant. Jag har haft tekniska problem med Blogger i ett par veckor nu, som jag hoppas skall lösa sig. Ett av problemen har varit att jag måste e-posta in mina blogginlägg och olika e-postklienter formatterar texten olika. Igår kollade jag heller inte klockan på den dator jag epostade ifrån, så inlägget om Linda står att det är publicerat idag... Tokigt...

Någon gjorde mig uppmärksam på att en av mina favoritbloggar - Ragazze också hade ett inlägg om Lindas matblogg. Äras den som äras bör. Ragazze-tjejerna och jag har kommit fram till ungefär samma saker. Kul. Linda får väldigt mycket uppmärksamhet när hon skriver något. Även på sin "inte matblogg".

Var det förresten inte Linda själv som började en bok med "det här är ingen bok"? För några år sedan? Det kanske vore läge att du - som skrev mailet till mig och som var kompis med Linda - tipsade om att hon börjar skriva i bloggen: "Det här är ingen matblogg".

Bara en tanke.

Fick förresten ett svar på min post om senapssås, från Elin, som hade rätt i att det ofta är det enkla i matlagning som är det eleganta. Man kan hitta glädje även i en enkel senapssås. Jajjemän! Jag hoppas att jag på den här bloggen inte är så snobbig att jag inte samtidigt kan visa att husmanskost faktiskt är riktigt, riktigt bra mat. Och god. Och spännande. Det är ett hantverk som nästan håller på att försvinna i branchen - att kunna laga vettig husmanskost. Det är en tradition vi skall slå vakt om.

Jag skall inte dissa "gubbamat". Hoppas jag varit klar.

Hur man inte skriver matblogg....

Vad gick fel, egentligen? Det verkade ju så bra. På 90-talet var Linda
Skugge en av Sveriges mest begåvade skribenter. Hon skrev initierat och
uppfann nästan ett helt nytt språk (med ord som 'dödsmörda') i sällsynt
tänkvärda krönikor om musik och populärkultur i Expressens nöjesbilaga.

Sedan gick något fel. Jag vet inte riktigt vad, för jag har sedan dess
inte orkat läsa nästan något hon har skrivit. Jag förstår emellertid att
hon är en förebild för unga tjejer. Att hon är någon slags feminist och
att hon skriver bloggar som hon får betalt för Den senaste i raden är
tidskriften Mamas:

http://www.mama.nu/blogg/lindasblogg/mars/index.xml

Oavsett vad man tycker om Linda som person, som feminist, som allmänt
"tjejspråkrör", som mamma eller ens som skribent kan man snabbt
konstatera att matbloggare i alla fall inte är en titel som är jättebra
på hennes visitkort.

Vadårå? Vad hackar du på Linda för?

Well. To point out the bleeding obvious:

Matbloggar (som t.ex. krubb) mår normlt sett bäst av att interagera med
sina läsare. Att prata eller skriva om maten som lagas eller kommenteras
eller presenteras på bloggen är naturligt. Det är dessutom, som någon
slags bloggare, nästintill nödvändigt att kunna få feedback från sina
läsare för att se att man är på väg åt rätt håll när man skriver.
Väldigt många av mina egna inlägg är svar på eller direkt inspirerade av
vad mina läsare skrivit till mig i mail eller kommentarer. Lindas
matblogg saknar möjligheter att lämna kommentarer.

I matbloggar (som t.ex. krubb) presenteras normalt sett mat som antingen
A) är komponerad av B) lagad av eller i alla fall C) äten eller upplevd
av skribenten. I det fall att man publicerat ett recept så skriver man
varifrån man fått inspiration till det, vad man ändrat etc. Läs Lindas
"dagens recept" - citronfisk.


En annan sak som slår mig är hur korta och avklippta en del bloggposter är:

---

Dagens mat 6 mars
Detta äter vi i dag:
Lunch:
Rest av Kesotorsk med stekt potatis och riven morot.
Middag:
Blodpudding, lingon, riven morot.

---

Jaha? Ett recept? En länk? Hur smakade det? Hur mottogs det av de som åt
det?

Hela bloggen känns rätt oinspirerad och handlar mer om hur Linda har ont
i magen och inte tål att äta grejer hon länkar från arlas websida än om
något nytt, inspirerande, utvecklande eller ens speciellt intressant.
Jag lär inte rss-abonnera på hennes blogg. Tyvärr.

Nattsudd?

Läser i DN att krogar kan komma att få ändrade serveringsregler. Framförallt handlar det om längre öppettider och möjlighet att servera alkohol under hela öppettiden.

Jag själv kan å ena sidan tycka att den tillståndspolitik som finns idag är rätt mossig (t.ex. behöver man, för att få ett utskänkningstillstånd i stockholm ha ett stekbord i köket), så det är nog bra att man ser över reglerna.

Å andra sidan tycker ajg att det är rätt stökigt runt krogar, redan idag, som serverar alkohol till långt in på småtimmarna. Jag har själv gått hem från krogkök mitt i natten, genom stökiga grupper som stått oc hängt utanför restaurangen och varit högljudda och ibland bråkiga. Så - för att restaurangpersonal skall känna sig säkra - vi kanske inte skall förlänga utskänkningstiderna?

Polisen hävdar med bestämdhet att sena serveringstider och brottslighet på småtimmarna hör ihop.

Samtidigt - jag är FÖR ett klimat i Stockholm där fler som jag kan få möjlighet att jobba på vettiga krogar. För att kunna räknas som vettig måste man idag servera alkohol.

Samtidigt tycker jag kanske att det signallerar mer "festa och slå runt" än "ett glas vin till maten" om sena nätter? Jag tror att väldigt få kommer in klockan 3 på låt oss säga Edsbacka och beställer moules marinieres eller något liknande och ett glas vitt vin till och sedan går... Så... Well. Jag vet inte om argumentet som framförs i artikeln - att man vill att "Stockholm skall vara restaurang och nöjesmetropol" riktigt håller.

Jag vet inte.

onsdag, mars 07, 2007

Idolen är borta!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=625577

Det är helt ofattbart.

Han är borta.

Sverige har i och med Werner Vögelis bortgång förlorat en av sina kulinariska största. Visst - gubben var inte purung och han var tydligen sjuklig på slutet, men ändå. Det känns overkligt. Det var bara för någon månad sedan som jag läste om honom och någon av de otaliga inspirationshelger han hade med andra kockar.

Hovtraktören.

Mannen som - tillsammans med Tore Wretman - kan ta på sig ansvaret för att ha utvecklat vad vi kan kalla "modern" svensk krogmat från att ha varit ett mörker dränkt i brun sås till att faktiskt hålla den standard det håller idag. Och samtidigt omvittnat ödmjuk och trevlig. Alltid med ett vänligt ord till övers. I det har han varit en riktigt god förebild för mig och andra i branchen.

Farväl.

*kockmössa av - svart förkläde på*.

Senapssås, dåra.

Jajaja, jag vet. Jag fick flera mail om det. Så - här k.ommer det - receptet på senapssås.


Du behöver:

50 g smör
1/2 dl vetemjöl
5 dl mjölk (röd eller grön)
2 msk stark senap
En liten nypa socker
Salt och vitpeppar


Gör så här:

Börja med att smälta smöret på ganska moderat värme i en kastrull eller sauteuse.
Medan smöret smälter kan du värma mjölken. Gärna i microugn. Den skall vara varm, men inte koka.
När smöret är smält vispa raskt i mjölet, lite undan för undan. Det blir en gulbrun smet.
Tillsätt den varma mjölken. Vispa nu ut smeten så det inte blir klumpar.
När såsen tjocknat dill en skön bechamel tar du den av spisen. Tillsätt senapen och smaka av med salt, vitpeppar och socker.


Jättegott till t.ex. bratwurst, eller isterband, eller till din vanliga falukorv. En kock jag känner har också ibland haft i citron och dill i sin sås och då serverat den med stekt saltsill. Det kan också vara något att testa!

Lycka till.

tisdag, mars 06, 2007

Gubbamat

Det finns viss mat som sällan är sexig.

Mat annars kan liksom vara förförisk på olika sätt: Man kan känna sinnligheten bakom en ordentligt reducerad rödvinssås, eller känna sig nästan lite... .. . jag vet inte - flirtad med, kanske är en bra definition - av råvaror som tryffel eller gåslever. Och få mig inte att börja om ostron. Ni hajar. Det finns helt enkelt mat som på samma sätt säger "take me to bed or lose me forever" på samma sätt som viss musik gör det. Om du kommer hem till någon på middag och det är levande ljus och Marvin Gaye (allra helst med "Let's get it on") är du helt enkelt mottagare av signaler som på alla sätt säger: "Det föreligger viss risk att den här kvällen blir en smula romantisk".

Stekt falukorv med senapssås är inte sådan, romantisk, mat.

Stekt falukorv med senapssås tillhör, med mat som stekt sill och löksås, fläsklägg med rotmos, stekt fläsk med bruna bönor och får i kål en så osexig subgenre inom husmanskosten att den bara kan kallas "gubbamat". Det är mat som är så hopplöst gammaldags och simplifierad att den är fullkomligt omöjlig att förföra med. "Tråkig", nästan, om nu någonsin mat kan vara tråkig. Om oxfile med rödvinssås är hångelsoul av Marvin Gaye är stekt falukorv med senapssås de värsta bitarna av Tore Skogman.

På sistone har jag nästan helt saknat inspiration i köket. Grejerna skall gå snabbt att laga kräva ett minimum av engagemang och ge mycket energi per sekund nedlagd på att laga maten. Gubbamat. Ikväll var inget undantag. Den iakttagande läsaren märker att jag några gånger redan använt exemplet "stekt falukorv med senapssås". I det här fallet ackompangerad av kokta grönsaker och potatismos med muskot. Det är den sortens mat som min pappas generation kanske växte upp med. Eller som farfar tyckte om (jag har ingen aning, jag minns faktiskt inte vad farfar tyckte om för mat). Eller... Jag vet inte. Det är säkert bara fördomar. Jag har emellertid under en tid i min proffesionella karriär umgåtts en del med gubbar och de gillar sådan här mat. Lagom mycket smak. Lagom exotiskt. Och så inga fjanterier med tamarind, rökt flingsalt eller balsamicovinäger eller något. Bara någon slags död gris och rotfrukter i någon processad form. Enkelt.Allt kryddas med salt, peppar och ibland, om man är lite uppfinningsrik, kryddpeppar och lagerblad. Men då är det överkurs. Typ fläsklägg. Eller kalops. Söndagmiddag i gubbaland.

Jag antar att jag själv kvalificerat mig till gubbe genom att frivilligt laga den här maten.

söndag, mars 04, 2007

Glass igen.

Angående min teori i förra bloggposten (sorry för att det ser så skumt ut - jag vet inte VAD det är för krångel med Blogger) om att det var lättare att bli gravid om man bjöd på glass måste jag bara ta till ett extremt exempel på tillfällen när det INTE skulle funka.

http://aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,1013772,00.html

Surströmming som glass... Det här är lite som när man gjorde dumle med lakritssmak - ett steg i produktutveckling som känns... .. . odarwinistiskt.

Google Blogger, Glass och Graviditet

Den här posten skrev jag ursprungligen den 1/3, men det har varit strul med
google blogger sedan dess. Först funkade inte "word verification"-bilderna i
bloggformuläret och sedan slutade den ta emot vad jag skrev i formuläret,
utom själva titeln. Nu har jag kommit på ett sätt att "lura" blogger genom
att e-posta mina bloggposter in, sedan editera dem i bloggerformuläret för
att få dem godkända. Jag hoppas att det funkar ett tag. Nåväl.

Anledningen till att jag skrev den här posten var att jag läste på SvD i en
artikel: http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14720728.asp, med titeln
"Glass ökar chansen at bli gravid".

Just orden glass och graviditet i samma mening i en artikeltitel får i alla
fall mig intresserad. Det handlar egentligen om att fetare mjölkprodukter
tydligen påverkar kvinnor på ett sätt som gör att de lättare blir gravida.
Lätt-alternativ har tydligen motsatt effekt.

Jag är trött nu, för jag har jobbat en lång dag, men jag tycker själv att
uttrycket "på tjocken" får en lite rolig dubbelbottnad betydelse av sådan
här läsning.

Jag reflekterar också över min erfarenhet av en kompis som faktiskt följt
med en tjej hem "på lite glass" och som sedermera fått reda på att hon är
gravid. Jag kan alltså se att artikeln är korrekt, även om jag inte förstår
den medicinska undersökningen som ligger till grund för den. :-)

Nåväl. Glass är bra. Och gott. Och jag brukar i alla fall se gravid ut,
ibland. Inte sällan efter några veckors intensivt glassätande på sommaren.
Så... Den verkar ju vara rätt den där artikeln. Svenskan har koll, helt
enkelt! :-)

Är det förresten någon mer än jag som också reagerar över det faktum att
vissa NÄR DE ÄR gravida gärna vill ha glass? Gärna någon sort som inte finns
hemma just då. Och gärna mitt i natten? Undrar om det finns någon
undersökning kring det?